Att bli "kärring"....

Jag är snart "kärring". Eller jag är nog kärring nu förresten! Och jag har alltid våndats för att behöva åldras, men det finns EN sak som är bra med att åldras - speciellt (tror jag) när man har ADHD och det är att man oftast bli lugnare....

"Vanligt" folk blir ju oftast så lugna att det går över till att dom blir tråkiga - men vi med ADHD (tror jag igen) blir nog lugna på ett behagligt sätt när vi blir äldre....Nu gäller ju inte detta alla givetvis så ingen behöver ta åt sej och det är bara min egna korkade teori !

Jag känner att jag har ändrats mycket vad gäller mitt lugn - sista åren. Och det har inte bara med min medicin att göra. Jag är iof mer hetsig utan medicin, men jag bråkar inte med folk lika mycket längre och det är väl det viktigaste...

Förr "letade" jag nästan efter något att hetsa upp mej på. Och missnöjet var stort. Jag var missnöjd med allt! Och jag tyckte alltid det var andra som bar sej klantigt åt - aldrig att det berodde på mej....
NU (så här 15 år senare) kan jag erkänna många fel och brister, och jag vet att mycket berodde på mitt sätt att vara emot andra människor.

Jag bråkade med mina ex, och får man barn med dom oxå - ja då finns det mycket mer att "bråka" om!
När jag pratade med myndigheter, så skrek jag fram vad jag ville ha sagt - att föra sej i samtal var inte min grej...Tillslut gick det så långt att jag fick be om hjälp - jag fick kontakt med en kvinna som var ordförande på föreningen "Attention" - och hon följde med mej på alla samtal med BUP och andra myndigheter. Hon var min följeslagare i många år - stöttade mej och förde min talan. Tyvärr dog hon i cancer - annars hade hon nog varit mitt stöd än i dag.

Många har funderingar och frågor kring mitt umgänge med min dotter ( Moa)som är 11 år. Hon bor ju bara med mej varannan helg - och på loven.

Jag bestämde mej för att överlämna boendet till hennes pappa, när vi separerade - jag ville inte rycka upp henne från hennes dagis och det hus vi tillsammans köpte när hon föddes. Tryggheten fick bli hos hennes pappa och jag har faktiskt aldrig ångrat mej. Jag har gråtit efter henne, och jag har saknat henne något enormt, men mitt beslut står jag för.

Moas pappa och jag har inte alltid kommit överens - vi har varit uppe i Tingsrätten och vänt, och en del telefonsamtal har varit ganska jobbiga. Och nu har jag henne dessutom bara lördagar och söndagar (av olika skäl), och egentligen borde jag väl göra som alla andra föräldrar som är skilda/separerade - bråka och hävda min rätt till mer dagar! Men: där har vi detta med "lugnet" ( eller kanske orken eller kanske är det båda ihop ?)när man blir äldre: jag orkar inte! Och så länge inte Moa gråter efter mej, eller på annat sätt visar att hon mår dåligt - ja då låter jag det vara.....Hon är 11 år - hon vet att jag älskar henne trots att vi inte ses så ofta. Hon vet - och det tror jag gör henne trygg.
**************************************
Jag retar upp mej på mindre saker än förr. Det är bra. Jag orkar helt enkelt inte.
Däremot märker jag att jag gärna argumenterar mer när medicinen gått ur kroppen
Helst då med min man givetvis....Tröttsamt så in i helvete. Och har jag PMS, då blir det kaos.
Men jag har fått utskrivet medicin även för det, så nästa månad blir nog lugn...

Det är alltså inte bara pest och pina med att bli äldre! Och det är väl härligt?