Beroende.

Jag har aldrig gillat alkohol. Som tonåring drack jag för att bli onykter. Som vuxen drack jag oxå för att bli onykter, men då gjorde sej ångesten mer påmind.

Jag har aldrig förstått detta med "ta en kall öl när det är varmt" eller "smutta på ett glas rött en fredagskväll". Jag tycker inte det är gott.

Jag hade en far som dog som alkoholist. Jag har inte vuxit upp med honom, så jag har egentligen aldrig sett alkoholens baksidor, iallafall inte när jag var yngre. Däremot har jag alltid dragits till killar med alkoholproblem....

Kanske har min fars problem legat och gruvat i alla år eftersom jag alltid avskytt det? Jag har ju aldrig haft ett "normalt" förhållande till alkohol...

Jag läser en bok just nu som heter "Slut på sockersuget". En bok jag rekommenderar till alla. För även om du inte är överkänslig mot socker (som boken handlar om) så finns där ett beroende, och det beroendet kan ju skapas hos ALLA.

Katleen Desmaisons (som skrivit boken) tar upp detta med alkohol. Har man te x en far (som även hon hade) som varit alkoholist, så ärver man det, men det behöver inte betyda att man själv börjar använda alkohol. Däremot skapar man ett annat beroende, tex shoppingberoende, eller sockerberoende.

I mitt fall har jag testat båda. Och efter att ha läst boken och förstått hur pass överkänslig jag faktiskt är mot just socker, så har jag bestämt mej för att sluta med snask helt och fullt. Kakor, läsk, glass och godis - jag står över. Och jag tänker inte heller "unna" mej på helgerna, som jag ofta får höra att jag borde, eftersom man "måste ju njuta av livet oxå"...

Jag "helgsnusar" inte. Jag slutade för ett par år sedan, och jag tänker aldrig börja. Jag tänker sluta med snasket, eftersom jag är överkänslig mot det, så varför skulle jag fresta min kropp med att ta en chockladkaka på lördagen?

Jag slutade i söndags, och min hjärna ropar på godis i stort sett hela tiden. Där märks att abstinensen är lika kraftig som med nikotinavgiftningen. Jag svettas något oerhört på nätterna, jag drömmer mardrömmar och jag svänger i humöret.

Så för er alla som inte tror att det finns sockerberoende - här har ni ett levande bevis.

Åter till alkoholen.

När jag fick min ADHD-diagnos för ett par år sedan, jublade jag faktiskt över att jag aldrig "lärt" mej tycka om alkohol. Jag hade nog nämligen fastnat rejält i dess klor, om jag börjat tycka om det.

Jag har aldrig testat knark. Där har rädslan funnits från början, därför att jag alltid varit rädd att tappa kontrollen.

Jag började röka vid 13 år. Och jag blev storrökare. 2 paket om dagen, och jag älskade verkligen mina cigaretter. Ingen kunde ta dom ifrån mej (trodde jag) , och trots att min kropp började göra sej påmind om att jag rökte, så vägrade jag sluta.

Men: så bestämde jag mej. Hostan blev värre och värre, och en morgon hostade jag t o m blod. Jag bestämde ett datum, räknade dom sista timmarna när dagen med D infann sej, och bröt mina sista cigaretter mitt itu.

Det var snart 6 år sedan. Och jag har aldrig tänkt börja igen.

Tyvärr blev abstinensen alldeles för jobbig efter 4 månader utan cigaretter så jag testade istället att snusa. Det skulle jag aldrig ha gjort. Givetvis blev jag fast i den skiten istället.

Slutade med snuset för 2 år sedan (?) , tror jag....Och det var ett helvete. Trodde jag skulle gå sönder inuti. Trodde verkligen att jag skulle behöva läggas in för avgiftning! Att sluta snusa ÄR fruktansvärt jobbigt. Jag var tvungen att gå till en rökavvänjare för att få hjälp, och det funkade. Med mycket vilja och ork så går det.

Nu är vi då framme vid sockret. Det känns som att det bli en större utmaning eftersom det finns socker överallt. Det finns ju socker i mat.

Jag börjar med att ta bort godis, kakor, läsk och glass. Risken finns att det blir ett bakslag annars.
*************************************

Det sägs att vi med ADHD har för lite dopamin i hjärnan - det är orsaken till (tror forskare)att vi lättare hamnar i beroenden. Jag tror bestämt att det är så.

Hos mej är det så MYCKET av allt. Eller inget. Jag kan inget göra "lagom". Och kan man inget göra "lagom", ja då utvecklar man kanske ett beroende?

*Varför ska jag ta en bit av chokladkakan när jag kan smälla i mej hela?
*Varför ska jag köpa en tröja, när jag har svårt att välja mellan 10? Bättre jag tar hela bunten.


Så fortsätter det, i all evighet. Och det skapar ett beroende.

Det är väl därför folk har så svårt att förstå sej på oss med ADHD...Vi gör allt så kraftigt, så intensivt, så drastiskt. Oavsett om vi börjar eller om vi slutar med något - allt är till 100%. Inget mittemellan.

Men så funkar vi.

Medicinen får mej att bli mer jämn i humöret, men vad gäller annat så är allt fortfarande till 100%. Jag får nog leva med det.
Samtidigt kan jag tycka att det är bra. Jag trivs med min viljestyrka, min envishet och mitt sätt att vara. Varför ska jag medicinera bort det som är positivt?