Jag började skriva poesi som 11 åring. Mamma blev orolig att jag började bli deprimerad - och jag var mycket deprimerad som ung (är ibland fortfarande) och det är ju oxå därför mitt skrivande har varit/och är, så viktigt. Det förstod aldrig min mamma.....Det är kanske därför hon aldrig uppmuntrat mej till att skriva....
Det är ju vackert med poesi oxå. Djupt och vackert. Och sorgligt. Men det sorgliga kan ju även vara vackert.
"Aldrig glömmer jag gråten
från treåringen
på barnhemmet
när hennes mamma
lämnade henne igen
efter ett av sina många besök.
Ett helt år hade treåringen
med pippiflätor och äppelkinder
bott på barnhemmet
och utsatts för påhälsning
och uppslitande avsked.
Ungen var fullproppad med mat
och vitaminer
som vittnade om våra omsorger
men ögonen var utslitna
av avskedsgråt
och hjärtat brustet av besvikelse
många gånger om
och Gud bevare mej för gråten
som var så skärande vass
att den gjorde stora rispor inuti mej.
Aldrig glömmer jag den treåringen
på barnhemmet.
Hon hade pippiflätor
och äppelkinder
och skulle snart annonseras ut..."
Tonåringens rop till dom vuxna....
"Ni talar om för oss att vi måste kämpa
bli bättre jämt.
Prestera bättre än vårt bästa,
klara mer än vad vi orkar med.
Ni talar om för oss att vi måste älska
och att vi måste hata.
Ni talar om vilka vi ska hata,
och vi undrar om vi är en av dom.
Ni talar om för oss hur vi ska se ut,
hur mycket vi måste äta.
Hur många gånger per dag vi måste
motionera,
hur vi ska göra.
Ni talar om för oss att vi måste gå i
skolan,
betala räkningar,
hjälpa till och förstöra,
trycka ner.
Ni talar om för oss att vi
måste skynda,
alltid vara på topp.
Vi måste behaga varandra
och hinna sova.
Ni talar om för oss gång på gång
att vi en dag ska dö,
men ni glömde tala om för oss
att vi måste få leva..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar