Jag mår som bäst....

...när jag känner smärta av en tatueringsnål. Jo, det är faktiskt sant.

Min granne nämnde det häromdagen - att när hon känner sig nedstämd och ur balans, så behöver hon gadda sig.
Jag fungerar likadant.

Jag behöver just DEN sortens smärta för att må riktigt bra. Kanske är det därför jag har valt att tatuera mej så mycket?
Jag har ju alltid brottats med min depression....Känner att den börjar smyga sig på just nu faktiskt. Skulle behöva gadda mej !

Hur sjukt låter det inte då? Man måste ju hitta andra vägar att gå för att må bättre - det insèr ju t o m jag - men smärtan och njutningen av att få gadda sig är sjukt underbar!

Tur att jag aldrig ångrat det jag gör! Jag har aldrig fått ångest över mina tatueringar - även om det finns vissa som inte borde finnas där...Men det är då man gör en "cover up"! Hur bra som helst! Funkar oftast i alla lägen....

Kram på er.

Nappkrig

Nepp - här blir det aldrig något nappkrig, blöjkrig eller annat "uppfostringskrig" - jag VET nämligen att Nemo aldrig lär använda vare sig blöja eller napp när han börjar skolan - så varför kriga?

Jag beslutade mej för att Nemo skulle sluta med napp dagtid - häromdagen. Anledningen var att han helt enkelt ville ha napp på vägs till dagis en morgon - i 10 minusgrader! Jag vägrade. Och eftersom han var sur hela vägen och jag inte gav med mig så tänkte jag "att varför inte helt enkelt spinna vidare på idèn om att bara använda napp när man ska sova??"

Jag hämtade han på dagis och han frågade inte ens efter nappen. När vi kom hem däremot och han ville kolla på film tillsammans med sin snuttefilt - så fattades ju nappen....Men jag lyckades lirka med honom och tillslut var nappen glömd.

"Utan-nappen-på-dagen-romantiken" tog tyvärr slut häromdagen...Den varade i 2 dagar. Nu är vi tillbaka i det vanliga nappträsket igen. Visst är det för jävligt? För visst fan borde jag vara hårdare mot ungen och låta han skrika sig blå efter nappen??? Tycker ni säkert....Men där skiljer jag mig nog från andra hysteriska föräldrar - tror jag.

"Hysteriska föräldrar" = föräldrar som känner panik därför att ungen börjar bli stoooor.

Men är Nemo verkligen stor? 3 år och 3 månader. Han har levt sitt liv i 3 år. JAG har tvingat på honom nappen - och gjort det till ett beroende hos honom - är det då rätt av mej att tvinga honom att sluta med den?

Jag brukar jämföra nappen hos ett barn med en cigarett hos en vuxen.
Brukar vi rycka bort cigaretterna från en vuxen person som är beroende - och tvinga personen att genast sluta?
Nepp. Vi gör inte så. Vi låter personen själv få välja och om det är vi själva som röker så går vi oftast till apoteket och får avvänjningstabletter/plåster som ska lindra beroendet.

Varför ens tänka tanken att ha ett "nappkrig"??? Tids nog känner dom själva att dom är för stora för napp och dom vill därför sluta. Om inte annat så lär dom ju få höra det på dagis av dom äldre barnen och då kanske det inte är lika kul längre...

Jag tycker många föräldrar är för hårda. Alldeles för hårda. Det är era val - men kom inte och tryck på mej att följa era spår - det gör jag nämligen inte. Däremot skulle jag vilja att det var lättare att avvänja Nemo vid blöja och napp. Mycket lättare.

Men kriga? Nepp. Det tänker jag inte göra. Min 12 åringa dotter hade napp tills hon nästan skulle fylla 5 år - det har blivit unge av henne oxå . Idag går hon i 5:an och har varken blöja eller napp!

Eller - trodde ni det förresten?

Strattera....

...heter den medicinen som jag äter mot min ADHD.

Första halvåret var jag så trött att jag trodde jag drabbats av någon allvarlig åkomma...Jag sov jämt. På dagarna sov jag flera timmar - och på kvällarna var jag tröttare än tröttast.
Jag frågade min läkare om det kunde bero på Statteran. "Nej" blev svaret. Och läste man i fassen så kunde jag inget hitta om trötthet heller....

Jag gick till vårdcentralen för att ta prover - något fel var det ju säkert!
B12-brist trodde dom. TRODDE. För det visade inget på blodproverna.
Jag började käka B-vitamin. Inget hjälpte. Däremot började jag få håret tillbaka (som jag hade börjat tappa sedan Nemo föddes). Men piggare? Nepp.

Jag har knaprat Strattera i över 1 år, och jag kan fortfarande slockna mitt på dagen. Och svaret fick jag när vi var på möte hos BUP häromdan, angående Marcus:

Vi satt (som vanligt) och pratade om eventuell medicin till pojken, men eftersom det mesta är lugnt kring honom nu så ansèr inte jag att han behöver någon medicin - däremot kan det vara bra att få lite information.

"Blir Marcus nedstämd av Concerta så finns det ju alltid Strattera att få. Problemet är att man brukar bli så TRÖTT av Stratteran, och då kanske skolarbetet blir lidande".

???????????????????????????????????????????????

BLIR MAN TRÖTT AV STRATTERAN???? Hörde jag fel??????

Min läkare har ju alltid hävdat att tröttheten INTE beror på Stratterna och nu sitter en barnläkare här och säger precis tvärttom!!!! Jag fattar absolut ingenting......

Ska man alltså inte ens kunna lita på sin läkare längre? Överläkare dessutom! Hur vågar jag ens fortsätta ha henne som läkare???

Här har jag istället kutat runt till andra läkare för att få svar om min trötthet - när det egentligen handlar om min medicin! *pust*

********************************************
Jag var på inredningspraty igår hos grannen och fick se sååå fina grejer till hemmet! Skulle vilja ha allt, men det blev detta:




Hyllor i form av bokstäver att sätta på väggen. Underbart snyggt. Hade jag haft körkort så hade jag blivit säljare för detta företaget - inredning är min grej! Man blir glad ända in i själen av att titta på vacker inredning.

Klänning på pojkar?

Ja, det kan man ju fråga sej.....DiLeva har ju klänning och han är rätt cool i det. Men ärligt talat - jag skulle aldrig klä Nemo i klänning.

Jag följer denna blogg:http://anaiah.blogg.se/ , och råkade rulla ner några inlägg och läste att hennes pojk fått en klänning ..
Nu läste jag inte inlägget så noga, och vet därför inte om pojken har bett om klänning - men har han INTE det så förstår jag faktiskt inte alls varför man frivilligt går och köper en klänning till sin pojk...?

Förra gången jag var på loppis så hittade jag en ursöt väska till Nemo. En rosa tusenfoting var påsydd på ryggsäcken och fötterna hängde liksom utanför - hur cool som helst! Att den gick i rosa och lila bekymrade inte mej - däremot min man....Vad hade han då sagt om jag kommit hem med en klänning till Nemo????

Han älskar iallafall ryggsäcken och har den till dagis varenda dag. Ingen frågar och ingen tycker det är konstigt. Däremot när jag klädde Nemo i strumpbyxor reagerade dom andra barnen, och anledningen att jag klädde honom i det beror på att långkalsonger inte finns med FOT. Och jag tyckte det var bekvämare med fot. Han var ungefär 2 år när han hade strumpbyxor och jag tänkte verkligen inte på att han kunde bli "mobbad" - men det blev han ...Retad kanske är ett bättre ord.

Givetvis skulle jag agerat - det förstår jag nu. Jag skulle sagt till dagispersonalen - istället lät jag honom bara använda strumpbyxor ett par gånger och sen gömde jag undan dom...För inte vill jag att Nemo blir retad!

Det är svårt det där med könsroller. Vem bestämmer egentligen vad en pojke bör ha på sig? Är det fel att klä sin pojk i klänning?
Och OM pojken ber om att få ha på sig klänning - vad säger man som förälder då? Förmodligen såhär:
"Men lilla gubben då - det är ju bara flickor som har klänningar. Du är ju en POOOOOJK!"

Eller hur?

För visst reagerade jag när jag läste om Anaiah och hennes klänningsköp. JAG hade aldrig gjort det, men det är ju en jävla tur att vi är olika!

Däremot köper jag gärna en rosa tröja till Nemo..Så egentligen: varför går gränsen vid just en klänning? Kanske för att det faktiskt SER "tjejigare" ut? Eller?

Intressant diskussion är det iallafall och en tjej som ofta tar upp ämnet i sin blogg är Lady Dahmer. Här finns hennes blogg:
http://ladydahmer.se/

Väl mött.

Istället för att grubbla på tråkigheter....

...kan man ju alltid längta till att tiden går lite snabbare.

Några saker jag längtar till:

*Den 27:e januari (nu på torsdag) blir det inredningsparty hos min kära granne! Sååå fina prylar. Ta en titt här: http://www.livingandroom.com/

*Lördag den 29:e januari: står jag och säljer gamla prylar på loppis! Jag älskar att gå på loppis och jag älskar att sälja!

*Den 5:e mars blir det att titta på suspensions. Ska bli spännande.

*Den 19:e mars ska jag tatuera mej! Åååh så jag längtar. En cover up på min "stärna från Israel" - som fiskgubben på Willys har fått för sej att jag bär! Den ska bort och fiskgubben kommer gråta blod men det ger jag blanka fan i!

Istället blir det hawaiiblommor som ska gå lila, en sån här ungefär: (alltså sista bilden)

Jag tror det kommer bli kanon. Den kommer att täcka hela överarmen , och kanske att jag senare bygger på den så att den även täcker underarmen.

Så här ser min "stjärna" ut nu: (nej det är ingen stjärna - det är ett häxagram, men man kan ju tolka den olika)

Judestjärna har jag oxå fått höra. Usch - den ska väck!

Utförsäkrad.

Jag blir utförsäkrad i maj - och jag förstår inte hur f-kassan tänker...Eller ska man skylla på regeringen?

Dom har haft flera år på sig att ge mej en chans till arbetsträning. Flera år - då jag faktiskt tror mej ha klarat av ett par timmars arbetsträning varje dag...Då hade både jag och f-kassan kunnat göra en utvärdering på min arbetsförmåga. Nu blir jag utförsäkrad - och då har dom inte ens provat om jag klarar av att arbeta! Hur tänker dom då? Eller hur fan tänker Moderaterna som bestämt dom nya reglerna för oss sjukskrivna?

Jag hoppas och tror mej klara av att börja arbetsträna. Men att bli utkastad från systemet - bara sådär - det gör mej mörkrädd! Finns det ingen trygghet längre?

Dessutom har det ju blivit hårdare krav från f-kassan - vilket är både på gott och ont. Det finns säkert rötägg som utnyttjar systemet - men det är "vi" som verkligen behöver eventuellt sjukbidrag - som drabbas...

Egentligen kallar jag mej inte "sjuk". Jag har ADHD - det är ingen sjukdom. Däremot lider jag av svår panikångest i stressade situationer - och där behöver jag hjälp.

ADHD innebär ju iof oxå att man har svårt för vissa saker - det är ju ett funktionshinder, och jag behöver hjälp även där (te x att inte ge mej en arbetsträning där det är för mycket höga ljud och där det är stressigt...)

Tar dom hänsyn till mitt funktionshinder? När man läser tidningarna så kör ju f-kassan över folk som blivit utförsäkrade - men ska man tro på allt vad tidningar skriver?

Japp - tankarna snurrar.

Jag har fått i uppdrag att arbeta med avslappning hos min psykolog. Och att "bara" tänka negativa tankar ca 30 minuter om dagen...Just nu tänker jag negativa tankar 5 timmar om dagen! Helt sjukt. Jag målar allt i svart.

Livet är ju ganska roligt egentligen - så varför kan jag inte tänka positivt om min arbetsträning? Kanske är det rädslan? Rädslan att inte kunna fungera ute i samhället - som alla andra? Jag VILL ju fungera! Jag VILL ju kunna arbeta och göra "rätt" för mej! Så vad är det egentligen som kan gå fel?

