Sömnen....

Jag tänkte berätta för er om hur det är att leva med ett barn som inte vill sova på nätterna. Jag berättar min historia av många olika skäl - och ett av skälen är att det finns många föräldrar som tror att den sk "5-minutersmetoden" är den enda och rätta utvägen för en bättre sömn - vilket jag har fått erfara - är helt fel. Det finns mycket bättre och lindrigare sätt, för både barn och vuxen och jag börjar min historia här:

Den 22 oktober- 07 klockan 12.55, föddes en bedårande vacker pojk på Jönköpings länssjukhus.
Han vägde hela 4220 g och Daniel och jag var dom stoltaste föräldrarna - givetvis.

Nemo - som han så vackert fick heta - sov som en prins dom första 3 veckorna. Natt som dag. Skrek inget, åt som en häst och sov mestadels hela tiden. Vilken lycka att dessutom ha fått ett så "lätt barn"! Trodde vi....För det vände drastiskt när Nemo var ungefär 1 månad.

Helt plötsligt vaknade han varannan timme på nätterna. Han åt bara "skvättar" från flaskan (jag ammade inte), och han var orolig dagtid.

Vid 2 månader ville han dessutom inte ens ligga ner i vagnen och sova - han ville sitta upp och sova. Vi tog in bilbarnsstolen och gungade den med fötterna - det var enda sättet han somnade på.
Vi fick höra talas om en "kolikgunga", som barnet kunde sova i om det var magknip som barnet hade ont av..Vi åkte genast och köpte den! 1500 kr, men vi upptäckte senare att det var det bästa köpet vi någonsin gjort!

Nemo sov som en prins i den! Tyvärr även på natten...Och eftersom gungan stod på ställning så kunde vi inte bära med den överallt, det resulterade i att någon av oss fick sova på soffan, i vardagsrummet - där stod ju gungan. Men: även om det var färre uppvak, så var det ändå strul på nätterna. Och eftersom jag inte ville skada hans rygg genom att sitta i gungan hela natten, så lyfte jag ur honom därifrån så fort han somnat in...Jag la honom i barnvagnsinsatsen - och det tog inte många timmar förrän han vaknade igen och vägrade somna om.

Månaderna gick och på BVC tog dom oss inte på allvar. Jag gjorde klart från början att "någon 5 minutersmetod eller Anna Wahlgren tar vi INTE till" - och tydligen var fantasin då slut för BVC-tanten..Istället sa hon att "allt är som det ska vara - barn sover inte"!

När Nemo var 15 månader fick jag nog. Jag krävde av BVC att en läkaren skulle kolla på honom. Något kändes fel - och efter erfarenhet med 3 tidigare barn, så visste jag att barn inte vaknar varje timme hela nätterna.

Vi fick en tid och både jag och min man var väl förberedda. Vi skrev upp en lista på allt som vi provat och listan blev lång - det enda vi uteslutit var 5 minuters metoden och Anna Wahlgren.

Läkaren tittade inte ens på listan. Jag fick knappt tid att läsa upp den för henne. Det enda hon gjorde var att lyssna på våran historia och sen sa hon "Det är inga fel på pojken - det är istället NI som behöver sova. Lämna bort honom ett par dagar så ska ni se att det blir bättre".

Jag trodde knappt mina öron! Hade VI sömnproblem? Jag trodde vi hade fått dom pga Nemo!
Inga prover togs, inga ifrågasättanden.
När jag kom hem var jag grymt besviken - letade upp numret till en privat barnmottagning och fick tid direkt.

Läkaren där gav oss ett papper där vi skulle fylla i eventuella sjukdomar i släkten, och en hel massa andra frågor! Hon tog prover och frågade hur bajset såg ut. Nu började det likna något! Efter 1 timmes samtal och prover, sa hon detta "Jag tror eran pojk är laktosintolerant. Ni ska få hem laktosfri välling. Vi provar och blir inget bättre så får ni höra av er".

Äntligen någon som trodde på oss och tog oss på allvar! Vi gav honom den laktosfria vällingen på kvällen och efter 3 dagar började vi märka skillnad. Uppvaken blev färre , han vaknade inte lika ofta och skrek - och vi började faktiskt se ett ljus i tunneln...


Månaderna gick, och ca 4 månader efter besöket, började han stöka på nätterna igen. Och då blev det värre än värst. Han fick dessutom "nattskräck" - något vi kände att vi faktiskt kunde vara utan...
Vi fortsatte ge honom laktosfritt - magen var bättre trots allt , men sömnen började gå riktigt åt skogen...

Eftersom jag varit så besviken på den första läkaren som BVC rekommenderade så gjorde jag en anmälan mot henne. Jag fick chans att prata med läkaren igen och på mötet fanns även hennes chef.
Hon bad faktiskt om ursäkt. Och hoppades att vi i fortsättningen skulle ha förstroende för henne.

Sagt och gjort. Jag ringde till den läkaren som vi hade anmält - fick tid nästan direkt och den 16 februari i år var vi där igen.
Prover togs, hon klämde på magen och tog oss för första gången - på allvar. Hon skrev ut allergimedicinen "Tavegyl", och berättade att hon tänkte ansöka om "Melatonin" till Nemo, som skulle vara det bästa och lindrigaste sömnmedlet för barn. Men innan dess skulle vi få remiss för att göra ett "sömn-EEG" - så dom kunde utesluta eventuella sjukdomar....

Första natten med Tavegyl - Nemo sov som en prins! Inga uppvak! Absolut inga uppvak på hela natten! Och eftersom Tavegyl är en allergimedicin så visste vi samtidigt att den var ofarlig.

Nätterna fortsatte - Nemo sov. Och han var piggare på dagen. Färre utbrott och en gladare unge!

Vi åkte till sjukhuset för att göra ett Sömn-EEG - det gick inte bra alls. Trots att Nemo fick "Melatonin" där, (dom måste sova för att kunna undersökas), så vägrade han sova. Och när sköterskan ville ta på honom en mössa med elektoder blev det tvärstopp! Han vägrade - envis som han är.

Vi fick en ny tid och vi fick även ta hem mössan för att "öva" på honom.
Men Nemo hade bestämt sej för att avsky mössan. Trots tappra försök, så vägrade han..
Jag ringde mottagningen för sömn-EEG och dom sa att dom skickar tillbaka remissen till Nemos läkare och så får hon ta ett nytt beslut angående sömnmedicin.

Okej. Vi hade provat Tavegyl i nästan 3 veckor och Nemo började få en del uppvak igen..Vi var rädda för att den började avta...

Jag bestämde mej iallafall för att testa UTAN tavegyl en kväll och se hur han sov.Kanske hade medicinen gjort så att han tillslut kommit in i en bra dygnsrytm?

Den 21 mars sov han utan tavegyl. Och vi hade då ETT uppvak på hela natten och det var troligtvis därför att han vaknade av växtvärk.
Han har sovit lika "bra" sedan dess. Ingen medicin - bara närhet från oss - det räcker. Nemo har genom medicinen "lärt sej sova" - och det utan skrik och ensamhet.

Det är med denna historien jag vill att ni ska förstå - förstå att det finns andra sätt än elaka sömnmetoder, för att barnet ska kunna sova.
Jag vet att många tycker det verkar hemskt att trycka i sömnmedicin på en 2 åring (eller kanske ännu yngre), men det handlar inte om någon beroendeframkallande medicin - inte heller några farliga biverkningar.

Vi har alltid legat bredvid Nemo i sängen när han ska sova för natten (just nu sover han bredvid oss, men han sover ju åtminstonde på nätterna), vi har alltid gett honom den trygghet och närhet som barn behöver - och trots att han vaknat med nattskräck, växtvärk och allt annat -så har vi funnits där. Tryggheten har aldrig lämnat honom.

Bernt Eckerberg, som framställt 5 minutermetoden, menar att barn inte alls far illa vid hans metod. Men studier har gjorts på barn som vuxit upp på barnhem, utan sina föräldrar och utan närhet - dom barnen är idag oftast otryggare än barn som vuxit upp med närhet.Givetvis. För alla behöver vi väl kärlek?

Vid 5 minutermetoden lämnas barnet ensamt - syftet är att "barnet ska lära sej sova". 5 minuter är som 25 minuter för ett barn - dom har inget tidsperspektiv.

Det finns barn som skrikit tills dom legat i sina egna spyor, när man gjort denna sömmetod - Eckerberg säger att man inte ska gå in till barnet, hur mycket barnet än vrålar.

Det finns barn som vägrar sova i sina egna sängar - därför att vid en 5 minutersmetod tvingar du barnet att "lära sej sova själv".

Eckerberg menar oxå att du aldrig ska gå in och röra vid barnet. Och: det FINNS föräldrar som följer hans dumma råd till punkt och pricka! För jävligt!


Jag har nu - med min historia - bevisat (hoppas jag) att det finns snällare sätt mot våra älskade underverk för att få dom att sova.
Våran historia slutar säkert inte här - vi kommer säkert få fler sömnproblem med Nemo - men då ber vi om hjälp igen. Och att vakna på nätterna gör ju även vuxna - helt normalt, men att vakna varannan timme nätterna igenom - tja, där kanske vi kan diskutera om sömnproblem...

Ditt barn är din framtid - tänk på det. Vi vill ha trygga barn och vi vill framförallt att det ska vara mysigt att gå och lägga sej i en varm skön säng - gör inte sängen till ett hot, till något otäckt. Då får vi otrygga barn.

Denna låt med Imperiet kanske inte - helt plötsligt - låter lika bra i öronen på människor med rasistiska åsikter....

Orättvisor

Jag hatar orättvisa.
Jag avskyr människor som inte känner empati, som inte vill hjälpa andra människor. Jag avskyr verkligen sådant.

Det jag avskyr mest av allt - är att rasismen ökar. Att människor blir mer och mer inskränkta.

Jag förstår faktiskt inte hur man bara kan "gilla sin sort" - vad är det för fel på er? Vad får er och tro att ni på något sätt är bättre än människor som te x är svarta? Vem har lärt er detta? Vem har fått er att få en sådan sned bild av mänskligheten?

Jag satt på facebook idag (som vanligt), kikade runt lite och hamnade hos en person som har just dessa åsikter - rasistiska åsikter.

Helt plötsligt hamnade jag på lite länkar hos denna person - och till min förvåning så var det där en länk till Joakim Thåström! Mikael Wiehe! Hur i helvete kan man lyssna på Thåström och samtidigt rata människor av annan hudfärg? Har ni inte en jävla aning om VAR den artisten står - i fråga om politik? Man behöver inte ens vara speciellt kunnig för att förstå vad hans texter står för....Jag hade inget sagt om det hade varit en länk till Carola - men va fan: Thåström! Thåström som är så vänster man någonsin kan bli!

Är man främlingsfientlig så bör man dessutom veta vad det innebär!

Jag blir galen av olycka. Jag blir fullständigt galen på detta hat! Varför inte ens försöka se något gott i varje individ?

Drog idag ett djuuupt andetag....

Och
ställde mej på busshållsplatsen. Skitnervös. Trodde jag skulle dö. Tydligen dog jag inte....

Det är en härlig känsla när man vågar trotsa livet. Känslan dröjer sej kvar länge - jag kan fortfarande känna min nervositet när jag stod där vid hållplatsen, med min tunga andning...Och hur jag - med tunga steg - tog mej in i bussen.

Jag är stolt över mej själv. Mycket stolt.
****************************

För att kunna "fixa till mej" själv har jag fått beviljat mer timmar till Nemo - på dagis. Det är med blandade känslor jag gör detta...Givetvis vill jag ha mer tid med honom - samtidigt måste jag tänka på mej själv - och hur jag bäst kan "läkas".
Och jag läks bäst om jag får slippa vara i stressiga situationer.

Att få träna på att åka buss - att få gå i en park någonstans i lugn och ro och att få gå och handla i min egen takt - ja då läks jag. Då börjar mitt nya liv - mitt nya självständiga liv.
Det är just DÄR jag vill vara. I ett självständigt liv.
******************************

Det sägs att man som ADHD:are har lättare än andra att falla offer för olka beroenden..Stämmer det påståendet, så stämmer det även in på mej.
Jag har ju haft många olika beroenden. Aldrig så att det skadat mina ungar - men väl ett beroende.

Jag har varit rökare - rökte 2-3 paket om dan.
Snus - snusade för 800 kr i månaden.
Socker - älskar sötsaker. Gör ju det fortfarande och det är svårt att trappa ner på skiten.
"Trappa ner" förresten - sånt ligger inte för mej! Här antingen slutas det HELT och BUMS eller så fortsätter vi som förut! Inget "lagom"....

Jag har haft shoppaholic-djävulen i mej i många många år. Det har jag fortfarande - så samtidigt som jag lär mej att leva ett självständigare liv, samtidigt krävs det av mej att jag håller i plånboken...Jag lyckades idag. Trots att jag var inne i varenda butik.
Men det kliar i fingrarna. Så in i helvete.

Kronofogden har varit mej i hälarna i alla år - jag har varit där 2 gånger och "vänt". Första gången jag lyckades betala min skuld, så lovade jag mej själv, dyrt och heligt, att aldrig mer hamna där.
Det gick bra tills jag separerade. Sen började pengarna rinna mellan fingrarna igen.

