Seperationsångest...

När jag var 1 år, blev jag bortlämnad till en "ny" familj...
Min mamma var 18 år när hon födde mej - tydligen för ung för att ta ansvar för ett nytt liv.

Mamma lämnade mej och när jag var ca 3 år så ville mamma ha mej tillbaka...

Jag har inget minne av den här tiden på fosterhem. Jag minns ingenting. Och jag vet inte ens om jag borde det? Kanske har jag förträngt dom åren? Kanske är det så vi människor fungerar - vi förtränger det som blir jobbigt?

Min pappa lämnade mej tidigt. Eller kanske var det mamma som lämnade pappa - jag vet inte. Det enda jag vet är att pappa söp och att det senare blev ett beroende. Idag är han tyvärr död...

Jag tror dessa två tillfällen i mitt liv - har gjort mej (delvis) till den människa jag är idag:

Väldigt lättsårad, väldigt känslig och med mycket seperationsångest.

Jag klarar helt enkelt inte av att lämna en människa som jag är fäst vid.Jag klarar det inte känslomässigt - jag får ångest och den tar stryptag på mej! Jag får svårt att andas...
*******************************

Nu är jag inne i seperation igen. Denna gång med en väldigt nära vän som jag känt i 10 år...Det har hänt väldigt mycket negativt mellan oss, sista tiden och nu har vi nog båda trätt över gränsen (jag tänker inte gå in på vad det handlar om).

Jag mår verkligen skit. Folk säger "men skit i henne, hon kommer nog tillbaka, inget att hänga läpp över"! Men det är precis det jag gör! Och mer därtill! Hon har betytt så oerhört mycket för mej och att bara vända på klacken och låtsas som ingenting - det funkar inte för mej.

Jag har tagit bort henne som vän på facebook och jag har raderat hennes nummer. "Lite drastisk" får jag höra.
Nej, därför att det är sådan jag är! Det finns inga halvmessyrer i mitt liv - allt är 100% eller inget. Och så är fallet även nu.

Jag kommer över även detta. Men det kommer att ta lång tid, och varje gång jag måste lämna någon som betyder mycket (även om jag hatar personen just då), så mår jag lika dåligt varje gång...

Kanske mår dom flesta såhär? Men när jag pratar med andra om just detta exemplet, så rycker dom flesta på axlarna och tycker bara att jag borde gå vidare..."Bara gå vidare"! Är livet verkligen så enkelt? Har människor helt tappat känslor? Vilken otäck framtid man går till mötes om det är så människor fungerar...

Jag hoppas jag har fel, för även om jag önskar att jag hade lite mindre känslostormar så är jag ändå tacksam över att jag känner så här..För det betyder ju att jag är MER än bara kött och blod. Det betyder ju att jag egentligen är en väldigt varm och ödmjuk människa, som vill alla väl. Så uppfattar jag iallafall mej själv...

Men ibland svämmar känslorna över och just nu är det en sådan dag....