Mycket kan gå fel. Har man ADHD och allt vad det innebär så kan jävligt mycket gå fel....Hela min familj kan splittras för att f-kassan väljer något som jag inte klarar av...

Jag är rädd.

Beroende....

...blir man lätt. Iallafall jag. Av spel på facebook. Jag började spela ett nytt spel häromda`n och nu sitter jag på facebook för jämnan. Bra eller dåligt? Tja - att bli beroende är ju inget bra - men samtidigt känner jag mej väldigt lugn och harmonisk när jag får spela - hur sjukt det än må låta...

Från spel till ett helt annat ämne - nämligen detta med föräldraskap. Det svåraste som finns.

Jag är förälder - men ibland är jag nog mer som en polare för mina barn - jag tror dom uppfattar mej så.
Sandra och Marcus har väldigt få regler. För så länge dom sköter sej så ansèr inte jag att det behöver finnas så mycket regler. Dom kommer hem i "tid" , dom svarar när jag söker dom på mobilen, dom super inte, dom frågar om lov innan dom gör något - och dom sköter sej i skolan. Ska jag behöva ha regler då?

Det låter som att jag har världens bästa ungar - eller hur? Självklart är det och har varit en massa problem runt ungarna - säger jag annat så ljuger jag. Men jag tror på en ärlig och öppen kommunikation med barnen - jag tror på samtal helt enkelt. Samtalar du med ungarna så har du mycket vunnit...

Ett exempel:

En fågel viskade i mitt öra att Marcus börjat röka. Jag frågade honom och han erkände direkt! Hur många ungdomar vågar egentligen erkänna att dom börjat röka? Och när jag får den ärligheten från mina ungar - då känner jag att jag har gjort ett bra jobb. (Givetvis är det inget bra att han börjat röka - men jag uppskattar ärligheten).
******************************

En annan sak:

Är det så hemskt egentligen att min dotter umgås med folk som är mycket äldre än hon...? Många reagerar, och jag har själv ställt mej undrande till att flickan drar sig till "äldre", men samtidigt; är det inte viktigare att "dom äldre" behandlar henne med respekt? Respekt och tillit har väl ändå inget med ålder att göra? Eller?
Min tös kanske uppfattas som äldre än 15 år ? Inte konstigt alls isåfall att hon inte kan umgås med dom i samma ålder....

Är jag en "slapp" förälder bara för att mina ungar inte har några regler? Och behövs det regler när dom sköter sej?
Sandra säger "nej" till varenda fyllefest hon får erbjudande om. Hon tackar "nej" och jag är stolt som fan över att hon inte väljer det umgänget. När jag var 15 år, så hade mina föräldrar sett mej onykter alldeles för många gånger....Inget jag vill att mina ungar ska ta efter.

Jag är nog hellre "polare" och förälder - än "bara" förälder. Jag trivs att diskutera med mina tonåringar - jag trivs faktiskt väldigt bra med det.

Jag har gått på konsert med dom - och dom BER faktiskt om det. "Snälla mamma - när ska vi gå på konsert igen?"
Jag är en stolt mamma. Stolt för att jag har världens finaste ungar - stolt över att jag VET att vi oftast kan lita på varandra.
Och när jag ser vad jag har - då ser jag heller inget problem i att vara polare och förälder.

4 mm....

...håller jag på att töja just nu - och det gör faktiskt inte ont! Jag trodde det skulle göra skitont att töja (vad man hört), men icke. Kanske för att jag töjer så försiktigt och sakta?

Livet rullar på - det händer inte så mycket - har därför inget att blogga om. Trist. Jag skulle behöva dom där "30 dagar - 30 inlägg" just nu, någon som kan göra en ny kanske? Jag har nämligen ingen fantasi just nu...

Här kommer lite poesi iallafall :

"Ovanliga människor söker jag.
Människor som har korta jeanskjolar mitt i
vintern,
klipper håret i läckra frisyrer.
Som högt säger vad de tycker trots att det
inte passar.
Människor som lever ut sina lustar och
sina begär,
provar lite här och lite där.
Målar köket svart bara för att det regnade
ute den dagen,
målar sovrummet rutigt och sen ringer för att
berätta om sin psykedeliska kick.
Som inte har körkort vare sig till väg eller
kök.
Som dricker vin långt in på nätterna,
men inte fattar varför huvudvärken
aldrig släpper.
Vars familjeproblem är både besvärliga
och pinsamma,
som har gått i terapi och alltid
försöker få andra att börja.
Vars kärleksliv är en ständig
katastrof
och som gärna skrattar högt
på bussen.

Ovanliga människor söker jag,
människor lika ensamma och ovanliga
som jag..."

Skilsmässa?

Nej vi ska inte separera - jag och min man. Aldrig någonsin. Däremot känns det som att jag har varit gift i 11 år med Alex (ja, jag skriver ut hennes namn). Alex och jag har varit vänner i 11 år - och vi har varit och blivit dom allra bästa bundisarna.

Nu känns det som att vi skilt oss....Jag mår pyton. Skit. Och jag vill faktiskt inte leva utan henne.

Vem ska jag nu ringa till när livet är trist, glatt, åt helvete eller helt underbart? Vem ska jag nu gråta och skratta med? Vem ska jag nu dricka kaffe med? Vem ska jag nu tjata min skit med???

Jag har andra vänner och jag älskar alla mina vänner - men Alex och jag hade ett speciellt band som ingen någonsin kan ersätta.....Hur ska jag någonsin kunna bli hel igen? Och hur ska vi kunna reparera den skada som redan är gjord...?

Vänskap

(Försöker blogga trots värk)...

Det är svårt med vänner. Svårt att veta hur man ska vara och hur man ska betè sej för att det ska bli så "rätt" som möjligt - utan att såra.
Har man dessutom kännt varann i 11 år, så borde man ju kunna säga det mesta utan att bli missförstådd. Trodde jag alltså.

Tydligen blev allt ett missförstånd ändå. Eller?

Hur ärlig ska man vara? Hur ärlig kan man vara utan att såra? Och; om jag ber om någons åsikt - ska jag kunna kräva ett ärligt svar då? Vad för slags ärlighet vill jag ha? Och hur är man ärlig utan att såra?

Jag har inget svar på mina egna frågor och det känns frustrerande...Önskar verkligen jag hade det.

Vad säger man och vad säger man inte? Och hur fan kan man missförstå varann efter 11 års vänskap???

OM jag får en galen tanke - och jag ber om någons åsikt - då kräver jag faktiskt ett ärligt svar. Svårare än så är det inte. Men varför har folk så svårt för att vara ärliga?

Flummigt inlägg - jag vet. Jag önskar jag kunde blogga vad detta egentligen handlar om - men jag vill inte lämna ut någon.

Har jag varit ärlig? Är detta exemplet en lögn:

- Kolla in min nya tatuering! Visst blev den fin?
- Ja den var fin.

Ja, det kanske är en lögn. OM jag tycker att den är skitful så är det givetvis en lögn. Jag kunde sagt: "Nej, jag tycker inte att den är fin men det är inte mej den sitter på".
Eller?

Man är efterklok. Eller rädd för att såra. Eller så tänker man inte alls i den stunden.

"Jag vill älska dig utan att
klänga mig fast.
Uppskatta dig utan att bedöma dig.
Förena mig med dig utan att
invadera dig,
inbjuda dig utan att kräva,
lämna dig utan skuld,
kritisera dig
utan att skjuta skulden
på dig,
och hjälpa dig utan att
såra dig.

Om du behandlar mig
likadant,
då tror jag att vi
verkligen kan mötas
och berika varandra."

Fin dikt, men ack så svårt det är i verkligheten....

Nej, jag har inte fått bloggtorka....

Däremot har jag fått en fruktansvärd värk i min högra axel. Dessutom strålar värken ner i hela armen och ut i fingrarna....
Jag har googlat - men fortfarande inte kommit fram till vad det kan vara..."Musarm"? Eller har värken uppkommit pga att jag trillade häromdagen?

Som sagt - ont som satan gör det och jag lever på Alvedon. Funderar på att ringa vårdcentralen om det inte går över - såhär kan jag ju inte ha det!

Återkommer när jag mår bättre.

Suspensions.

Första gången jag tittade på "suspensions" - mådde jag illa. Att man "hänger upp sej själv" - med feta krogar i ryggen - det var något väldigt främmande för mej...Och jag förstod inte varför man i hela friden gjorde det?!

Jag förstår fortfarande inte. Men jag har blivit så pass intresserad av det att jag tänker gå och titta: http://www.facebook.com/?ref=home#!/event.php?eid=184228408263301

Alla människor intresserar mej. Så varför skulle inte detta intressera mej?

Jag vet att detta skrämmer många. Jag vet och jag förstår. Men det som skrämmer ska man möta, och samtidigt som man möter det så är chansen större att fördomarna även försvinner. Och det är väl ändå inte fel? För visst ryggar ni tillbaka när ni går in på länken?

Det är normalt och helt i sin ordning, men döm inte dom som gör det utan att först ta reda på vad det handlar om.

Jag tänker gå dit, och bor du i närheten så tycker jag att du oxå ska gå dit.

Sorgen...

...över att inte kunna få fler barn - blir påmind varje gång jag ser små nyfödda underverk på tv te x....Jag känner verkligen en stor sorg! Jag ångrar inte mitt beslut, när jag valde att sterililsera mej - orken för fler barn finns inte. Men skulle jag tänka med hjärtat och följa hjärtat - ja då hade jag nog varit gravid nu....

Jag blir rädd och får t o m panik när jag tänker på att Nemo snart inte är liten längre. Jag blir jätterädd! Jag vill att han ska stanna i den åldern han är i nu!

Snart kommer jag aldrig mer byta en blöja. Jag kommer kanske aldrig mer koka vällingflaskor, vyssa och läsa godnattsagor, aldrig mer gå till BVC, aldrig mer ge AD-droppar och aldrig mer prata med andra föräldrar om kolik.

Jag saknar det. Jag saknar stunderna med Nemo när han låg och gurglade i min famn, när han somnade i min famn och när han vaknade i min famn. Jag saknar mitt älskade lilla gny när han skrek nätterna igenom därför att han hade mardrömmar och ont i magen....Jag saknar allt det där - trots att det var en tuff tid att gå igenom!

Så känslosamt det blev helt plötsligt....Jag borde nog läsa detta inlägg - om och om igen - särskilt dom gångerna då jag är trött på lilla Nemo. Han kan ju faktiskt inte hjälpa att han vill så mycket och kan så lite ...

"Det luktar

litet barn här.

Det luktar

som av lakan

täcken

och små svala

kuddar.

Det luktar

litet barn här.

Det luktar

spända kinder

liten mage

skrovliga små skinkor.

Det luktar

litet barn här..."

Det är trångt och svettigt....

...men sååå underbart när man sover bredvid det bästa man har: sitt barn.

Nemo är ingen "samsovare". Tyvärr. Jag samsov med dom andra barnen - men lilla Nemo har bara krånglat. Han har alltid sovit bäst när han sovit i egen säng...

Men i natt hände det: Nemo kröp upp bredvid mej med täckte, kudde och snuttefilt. Han kröp nära inpå och la sin lilla arm runt min hals och jag höll nästan på att börja gråta av lycka! Det händer ju så sällan! Jag vill ju ha honom bredvid mej för jämnan ju! Att få ligga och lukta på det käraste man skapat tillsammans med sin man - det är lycka!

Jag hoppas bara att Nemo fortsätter krypa upp till oss på nätterna.....Snart blir han stor och vem vill ligga bredvid mamma då? Åren går för fort - jag skulle vilja stanna världen för ett tag....

Magsjuka????

Jag är specialist på att skrämma slag på folk! Verkligen! Jag "tror" så mycket, och så ringer jag om min tro till halva släkten och ; skriver det som status på facebook .

Denna gången "trodde" jag att Nemo drabbats av magsjuka, och istället för att coola ner mej några varv och "vänta in läget" - så måste jag ju ringa alla först! Och som sagt; skriva ut det som status!

"Magsjukan - I`m here"! Eller nåt. Oerhört töntigt egentligen.

Jag satt - som vanligt - vid min älskade dator, när Nemo kom fram till mej.
"Men lilla gubben, vill du sitta i mammas knä?" , sa jag lite försiktigt.....KRÄK! Rakt på mej! . Fy fan så äckligt.

Nemo grät och jag skurade golvet. Han slockande i soffan och jag började med pannkakorna (som 14 åringen tjatat om i hundra veckor!).
Jag hörde hur Nemo vaknade igen och hulkade till - KRÄK! Va fan.....

Sista gången fick han knappt ut nåt kräk, och helt plötsligt började han piggna till....Och när ytterligare 1 timme gått så var han återigen samma vanliga lilla jävla durazellkanin!

Man kan väl inte ha kräksjuka i 3 timmar och sen vara superpigg??? Eller?

Nåja - jag har iallafall tryckt i mej 10 vitpepparkorn och dessutom skrämt upp hela släkten, alla vännerna, och hela facebook - INGEN vågar komma på besök till mej på väldigt länge ..

Min man tror att Nemo fått i sej något från snön när han varit ute och lekt...Och så kan det givetvis vara! Och det KAN ju även vara en mildare variant av kräksjukan. Eller?



Hjälper dessa mot magsjuka förresten? Någon som vet? Folk verkar trycka i sig dessa små vita korn så fort det går rykten om att vinterkräksjukan är på intågande...

Det finns stunder....

...i mitt liv då jag behöver frid. Frid i sinnet - frid i mitt kaotiska liv....Då lyssnar jag på detta:



Jag är nog inne i en period just nu - där jag behöver lite lugn och ro.....

Fördomar och "vuxenpoäng"...

Jag fick ett sms igår. Ett av många givetvis, men i detta stod det att "vuxenpoängen" halkade ner ganska så rejält, eftersom jag vill töja mina öron....Vuxenpoäng? Jag vet att min vän skrev en smilyes efteråt, men jag vet oxå att det ligger ett uns av allvar bakom den meningen...Så att töja öronen är att få mindre "vuxenpoäng"??
Om jag prenumererar på "Vi i villa" så går vuxenpoängen upp då eller? *pust*

Varför dessa jävla fördomar? Varför måste alla vara stöpta i samma form för att få bli accepterade?

Min man höll på att trilla av stolen igår när jag berättade att jag skulle töja mina öron. Som om jag hade mördat någon!

- Pleeeease - jag är inte kriminell - jag vill bara töja mina öron! Varför denna chock???????

Varför inte istället njuta av att alla människor är olika? Varför inte istället önska sej modet som dom udda människorna faktiskt har? Dom vågar sticka ut - dom vågar gå sin egen väg! Coolt för fan! Och det har inte med någon jävla ålder att göra! Inte ett dugg!

Jag älskar att exprimentera med min kropp! Och jag kommer att fortsätta i all oändlighet - tycker du inte om det du ser så stick! Ingen tvingar dej att titta!

Jag vet att jag inte kan förändra världen. Ändå blir jag lika frustrerad varje gång....

Man behöver inte älska det man ser - men man kan acceptera att alla människor är olika! Acceptera och insè att du inget kan förändra! Och lever du med ett gott hjärta till alla människor, så bli du oxå själv en lyckligare människa.

Töja örat.

Hua, tänker ni! Vad är detta för människa egentligen - som vill töja sitt öra vid en ålder på snart 40 bast???
I detta fallet så skiter jag faktiskt fullständigt i åldern! Mycket kan jag undvika - därför att det inte riktigt är klädsamt på en 40 åring( kanske?), men töjning i öronen är snyggt! Tycker jag alltså. Och framför allt så finns det mycket snyggare öronhängen, om man har töjt.

Jag har faktiskt inte vågat innan...Även om jag alltid har tyckt det varit snyggt. Men nu är tiden inne !

Min man vet inget och han gillar det inte. Men allt kan man inte gilla hos varann....En sån här vill jag ha:

Skitsnyggt!

Nu när julen är borta....