Nu är jag helt skuldfri igen. Och jag tror och hoppas, att jag lyckas hålla det så denna gång (även om jag skulle bli ensamstående).
Medicinen gör att jag bromsar. Tack och lov för att det finns medicin....Hur hade mitt liv sett ut annars? Skrämmande tanke.

Så visst finns det beroenden alltid - men jag är envis som synden. När jag väl bestämt mej, då lägger jag bara av. Men det är svårt att sluta shoppa....Jag älskar kläder och prylar. I mitt huvud finns det ALLTID något att köpa. ALLTID.

Jag trotsade dej!

Japp - jag trotsade dej. Även om du vägrar lämna min kropp, så tänker jag fortsätta trotsa dej - du bestämmer nämligen inte över mej och mitt liv!

Jag tänker fortsätta åka buss, jag tänker fortsätta gå bland stora folksamlingar, jag tänker fortsätta åka hiss och en dag ska jag t o m våga sätta mej på ett tåg.
Ha! Shi fick du!

I morgon ska jag åka buss.

Och jag våndas redan.
Jag kommer nog att trilla ihop i en hög på golvet. Ligga där - kallsvettig och gråtande.

Kanske jag istället får ett raseriutbrott och ber busschaffören stanna den förbannade jävla bussen så att jag får kliva av någongång!

Bussar borde inte finnas. Inte heller tåg, flyg och taxi. Bilar borde förbjudas.Det var bättre förr när man åkte häst och vagn. Vem hade ångest förr? Och vad - isåfall - hade dom ångest för?

Ångest

Jag hatar dej. Jag vill inte leva med dej, jag vill inte att du ska bo i mej. Inte nu, inte sen, aldrig.

Jag sitter framför psykologen - han säger att du ska stanna i mej för evigt.
Jag ska "lära mej att acceptera dej". Fan heller. "Jag ska stanna kvar i dej". Fan heller.
Du ska bort. Bort från mitt liv. Du förgör mej. Du äter upp mej inifrån - du får mej att vilja spy. Du får mej t o m att vilja dö.

Varför är du egentligen kvar? Vad har jag gjort för att du ska vilja stanna kvar?
Jag har ju bett dej fara åt helvete flera gånger, jag har slagit mej själv i bröstet -det är ju där du sitter. Du vägrar flytta på dej. Du stannar envist kvar...

Du ger mej inte ens ett svar.

Men den dagen du inte längre bor i min kropp, den dagen du inte längre förstör mej, den dagen du inte längre kväver mej - den dagen ska jag gå ut och skratta igen.....

Kanske skulle sluta vara så negativ...

Och istället
döpa om min blogg till "jag-mår-så-jävla-bra-bloggen"....Eller inte.

Daniel har då äntligen lämnat Nemo på dagis och lugnet börjar så sakteligen infinna sej. Skönt.

Ska försöka få tummen ur och ringa min psykolog idag - kolla om det finns någon medicin mot ångesten, istället för att gå KBT - som ändå inte verkar fungera. Kanske är det jag som inte är mottaglig för KBT? Man har ju hört andra som blivit hjälpta av det, så varför funkar inget på mej?

Jag ska även ringa ett par återbud, som faktiskt inte känns så viktiga - då blir det mer tomrum i den förbannade almanackan....Helst skulle den vara HELT blank.

Ångest...

Så har då min man
äntligen kanske fått ett jobb. Härligt tycker nog många...även jag. Men: det finns faktiskt ett "men"...och det handlar om ångest.

Jag kan nämligen inte åka buss. Jag kan inte åka taxi. Inte åka tåg, inte flyg. Det enda jag kan är att gå och cykla.
Jag får ångest av alla människor, jag får ångest av trafiken, jag får ångest av att vara instängd, jag får ångest av att jag inte känner föraren.

Det innebär att jag är låst häruppe på berget där vi köpte hus för snart 4 år sedan. Det innebär att jag är inlåst.
Jag kan bara åka bil med EN förare - och det är min man. Har jag någon gång åkt med någon annan - ja då har bilfärden varit ett helvete...

Jag har gått KBT i omgångar. Min psykolog har försökt hjälpa mej - men utan resultat.
Jag har funderat på att ta körkort - då är jag ju min egen förare. Men jag är livrädd för trafik och bilar. Jag har ångest även när jag åker med min man - men inte lika kraftig. Hur ska jag då fixa ett körkort - med den rädslan?

