Orkeslös....

Känner jag mej - efter gårdagen....

Förra veckan undrade dagispersonalen om Nemo skulle komma till dagis på "klämdagen". Jag tänkte inte då på , att Nemo faktiskt behöver rutiner, mer än vad han behöver mej, för tillfället. Och då menar jag rutiner att gå till dagis.

Det låter ju helt absurt, i andras ögon - jag kan förstå det! Men har man inte haft barn som mina, dvs barn som beter sej som om de har ADHD eller t o m har detta funktionshinder- tja då kanske man inte ska yttra sej så mycket...

Nemo är ett aktivt barn. Ett barn som inte bara stundtals - utan hela tiden, behöver stimulans. Som behöver spänning hela tiden. Han är inte ens lugn när han sover. Har ni ett sånt barn - då kanske ni förstår frustrationen?

Jag sa alltså att Nemo skulle vara hemma hos mej under klämdagen (till dagis). Och idag är det den förbannade klämdagen och jag ångrar mej djupt. Jag ångrar mej, och förstår inte varför i helvete jag gick med på att ha honom hemma!

Igår var en djävulsk dag. Nemo bråkade, skrek, och fick utbrott - hela dan. Det gick inte ens en halvtimme emellan, han var totalt speedad.
********************

Hade jag kunnat säga upp mitt kontrakt som mamma igår - då hade jag gjort det....

Kanske blir det värre eftersom jag själv har ADHD? Jag tror det. Jag är övertygad om det....Jag tål inte höga ljud, jag tål inte stök och oreda - min hjärna fixar inte dessa intryck. Och hur ska jag då kunna hantera situationen när jag dessutom är ensam stundtals med Nemo?

Min man jobbar idag. Ett måste givetvis. Och det finns inte alltid gånger då han kan hjälpa till trots att han inte jobbar..Så funkar ju själva livet! Och det är ju tydligen bara till att bita ihop, och gå vidare, eller...?
*************************

"Be om hjälp, om avlastning" får jag ständigt höra...Ja, man kan ju tycka det; men samtidigt är det ju JAG som satt mej i denna situation, hur kan jag då begära att andra ska finnas där och ställa upp? Kanske är det fel av mej att inte våga be om hjälp, jag vet inte...Kanske är det stoltheten som gör att man inte ber om hjälp...? Jag har fått lära mej som barn, att "var och en sköter sej själv", och den lärdomen har jag tagit med mej.

För vem fanns för oss när Marcus var som värst? Ingen VILLE se, ingen VILLE höra. Och ingen ville hjälpa oss. Ingen ringde och sa: "Hallå, är det jobbigt så kan han komma till oss"! Ingen.
Hade vi fått avlastning så kanske Marcus hade sluppit att hamna på "Vårsol" - ett hem för barn med olika svårigheter...Vi kanske hade fixat Marcus på hemmaplan, om vi fått mer hjälp?

Nemo är ju fortfarande "liten och gullig" - men vem ställer upp när han blir tonåring och kanske börjar slåss och betè sej illa? Vem finns där då?

Det är tufft att vara förälder. Speciellt till barn som inte riktigt kan finna sej i situationer som är överraskande...Där rutinerna bryts.

Det är svårt att vara förälder när man själv har problem. När man själv lider av ett funktionshinder. Det är fruktansvärt svårt.