Jag förstår nog - först nu - hur fort livet egentligen kan försvinna...Efter Tommys död förstår jag nu hur mycket man måste ta vara på det man har - en dag kanske allt är borta...

Jag har känt mej sorgsen sedan den dagen han dog. Kan inte få honom ur mina tankar.

Livet går vidare - även för oss som mist en kär vän. Men det kommer att ta tid....Jag tänker på hans barn, hans familj, hans flickvän - och alla som kände honom. Fruktansvärt. Han var omtyckt och älskad och varje gång jag går in på facebook och ser hans foto så mår jag riktigt dåligt - ändå kan jag inte låta bli att gå in på hans sida....
********************************

Mitt målande gör mej lugn. Avslappnad. Måla, brodera, sy, pärla och allt som har med pyssel att göra - det är bra för mej. Kanske för att jag är så sönderstressad inombords? Jag ÄR verkligen sönderstressad, men egentligen har jag inget att vara stressad över. Nemo är på dagis, dom stora barnen klarar sej själva under dagen - VAD gör mej stressad?

Jag har inget svar på det. Men stressen gnager där ändå - varje dag. Den gör sej mer påmind när jag inget sysselsätter mej med, men jag klarar inte av alla "måsten". Jag kan inte göra saker när jag är tvungen, eller när motivationen är borta.

Hur ska jag någonsin kunna börja jobba? Ha ett arbete, som "alla andra"? Jag förstår det inte...Och samtidigt klara av att vara mamma, fru, hushållerska, älskarinna och underhållare...Det skulle ta knäcken på mej.

Nu ska jag återgå till mitt målande. Ha det gott!

Mödravårdscentralen....
såg, undrade, gav råd och försökte hjälpa.
De oroade sig för framtiden och hoppades att ...

Barnavårdscentralen...skulle se, upptäcka och kunna hjälpa bättre. Men de
hade inte så lätt att hjälpa trots många försök.
Hur ska det gå framöver i livet? Vi får hoppas att ...
Förskolan.............snart upptäcker faran och lyckas bättre. Med barnet de
slet och kämpade hårt. Men moderns besök var för kort.
Detta kan komma att sluta illa. Ska vi anmäla eller vänta?
Alltför försiktiga de var. Tiden gick och skadan blev
värre. Vi får hoppas att det finns bättre resurser på...
Lågstadiet............där problemet snart de förstod. De andra barnen blev
rädda och föräldrar ringde. Läraren kämpade ensam tyst.
I tvåan hon begärde hjälp och talade om modern och barnet.
Ska anmälan göras? Nej, vi väntar sa rektorn.
Han kanske lugnar ner sig då han kommer till....
Mellanstadiet.........där läraren förde en ojämn kamp. I sexan var slaget
förlorat och läraren knäckt som kämpat helt ensam
mot alla odds. Ja, nu är det bara ett under som hjälper.
Det kanske händer på...
Högstadiet............då stora satsningar görs. Men allt är för sent, ty skadan
är redan skedd - kanske...
Socialtjänsten........något kan göra? De har ju makt och resurser så måtte
de lyckas. Men nu går det fortare utför och snart hos...
Polisen...............han hamnar. Domstol och kriminalvård kan bara
konstatera att vägen tillbaka blir lång och besvärlig.
Varför bromsades inte färden där uppe i backen, innan farten
blev för hög och lasten för tung?

Förbannad var ordet. Förbannad på vården, på samhället och på alla mammor (det finns även pappor) som tar sej rätten att ha "äganderätt" på sina barn.

Man gör ett barn tillsammns. Man gör inget barn ensam. Men vissa föräldrar har tydligen inte fattat det....

Jag ska förklara mej lite närmare:http://www.jnytt.se/nyhet/33754/man-hittad-dod-i-arresten-i-jonkoping

Vet inte om länken fungerar, men det står iallafall i våran lokaltidning om en 46 åring man som hittades död i arresten i Tisdags. Den mannen lärde jag känna för drygt 1 år sedan (kanske 2 år sedan t o m) - skitsamma.

Jag tränade med hans tjej (dom var inte tillsammans när han dog), och det första jag tänkte på var hur oerhört snäll han verkade vara...
Men så är det kanske oftast med personer som har drogproblem - dom är för snälla för den här hårda kyliga världen...?

Jag har fått höra (på ryktesvägar) att tjejen lämnat honom, han har börjat ta droger igen och fått besöksförbud på barnen. Varför det blev besöksförbud vet inte jag, och för att få det beviljat så är det oftast något allvarligt som ligger bakom..

Men det finns många fall där det beviljats besöksförbud trots att det inte ligger någon grund för det och sånt gör mej gråtfärdig. Man har barnen som slagträd - och vem förlorar på detta mest? Självklart barnen! Hemskt.

