2010-09-24

För att slippa sjukhusmiljön för familjer som vistas en längre tid på sjukhus i Linköping så har landstinget ordnat ett hotell/bostad som heter Ronald McDonald. Helt underbart att få komma hit ett par timmar och känna sej som "hemma".

Det har varit många och långa tuffa timmar för mej och Marcus. Även för mej alltså (även om smärtan sitter hos Marcus).

Operationen tog ca 6 timmar - fruktansvärt. Min vän och min dotter var här och stöttade mej under dessa timmar - vet inte hur jag hade klarat mej utan dom.
Uppvaket var ännu värre. Slangar precis överallt! Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen.

Nu har det gått 5 dagar, Marcus är på bättringsvägen, även om han fortfarande har ont givetvis.

Jag har inte varit så stark som jag trodde att jag skulle vara.....Jag har gråtit och gråtit och gråtit - över allt. Jag saknar familjen, jag känner frustration, ilska och allt på samma gång. Jag vill inte vara här. Jag vill hem. Jag vill krama om lilla Nemo och alla andra som tillhör familjen - jag vill ta hand om disken, tvätten och allt som tillhör det "normala". Jag vill verkligen, verkligen bara hem.....

Vi kämpar på, och min förhoppning är att vi kommer hem snart. Mycket snart. Tack för allt stöd vi har fått - Marcus och jag. Det värmer. Tack igen.


2010-09-18

På Söndag åker vi....

...till Linköping och förbereder oss för operationen på Måndag.

I Onsdags var vi där på inskrivning och läkaren sa att Marcus har den näst värsta skoliosen. Kröken har vuxit sej till en grad på 58,5 ! Helt fruktansvärt. Operationen kommer att ta mellan 4 och 6 timmar - och jag behöver väl inte förklara min bävan inför detta? Jag mår pyton och den dagen blir den värsta i mitt liv.....

Jag hör av mej när jag kommer hem och går allt bra så blir det om ca 11 dagar. Sänd gärna en tanke till min älskade pojk på Måndag förmiddag.....

2010-09-08

Dyskalkyi....


Jag har haft "sifferångest" sedan jag började skolan...Mattelektionerna var en fasa. Mamma och styvfar satt varje kväll och försökte få mej att förstå detta med siffror - jag fick även extrahjälp i matte. Inget hjälpte. Betyget blev en "svag 1:a" (som det hette på den tiden), och jag pustade ut den dagen då jag äntligen fick ett jobb. "Aldrig mer skola" tänkte jag. Och jag har faktiskt aldrig mer satt mej i skolbänken. Rädslan för siffror lever kvar.....

Mitt förhållande till pengar och pengars värde, har ju varit riktigt kasst. Jag har åkt ut och in hos kronofogden, inkassokraven har hopat sej i byrålådan och mina ex och min familj har tittat väldigt undrande på mitt sätt att hantera pengar.

"Slarvig" har jag alltid fått höra att jag är. Och får man höra det tillräckligt många gånger så tror man tillslut att det är så.

När jag fick min ADHD-diagnos så kände jag en lättnad! Ett svar på bl a varför jag är så kass på ekonomi. Men ingen berättade för mej att det kunde handla om "dyskalkyi"...

Jag hade en vän på besök här idag. Vi pratade pengar och hon berättade för mej att hon led av dyskalkyi och alltid haft ett helvete med siffror.
Ju mer hon berättade, ju mer började jag känna igen mej i mej själv.

När hon gått, började jag mitt eviga googlande! (Google är bra, men ibland gogglar jag för mycket).
Jag började goggla och gjorde ett test. Svarade ja på alla frågor utom en fråga och den handlade om att man ofta kommer för sent till möten - jag kommer för tidigt.

Jag hade en tid till min psykolog senare idag och där tog jag upp mina "farhågor" och vi gjorde även ett test där. Japp - svaret blev alltså Dyskalkyi. Varför har ingen berättat detta för mej?
Visserligen har jag döljt det jävligt bra, men jag har aldrig ens hört namnet! Dyslexsi vet jag ju vad det innebär, men dom svårigheterna har jag aldrig haft. Men att det fanns ett namn för siffersvårigheter - det visste jag inte.

Jag ska vara ärlig:

* Jag har svårt att skilja på höger och vänster.
* Jag lärde mej klockan väldigt sent.
* Jag kan inte multiplikationstabellen.
* Jag har aldrig kunnat hjälpa barnen med matteläxorna.
* Jag kan inte räkna ut procent och jag vet inte hur man räknar ut kilopris.
* Jag kan inget om räntor.
* Jag räknar på fingrarna (jag får inte ihop det i huvudet).
* Jag har svårt att läsa av busstidtabeller.
* Jag kan inte läsa av en karta.
* Jag har inget tidsbegrepp.
* Jag är tankspridd, vimsig och dåligt lokalsinne (det spelar ingen roll hur många gånger jag besökt platsen, jag hittar inte dit ändå).

Detta är en del av mina "problem" och det är en del av kriterierna för en dyskalkyli-diagnos.

Jag har trott att detta beror på min ADHD. Men tydligen är det mer än så, och det gör mej jävligt frustrerad! Och självkänslan hoppade ner ytterligare ett hack!

Jag vill nämligen lära mej. Jag vill lära mej matematik. Men på ett smidigt sätt (om det nu finns?)
Min psykolog skulle iallafall kolla vidare hur jag kan få en riktig utredning och hur jag kan få hjälp att lära mej.

Jag har döljt detta för både vänner och familj - för varför skulle jag erkänna att jag inte kan läsa av busstidtabellen vid en ålder på 39 år? Fruktansvärt pinsamt....





2010-09-04

Solen lyser och höstkylan tränger in genom det öppna fönstret....Vackert, men ändå en stor sorg att sommaren är över. Och sorgen blir ännu större när man tänker på att det , om ett par månader, är jul. Shit! Hemska tanke.

En av anledningarna att jag ville måla om hela vardagsrummet till en ljusare nyans (vitt) var nog för att jag skulle känna mej mindre deppig under vinterhalvåret. Folk springer ju hos psykologer och på ljusterapi - kanske blir mitt liv lite lättare när mitt hem är ljust?

Fint blev det iallafall:


2010-09-03


En ny bloggmall - hösttema.

Jag mår lite bättre. Bestämde mej för att göra något med mitt liv - fram till den 20 september. Ut och gå te x. Det rensar ju hjärnan en del och man får frisk luft. Dessutom har jag ytterligare ett par kilo och gå ner, så ut måste jag ju!

Jag måste försöka tänka positivt - kan inte gräva ner mej....Hoppas och tror att allt kommer att gå bra och att saknaden efter Nemo inte blir alltför stor.

Kram på er alla som stöttar mej - vad gjorde jag utan er?

2010-09-01

Den 20 september ska Marcus opereras för sin skolios. Jag är livrädd. Har ärligt talat inte lust till något längre....Vill bara att dagarna ska försvinna fort som satan :(

"Man ska inte visa sin oro inför sina barn", sägs det. FUCK, säger jag tillbaka! För hur fan ska jag kunna dölja min oro??? Marcus ser och vet hur orolig jag är - och jag tänker inte kväva den "bara för att det ska vara så"! Marcus mår varken bättre eller sämre av min oro, och jag vägrar betè mej som nån jävla skådespelare.....

Folk har så mycket åsikter så jag blir alldeles gråtfärdig ibland.

Det är bl a om Nemos ständiga tuttande på sin napp! Han är en nappfanatiker - that`s it - och jag tänker inte skynda vad gäller nappen heller.
Blöjorna: bakslag där oxå, men låt så vara. Tids nog blir han både nappfri och blöjfri så om folk bara kunde vara så vänliga att backa ett par decimeter så att jag kan få ha min unge ifred.....

Jag funderar: har jag NÅGONSIN lagt mej i hur andra fostrar sina ungar (om det inte handlar om en fara för barnet alltså)? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag bryr mej faktiskt inte.
Jag skiter högaktningsfullt i om en 5 åring går runt med blöja, och även om jag kan tycka saker om det , så skulle det aldrig falla mej in att säga det till den personen, eller klaga. Vad hjälper det mej liksom? Och vad hjälper det den personen om jag klagar på hennes unge som bär blöja vid 5 år?
****************************

Jag mår inte bra. Jag är orolig och just nu tänker jag låta Nemo ha sin jäkla napp och sin blöja tills jag kommer hem från Linköping och jag ser att Marcus mår bra! Jag månar mer om Marcus välmående än om en jävla napp! Så är det.