Hela familjen hoppas - av hela vårat största hjärta att han ska få ett arbete. Och det är med ärlighet. Vi vill verkligen ha mer pengar, vi vill verkligen att han ska må bra genom att han får sysselsättning, vi vill verkligen detta. Vi vill - allihopa - men jag vet att jag måste klara av alla läkarbesök, utvecklingssamtal, möten med BUP och psykologer - alldeles på egen hand...Och det är fruktansvärt skrämmande.
Så skrämmande att jag inte kan hålla tårarna borta.

Jag vill verkligen inte ens SE min fullbokade almanacka - inte utan min man.Jag vill ingenting längre.

Jag hatar att vara så låst. Jag hatar min ångest - den stryper mej. Den kväver mej. Och jag vet inte hur jag ska få bort den.

I morgon är det en stor dag för mannen. Han har eventuellt 2 jobb att välja på helt plötsligt - hoppet om ett arbete börjar återigen att finns där.

Jag håller tummarna, samtidgt ser jag hur min almanacka blir mer och mer fullklottrad av tider....

Planering!

Att planera är A och O för ett
fungerande liv - åtminstonde för mej. Det värsta jag vet är när folk bestämmer något "bara så där" och jag inte är förberedd. Jag blir galen.

Idag blev det en sån dag - ingen planering, ingen ordning och reda.

Min mormor fyller 86 år - vi skulle dit och äta middag idag. I en veckas tid har jag då vetat att vi skulle dit idag och vi skulle vara där klockan 14.00....Planering ni vet ;)

När jag vaknade i morse, så hade jag bestämt exakt hur min dag skulle se ut. Bl a skulle Nemo hinna sova middag (något som är viktigt för att dagen ska fungera för hela familjen).

Klockan blev 11.30 och Nemo skulle precis sova en stund, när min morbror ringde. Och ett sådant samtal vill man defintivit INTE ha om man vill planera sitt liv - det lovar jag.

"Vi har lite andra planer", började han samtalet med.
"Vi tänkte ta med er på resturang istället - och tiden blir klockan 13.00".

Jag började bli jävligt sur.....
*Vi har aldrig tagit med Nemo till en resturang förut, och vi kan inte fixa barnvakt på 1 timme.
*Nemo skulle inte hinna sova, därför att det tar en stund att åka till det stället dit vi skulle äta.
*Det skulle innebära att Nemo skulle vara hopplöst jobbig och att istället för att få sitta ner och äta, så skulle vi få springa med kniv och gaffel och jaga honom över hela resturangen!

Pust. Men skam den som ger sej. Vi insåg att det skulle bli en utmaning och vi tog den.

Hur det gick? Kanon! Faktiskt. Jag trodde det skulle gå käpprätt åt helvete, men Nemo var superlugn. Efter 2 timmars ätande på resturang, åkte vi iväg till mormor och fikade - han var lika lugn där.

Men egentligen handlar det inte om att INTE kunna ta med sej ungar på resturang. Det handlar om planering. Min ångest, min oro, mitt funktionshinder gör det omöjligt för mej att kunna leva ett normalt liv utan planering. Mitt liv fungerar inte om jag inte är förberedd.

Nu gick det - trots allt väldigt bra. Lite Judas Priest i bilen på högsta volym, en glad 15 årig tjej i baksätet, en trevlig man och en söt Nemo - tja - det funkar :)Men nu är det slut på överaskningar. Nästa gång blir det nej.

Kaos.

I
mitt förra inlägg skrev jag att jag behövde lugn och ro. Givetvis undrar då folk varför jag har skaffat mej 4 barn. Jag ska försöka förklara....

Jag VILL ha lugn och ro - samtidigt vill jag ha spänning. Den kombinationen går inte alltid ihop. För jag vill BÅDE leva ett lugnt "svensson-liv" och ha spänning. Och hur kan man få båda utan att det kör ihop sej?

Jag hatar nämligen bjudningar, tillställningar, julbord, påskfirande, midsommarfirande och allt annat där man måste vara trevlig och "göra sej till". Jag kan bara hålla ihop mej en stund - sen går det inte längre.

Mina barn har "kommit till" genom en längtan efter barn, efter att ha det som "alla andra". En längtan efter att försöka få ihop en normalt fungerande familj. Vad som helt gick mej förbi - var att jag faktiskt överför min damp på mina ungar! Jag överför min oro, min rädsla, min dåliga självkänsla - på ungarna. Dessutom går ADHD i arv.

När jag fick min första tös, så visste jag inte att jag hade ADHD. Jag visste det inte med dom andra efterföljarna heller....Men jag har alltid vetat att något inte stämmer med mej...

Jag fick min diagnos innan jag väntade Nemo - men längtan efter ett barn till, var större än något annat. Trots att jag visste att det kan innebära kaos. Och det blev kaos.

"Har man inte problem så skaffar man sej" heter det ju. Absolut. Och det är aldrig med vilja som jag skaffar mej mer kaos än jag orkar med. Det bara blir så.

Nemo är inget "problem" - jag menar givetivs inte så. Han är underbar. Men: egentligen borde jag nöjt mej med den familjen jag hade innan Nemo kom, egentligen borde jag varit glad och lycklig.
Men som med allt annat: jag är impulsiv. Jag förstår inte hur jobbigt allt blir - förrän det är försent.

Nemo är ett vilt barn. Ett krävande barn. Ett barn som aldrig sovit på nätterna, som skrek mycket som bäbis, som är överaktiv, som har ett jävla humör. Jag älskar honom över allt annat - men jag förnekar inte min brist på tålamod. Jag förnekar inte heller att det stundtals är fruktansvärt jobbigt att få ihop det med 4 barn. Dessutom har min 13 åring ADHD.

Men: jag älskar mina ungar - dom är mitt allt och mitt liv. Utan dom hade jag nog inte suttit här - jag hade nog levt ett mer kaotiskt liv än jag gör nu.

Stress

Jag har varit sjukskriven i 10 år.
10 år - pga att jag inte "kände" när mitt arbete tog överhanden, när jag inte "kände" att min kropp höll på att rasera...Utbrändhet. Det kallas tydligen så.

10 år - nu vill försäkringskassan ha ut mej på sk arbetsträning. Och jag känner mej fruktansvärt orolig över detta.

Jag har svårt att bromsa mej själv när hjulet väl ha börjat snurra....Kanske har det med mitt funktionshinder att göra - jag vet inte. Men jag gör allt i 110 eller - ingenting alls. Oftast blir det i 110.

Ordet "lagom" finns inte för mej. Jag kan inte träna på ett gym 2 dagar i veckan - jag måste träna 6 dagar i veckan.
Jag kan inte röka 10 cigg om dagen - jag röker 2 paket.
Jag kan inte sitta på facebook "någon gång ibland" - jag sitter där varje dag.
Jag kan inte äta lite lagom av allt - jag vräker antingen i mej 15 paket chips, eller vrålbantar med nutrilett.

Jag förstår inte hur människor kan vara så jävla "lagom"! Och jag förstår inte hur människor kan sitta och stirra i samma lägenhet i 25 år...

Hur har jag då klarat av att vara sjukskriven i 10 år, undrar en del..."För JAG hade minsann klättrar på väggarna, JAG hade minsann bla bla bla"...

Jag klarar det bättre och bättre för varje år som går - därför att jag är min egen chef. Och för att jag bestämmer hur min dag ska se ut. Då mår jag som bäst.
Jag har mina rutiner och ruckas dom så får jag ångest. Mycket ångest.

Jag stiger upp varje morgon, exakt samma tid. Kokar kaffe, sätter mej vid datorn, försöker vakna - ger Nemo frukost och lämnar honom på dagis.
Hemma städar jag - allt görs i den takten som JAG bestämmer. Och det är just DET jag behöver för att må som allra bäst.

Jag har svårt att tänka mej ett liv där det ska jobbas heltid, hämtning och lämning på dagis, skolbarn och läxor, maten ska lagas, det ska tvättas, städas och det ska plockas.
Jag mår faktiskt pyton bara vid tanken.
Jag beundrar dom som klarar det - utan att gå in i väggen.
******************************

Jag får ångest av stress. När min almanacka är full av tider att passa - då kommer den förbannade ångesten - som ett brev på posten.
När bussar ska passas, när det är föräldramöten på föräldramöten, utvecklingsamtal, BUP-möten och hela helvetet på en gång - då håller jag inte längre ihop! Då raseras jag - då töms jag. Då orkar jag inte längre.

För "vanliga" människor är detta vardagsmat - ingen stor grej. Men för mej är det kaos. Jag håller inte ihop. Jag blir arg. Jag känner ilska, frustration och rädsla. Jag känner mej oduglig som mamma, jag känner mej värdelös.