Killen det står om i tidningen blev anhållen för drograttfylla och besöksförbud. Stackars människa! Men vad bryr sej samhället om det? Killen åker in i arresten och på morgonen hittas han död - han tog livet av sej!

En ensam vilsen kille som inte får träffa sina barn (kanske därför han valde att ta droger igen?) - som kanske egentligen behövde någon att gråta ut hos - istället hamnar han hos polisen där säkerheten är lika med noll!

Varför tog dom inte in honom på psyk? Där det finns personal att snacka med och där risken för att ta livet av sej oftast är mycket liten (om den ens finns?)

I tidningen uttalar sej snuten om att risken för dödsfall i arresten är mycket liten - det är skitsnack! Alla vet att den risken är ganska så stor - folk försöker dagligen och många lyckas. Men säkerheten blir inte bättre för det.
******************************

Det är en stor sorg - hela berättelsen är en stor jävla sorg, och snutens "misslyckande" över deras övervakning, gjorde att en ensam människa tog livet av sej...

Dagen innnan hans död hade han satt in vackra foton på sina barn....:( Tragiskt! Mycket tragiskt.

Tommy hette killen som dog.
Tommy hette han som lärde mej att läsa böcker av Kay Pollac.
Tommy hette han som lärde mej att börja acceptera min diagnos (han led av samma).
Tommy hette killen med ett stort hjärta i en alldeles för hård värld.

Jag saknar dej - trots att jag bara träffade dej ett par gånger. Saknar din värme och saknar din medkänsla för alla människors lika värde. Hade det funnits fler som dej så hade världen sett annorlunda ut....

Nu vill jag ha hund. Efter att ha varit hundvakt EN dag och fäst mej vid den hunden - så känner jag ännu mer att jag vill skaffa hund.

Jag vet detta:
*Man blir bunden
*Man får gå ut och gå med den - oavsett väder
*Den kostar pengar
*Man måste ha pli på den
*Skaffar man stor hund så måste man aktivera den och motionera den
*Den kanske fäller hår och jag får dammsuga för jämnan
*Den kanske blir nervös av alla ungar som jag har och då kan den bli aggressiv.

Okej!

*Man blir bunden: Jag är redan bunden eftersom jag redan har djur, och min man och jag har aldrig åkt på semester tillsammans - vi har inte råd och prioriterar annat.
Hunden ska dessutom få lära sej att bli lämnad ensam ett par timmar.

*Man får gå ut och gå med den - oavsett väder: Japp, jag vet. Och jag gör det.

*Den kostar pengar: Självklart. Men då får man spara in på annat.

*Man måste ha pli på den: Det finns kurser för sånt.

*Skaffar man stor hund så måste man aktivera den och motionera den: Jag älskar att röra på fläsket. Springer, cyklar och går för jämnan. Inga problem där heller.

*Om den fäller så måste jag kanske dammsuga för jämnan: DÄR har vi det enda problemet. Jag hatar hundhår.

*Den kanske blir nervös av alla ungar som jag har och då kan den bli aggressiv: Den frågan har vi diskuterat och jag har pratat med en hunduppfödare om detta. Givetvis skaffar man en hund som gillar barn och som inte blir orolig och nervös av ungarna.
Skulle det hända, ja, då får vi ta det beslutet då.
************************************

Det är så märkligt detta när man snackar om att skaffa hund. Folk kommer med pekpinnar och förmaningar direkt och ska försöka sej på med goda råd. Det är bra - MEN när man säger att man är gravid - då jävlar är det ingen som kommer med pekpinnar! Då blir det ett "grattis" istället och "guuuud vad roligt"!

Som om man inte är bunden när man skaffar barn då eller????? Sug på den ni - alla ni som kommer klaga över mitt hundtänkande....

En hund kan du sälja - om den förändras i sitt beteende eller om den blir nervös.Ett barn kan du inte sälja - inte när den växer upp och bli tonåring heller.

En hund blir aldrig alkoholist eller provar droger eller springer ute på nätterna - det kan en tonåring göra.

En hund behöver du aldrig vara direkt orolig över - ditt barn är du ständigt orolig över.
********************************

Jag vill ha hund. Men jag väntar tills jag vet hur det blir på jobbfronten för min man.

Jo en sak till: en hund vill bo i en familj där någon alltid är hemma och någon alltid är aktiv.
Vi är en sådan familj.

Nemo har varit ett väldigt krävande barn, sedan start 1.


Han sov mest dom första 5 veckorna och jag skröt för alla om hur luuugn och fin han var......Den romantiken höll inte länge. Han skrek för det mesta, och man skulle aktivera honom jämt.*pust*

Jag vet att barn går in i olika faser, och om tonåringar kan vara påfrestande, så tycker jag nog ändå att denna ålder som Nemo befinner sej i just nu - är jobbigast.
Han bråkar om allt. Precis allt.

När jag somnar på kvällen, så är jag alldeles slut. Och när Nemo somnat så orkar jag inte ens höra en kattjävel jama.

Det är bra med trots och vilja - det utvecklar barnen - jag veeeet! Men det hjälper inte mej att veta detta nu. Jag vill bara att ungen ska lyssna på mej!

Jag funderar på ADHD ibland, även hos Nemo. Jag vet att det är vanligare hos pojkar än flickor, och mörkertalet är stort.
Men: jag måste samtidigt intala mej själv att ALLT inte är en bokstav. Människor har ett temperament oxå. Och barn går in i olika faser - utan att det måste vara en bokstav.

Som funktionshindrad tror jag det är lättare att placera folk i fack...Man har ju själv hamnat i ett "fack". Man är en stor levande bokstav i folks ögon - eller om det är en själv som KÄNNER sej som en stor levande bokstav...? Jag vet inte.

Nemo är jäkligt jobbig just nu, och det är bara att försöka stå ut. Och står ut gör man ju - han är ju mitt barn - det bästa jag har!

Jag har börjat gilla vit inredning, mer och mer....

Förr skulle jag alltid ha ombonat överallt - med varma färger, mycket växter och mycket prylar. Det stilrena gillade jag hos andra - men inte hos mej.

Nu har jag antingen en 40 årskris, eller fått ett nytt sätt att tänka..

Bort med all skit på väggarna, fram med vitt och stilrent. Men: lite av mina "gamla" intressen får vara kvar - mina döskallar. En del har jag rensat, men dom finaste får sitta på väggen. Det är ju liksom JAG. Och en del av mej måste ju få vara kvar....

Funderar mycket...Just nu funderar jag på om jag ska strunta helt i min medicin - eller ha den kvar.

När jag började medicineras mot min ADHD, så började jag med Concerta 18 mg. Jag märkte en stor förändring. Klar i huvudet, men stressen inombords försvann. Ingen rastlöshet, ingen impulsivitet och inga utbrott. Äntligen - för första gången i mitt liv - började jag känna mej "normal". Och livet var underbart.

Men - som allt annat - så förlorade medicinen sin verkan - och även om jag höjde dosen, så fungerade den inte fullt ut.

Jag fick "Strattera". En medicin som jag var skeptisk till i början, eftersom biverkningarna var många och otäcka. Folk hade tagit livet av sej med den medicinen. Psykoser och depressioner. En vän till mej fick kramper i magen och fick sluta.

Jag gav den en chans. Och jag hade fruktansvärt mycket biverkningar dom första veckorna, bl a trötthet (sov bort mina första veckor)men jag trodde dom skulle gå över...
Det gjorde dom, men tröttheten var kvar. Jag frågade min läkare men hon kunde inte svara på om det var medicinen som gjorde mej trött...Hon trodde det kunde bero på Nemos sömnstörning.

Jag fortsatte ta den - och jag fortsatte sova. Jag kände mej dåsig i vaket tillstånd, och hade svårt att hänga med i folks diskussioner.

För 3 månader sedan så började jag känna mej orolig och rastlös igen. Jag kunde helt plötsligt inte sova på dagen längre, och jag började misstänka att medicinen behövde höjas...
Ringde min läkare och visst - inga problem! Finns det någon läkare förresten som säger nej till att ta mediciner? Jag tycker dom flesta läkare uppmuntrar patienterna att proppa munnen full av tabletter...

Nåväl, jag fick höjd dos, och har ätit den i 2 veckor. Tröttheten och segheten har börjat komma tillbaka.
Jag känner mej varken jätteglad eller jätteledsen - bara sådär helt jävla "mellanlagom"! Och det känns inte bra. Jag går omkring som en zombie - och har blivit passiv. "Orkar" inte städa (fast jag gör det ändå), orkar ingenting (fast jag tvingar mej även om det känns trist).

Jag ska måla om inne i huset på Måndag - men egentligen önskar jag att det fanns en maskin som kunde göra jobbet så jag kunde slappa på soffan....Hur sjukt som helst.

Jag är nämligen egentligen väldigt kreaktiv, väldigt glad, eller väldigt nedstämd, allt går i 110% eller 0% - inget är lagom, och jag vill inte känna mej alldeles alldeles sådär lagom!
Jag vill dra på smilbanden när någon gör mej GLAD - inte dra på smilbanden för att det KRÄVS av mej.
Jag vill skratta högt och hoppa jämnfota av glädje när något roligt händer - inte stå kvar på samma ställe och skratta sådär "lagom"!

LAGOM vill jag vara när det handlar om ekonomi.
LAGOM vill jag vara när det handlar om barnen och deras uppfostran.

LAGOM vill jag INTE vara när min fantasi sätts på rullning. När jag har kommit på en tanke, en idè.
Jag vill inte bli "lagom arg" - jag vill skrika ut min ilska och gärna drämma nävarna i bordet och visa att "nu räcker det ta mej fan"!

Nu orkar jag inte bli arg. Nu orkar jag knappt andas.
Ska det vara så? Ska jag kväva min ADHD:s positiva sidor? För visst fan finns här mycket positivt! Jag är en sprudlande glad positiv pratkvarn, som älskar alla människor! Jag älskar när det händer saker, när livet blir till en förändring - när jag får uppleva kärlek!

Med "Stratteran" blir jag tråkig, grå, orkeslös och alldeles alldeles sådär jävla "lagom".....Och utan "Stratteran" blir jag alldeles alldeles för "mycket" åt alla håll. Familjen sticker nog till Lappland om jag slutar med den - vännerna försvinner och ensam står jag: full av energi och kreaktivitet - men ingen att dela den med....Eller?

Börjar ökad medicinering i dag. Jag har känt mej orolig dom sista månaderna och har haft önskemål - från läkaren - att öka dosen något.

Tror att oroligheten iof beror på annat oxå - än bara min ADHD. Marcus opereras i september och jag är en sådan person som oroas i flera månader innan det ska hända.
Jag oroas även över hur han ska klara av att börja i en ny skola med mer krav.
Jag är orolig för det mesta - och hoppas att medicinen kan hjälpa mej något...

Jag är inne i en period just nu, där ångesten och depressionen gör sej extra påmind. Jag känner mycket krav och "måsten".

Mitt hår oroar mej. Jag märker att jag blir mer och mer tunnhårig, och jag får ångest av det oxå.

Vikten har jag kontroll över - tack vare viktväktarna - och jag vet exakt vad jag bör stoppa i mej.

Lider jag av Bdd? http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi

Är jag "normalt" utseendefixerad? Har det med min ADHD att göra - att jag ständigt hittar fel på mej själv? Har nog inget svar på det.....*****************************

Sönderstressad.

Är det bara jag som blir sönderstressad av sommaren?

Det finns en läkare/professor som pratar om stress på morgonnyheterna på tv4. Jag tror han är någon slags "stressdoktor", och pratar givetvis mycket om detta....

Häromdagen tog han upp detta med semester och hur mycket folk vill "hinna med". Han menar på att semster just är "semester" - man ska koppla av och bli fri från alla måsten. Men gör verkligen folk det när dom stressar iväg med barnen till alla tusen stränder, åker till Öland, Gotland, Turkiet och Liseberg? Det plockas i trädgården, det ska solas, det ska köpas pool och det ska köpas studsmatta.

Lugnet då? Och den vanliga frågan "vad ska ni göra på semestern"? Och svarar man då INTE att "vi ska åka jorden runt och besöka varenda jävla plats, käka massor av glass och springa på utflykter varje dag" - då tittar folk förvånade på en...Klart man måste ÅKA nånstans på sin semster! Eller...?

Min man har ingen semester och Nemo går på dagis nästan hela sommaren. Skumt va? Men jag är inte upprörd över det. Tvärttom. Då slipper jag höra från alla att "klart ni måste åka på SEMESTER"!
*******************************

Jag blir stressad vid jul och på sommaren. Jag påverkas av omgivningen, av samhället. Jag påverkas och känner faktiskt för att be alla stressade människor att flytta på sej...

När jag lämnat Nemo på dagis, vill jag bara vara ifred. Orkar varken med ungar eller folk som stressar ner till stranden med femton picknickkorgar och plånboken full av stålar...För det kostar att ha "semester" - om man nu ska ha den sortens semster som alla verkar ha - åka bort. Hyra stuga eller ta med sej sina ungar till Liseberg, Ölands djurpark och Astrid Lindgrens värld. Det kostar - och det kan kosta mycket....Men det har vi väl råd med???

Allt är så glatt, så falskt. Precis som vid jul. Då stressas det med julklappar, gran, julmat, bak och städning.

"Så glatt, så falskt" - det kanske är äkta glädje att sommaren har kommit - jag vet att man blir gladare på sommaren (jag oxå), men jag känner av samma stress som vid jul....Och då försvinner lite av glädjen.
****************************

Nemo behöver gå till dagis - för att inte brytas av rutiner. Vi har en lugnare Nemo här hemma just nu. Mindre utbrott, mer sömn. Jag tänker inte bryta dom rutinerna, bara för att det "råkar vara semester". Och eftersom jag själv faktiskt är sjukskriven, så behöver jag "lugnet" - jag behöver verkligen få andas ut, få tillbaka mina krafter...
*************************

Ha det gott i solen, i värmen - och glöm inte bort att njuta....