En blogg om allt och ingenting....

Nemo har varit ett väldigt krävande barn, sedan start 1.


Han sov mest dom första 5 veckorna och jag skröt för alla om hur luuugn och fin han var......Den romantiken höll inte länge. Han skrek för det mesta, och man skulle aktivera honom jämt.*pust*

Jag vet att barn går in i olika faser, och om tonåringar kan vara påfrestande, så tycker jag nog ändå att denna ålder som Nemo befinner sej i just nu - är jobbigast.
Han bråkar om allt. Precis allt.

När jag somnar på kvällen, så är jag alldeles slut. Och när Nemo somnat så orkar jag inte ens höra en kattjävel jama.

Det är bra med trots och vilja - det utvecklar barnen - jag veeeet! Men det hjälper inte mej att veta detta nu. Jag vill bara att ungen ska lyssna på mej!

Jag funderar på ADHD ibland, även hos Nemo. Jag vet att det är vanligare hos pojkar än flickor, och mörkertalet är stort.
Men: jag måste samtidigt intala mej själv att ALLT inte är en bokstav. Människor har ett temperament oxå. Och barn går in i olika faser - utan att det måste vara en bokstav.

Som funktionshindrad tror jag det är lättare att placera folk i fack...Man har ju själv hamnat i ett "fack". Man är en stor levande bokstav i folks ögon - eller om det är en själv som KÄNNER sej som en stor levande bokstav...? Jag vet inte.

Nemo är jäkligt jobbig just nu, och det är bara att försöka stå ut. Och står ut gör man ju - han är ju mitt barn - det bästa jag har!