Jag hatar alla "måsten. Jag vill inte ha en massa "måsten" - jag vill göra allt på mitt sätt, och jag vill göra allt i min egen takt.
Jag behöver nämligen inga "måsten" - jag behöver bara lugn och ro.

Jag vill inte leva i en bullrig miljö, jag vill inte leva i kaos, jag vill inte ha en massa tider att passa, jag vill inte sitta i bilkö, jag vill inte stå och vänta på bussen, jag vill inte shoppa när det är mycket folk - jag vill bara få "vara". Jag vill bara få lära mej att andas. Andas i den takt jag själv önskar och kan.

Samhället är inte skapat för oss med ADHD - eller andra funktionshinder. Det är VI som får anpassa oss efter hur samhället är uppbyggt. Och det är en sorg. En stor sorg....

Gammal kärlek rostar aldrig....

Jodå - det gör den!
Men när jag idag hittade ett foto på "min gamla kärlek" på facebook - kunde jag inte annat än le...Han var ju min första förälskelse - trots att han aldrig blev min.

Hela min kista är full av diktböcker - det mesta handlar om honom.Jag skrev som mest när jag var i tonåren - det mesta handlade om olycklig kärlek.

Hade det funnits mobiltelefon då, hade jag förmodligen messat sönder grabben:)Istället skrev jag kärleksbrev till honom. Så här, 25 år senare - rodnar jag vid tanken och förstår faktiskt inte hur jag vågade...Han läste dom säkert, visade upp dom för sina kompisar och hånskrattade...Brände dom - och för honom gick livet vidare.

För mej var det kaos. Tonåring och olyckligt kär. Satt vid kiosken där vi bodde och spanade när han kom på mopeden...Drömde och önskade.

Det blev aldrig vi. Livet gick - till slut - även vidare för mej. Tack och lov. För tänk om jag hade suttit här - 25 år senare - ensam och fortfarande olycklig över min ungdoms kärlek?

Impulsiva människor

Jag
får ofta höra hur "jobbig" och impulsiv jag är...Hur energisk jag är, hur dampig och orolig jag är och hur fel allt blir i mitt liv..."Försök lugna dej lite - du kan väl åtminstonde TRÄNA på att ta det lite lugnt!"

Hur lätt tror ni det är egentligen? Hur skulle det kännas för er, om ni ständigt gick omkring med en oro så stor att den nästan kvävde er? Hur tror ni att ni skulle hantera det?

Jag VET att jag har för mycket energi ibland, jag VET att folk tröttnar på mej - och jag anstränger mej ofta till det yttersta för att vara alla till "lags"...Ibland misslyckas jag. Men misslyckas inte alla människor ibland?

Jag är inte alltid överens med min ADHD - jag har bett den fara åt helvete - många gånger. Men för varje gång så lär jag mej faktiskt något nytt. Jag lär mej att handskas med den, och mitt mål är att en dag stå där - helt jävla självsäker och: UTAN medicin. Jag tror nämligen att jag fixar det - en dag. Inte nu. Men kanske om ett par år.

Jag tror inte att ADHD växer bort. Jag tror däremot att man kan lära sej att leva med den, och att man kan hantera sitt funktionshinder så pass att man kan leva ett "normalt" liv. Hoppet är ju det sista som överger en människa - så sant som det är sagt.

Varför är det då så viktigt för mej att klara mej utan medicin? Jo, därför att MED medicin, så upplever jag ibland att delar av min personlighet försvinner...Jag blir passiv, lite mera tystlåten, lite mera inåtvänd och lite lugnare. Det sista är helt okej - men jag vill inte gå omkring som ett spöke, när jag VET att jag är en annan person utan medicin.
Och personen utan medicin, har faktiskt lite mer livsglädje, har lättare för att gråta och skratta, har mer ideèr, har mer fantasi, är vildare och: har roligare:)

DEN personen vill jag vara. Och det är mitt mål: att en dag klara mej utan det som faktiskt, stundtals, gör mej till ett spöke....

Glad!

Bblir
man av positiva kommentarer. Jag fick höra att jag är så pass duktig på att skriva att jag borde kunna tjäna lite pengar på det - Gud vad sådant värmer! Tack!

Jag är ju ganska självkritisk till det mesta jag gör...Men när människor i ens omgivning ger positiv feedback, då börjar man tror på sej själv igen och det är så underbart!

Vi fick ju lära oss detta på föräldrautbildningen "Kometen". Att ge positiv kritik, att berömma, att lyfta upp våra ungar - att helt enkelt få dom att tro på sej själva! Underbart.
******************************

Idag fick Nemo "ledigt" från Dagis. Vi gick istället till Öppna förskolan, där vi var så mycket förr.
Min tanke är att jag och Nemo ska få lite mysig egentid och göra något tillsammans ibland...Det behövs.

Det får bli så.

Med rubrik. Tror jag....

********************************************

En vän till mej är inlagd på sjukhuset - hennes pojk är så dålig:( Jag börjar bli riktigt orolig faktiskt...Saknar henne massor. Vi träffades när jag gick Komet-utbildningen (föräldrautbildning), och jag föll direkt! Vi var som tvillingar! Allt stämde. Hur många gånger i livet bli det så?

Skänker en varm tanke till henne nu när hon och den lilla pojken är på sjukhuset. Hoppas hoppas att han kryar på sej snart.

Här kommer ett inlägg UTAN rubrik...

Rubrik eller inte?

Efter mycket trixande och fixande så har jag då äntligen fått till en stor bokstav vid varje nytt blogginlägg. Hur ser det ut med rubrik till det, vill jag veta? Ska jag strunta i rubriken?

Små bekymmer just nu -jag vet - men vill gärna ha en åsikt...

Grisblek.

J ag vet det. Men jag vill inte få en massa kommentarer om det.

Jag var en gång i tiden - på 80-talet närmare bestämt -besatt av solarium.( Jag blir lätt besatt av saker som jag gillar.)
Jag solade, solade och solade, både inne och ute. Jag var chokladbrun - mitt i vintern. Snyggt? Nä, inte ett skit. Men jag såg inte att det gick till överdrift...

Så mötte jag en fd arbetskamrat till min man, för ca 1 halvår sedan. Eller kanske 1 år sedan (minns inte). Personen i fråga, hade fått hudcancer....Jag blev LIVRÄDD! Fullkomligt jävla livrädd - sprang hem och lovade mej själv att ALDRIG mer sola solarium!

Att en person fått mej att tänka till så - det har aldrig hänt förut...Och det kanske är tur? För med min ljusa hy och mina många leverfläckar - så ligger jag faktiskt i riskzonen för att utveckla hudcancer...Och jag vill faktiskt se mina barn växa upp. Jag vill åldras. Jag vill vara frisk. Därför gjorde jag ett val den dagen: att aldrig mera sola. Inte i solarium iallfall....Och jag har inte solat sedan jag mötte den personen.

Men istället för att ge POSITIVA kommentarer - så får man negativa kommentarer uppslängda i ansiktet!
Jag vet att jag är ljus, lite rödlätt med fräknar och väldigt blek. Men det är JAG och jag vägrar använda brunkräm bara för att andra ska tycka om mej! Skärp er!

Jag fastnar....

Jag har en förmåga att fastna i saker.

Jag skulle städa när jag hade lämnat Nemo på dagis , istället hamnade jag här. Och fick för mej att skaffa en blogg igen. Vad håller jag på med? Vem är intresserad av mitt liv - egentligen?

Jag har ADHD - det vet dom flesta. Det är ingenting jag smusslar med , men det är heller ingenting jag skryter om. Jag skulle mer än gärna vilja vara utan den.
ADHD:n har sabbat mycket i mitt liv - om jag nu får skylla på den....Den gör att mitt tänk blir lite annorlunda, än vad andras (utan den) blir..Eller rättare sagt: jag handlar först och tänker sen.

Ska bloggen handla om ADHD? Tja, delvis tänkte jag. Jag hade en blogg förut som enbart handlade om ADHD, men denna ska väl kanske handla om ALLT - och mitt funktionshinder finns ju där oxå...Tyvärr.
*************************************

Vad ska man egentligen skriva om i en blogg? Ska man vara personlig eller inte? Får man mer läsare om man är personlig?
Hepp - vet faktiskt inte. Jag var väldigt personlig i mina förra bloggar - funderar på att dämpa mej lite i denna. Jag behöver ju inte vända ut och in på hela mej - jag kanske borde spara lite privata delar....

Nu ska jag leta efter dammsugaren iallafall - se om jag hittar några dammråttor. Hej så länge.

Jaha....Mitt första blogginlägg...

Jag har ju haft en blogg förut, eller egentligen 2 bloggar - men tiden räckte inte till. Men nu gör jag ett nyttt försök. Med en helt ny blogg.

Återkommer när jag har fixat allt som ska fixas...