...så måste ju även bloggen vårstädas. Grönt är skönt!

Jag kom att tänka på mitt funktionshinder igen....ADHD och allt vad det innebär.
Jag blev plötsligt väldigt tacksam över att jag träffat en man som förstår min impulsivitet och faktiskt sätter ner foten - när min impulsivitet går "över styr"...

Jag VILL nämligen så jävla mycket. När livet är trist och när inget spännande händer - då måste jag ha något nytt! Något nytt och något roligt! För visst är det mesta roligt i början - men när man sen märker hur jobbigt det är, då tröttnar man ganska fort....

Förra sommaren ville jag ha hund. En idè bland så mycket annat. Jag tror t o m jag skrev om det i min blogg...Jag radade upp 10 positiva saker, och dom negativa sakerna förträngde jag. Givetvis. Min högra hjärna ville ju ha hund och det var ju den jag lyssnade på !

Nåväl - min man sa NEJ. Eller tja - han sa "kanske" och det skulle bli när han fått ett fast jobb. Och det är väl en jävla tur att han inget fast arbete har just nu då!!! Då hade jag garanterat suttit här med en stor hund - som jag inte orkar gå ut med därför att det är för kallt!

För ca 3 veckor sedan, så ville jag ha en kattunge. Min granne hade köpt 2 stycken och den ena ville hon inte ha, och vem kan motstå en kattunge??? Som river på tapeter och på möbler....eller?
Min man sa definitivt NEJ. Vi har ju 3 katter - varför skulle jag ha en till????

Jag kan skriva upp 10.000 saker till, men det skulle ta hela natten - som jag velat ha (i ren impulsivitet). Och när jag bodde ensam så fyllde jag mitt hus med 8 hemlösa katter, ett gäng fåglar och 1 hamster. Om jag orkade? Nej egentligen inte. Att ha så många djur är en heltidssyssla.

Jag skulle gå på loppmarknad en morgon (älskar loppisar!). Men istället för att komma hem med kassar fulla av prylar, så kom jag istället hem med en undulat! En livs levande. Därför att jag tyckte synd om den...Hur jag skulle sköta den - det hade jag inte en tanke på.

När jag var 19 år, köpte jag en schäfervalp. Att det var mycket arbete med en sån hund - det föll mej liksom inte in....Jag skaffade ökenråttor. Dom förökade sej och det kryllade av små vita ökenråttor i min lägenhet. Kryllade! Dom blev tillslut ormmat...
******************************

Nu till detta med barn. Jag ångrar absolut inte mina ungar. Absolut inte. Men hade jag inte haft mitt funktionshinder, så hade jag nog bara skaffat 1 barn. Jag orkar nämligen inte stoj och stim, och skaffar man många barn tätt så blir det ett jäkla liv! Hur jag fixade deras uppväxt (småbarnstiden är ju över för 3 av dom), det är mej en gåta! Jag grät nog mest. Av trötthet. Av utmattning.

Jag skaffade mitt fjärde barn med Daniel. Lilla Nemo. Men det blir inga fler små gulliga "Nemosar". Jag gjorde ett val och det valet var det bästa jag har gjort på mycket länge: jag valde att sterilisera mej. Hade min man inte velat detta, så hade jag faktiskt gjort det ändå. Jag fixar inte mer ungar nu! Det är nog. Det är bra. Jag tänker varken ta död på mej själv eller mitt förhållande. Jag klarar (stundtals) knappt av dom jag har nu....

Skulle jag - mot förmodan - bli gravid trots sterilisering - då blir det abort. Det blir verkligen abort. Jag har inget val.
*******************************

Vad vill jag egentligen säga med detta...? Tja - när man har en vän som är exakt som en själv - så vill man försöka "varna" - försöka stoppa impulsiviteten även där....Tyvärr lyckas jag inte. Och det spelar nog ingen roll även om hon läser detta inlägg - hon har bestämt sej. Och givetvis vill hon ha mitt stöd - tyvärr inte mina råd.

Hade någon försökt stoppa mej innan jag träffade min man - så hade jag förmodligen blivit förbannad. Så jag förstår henne delvis.

Men ändå inte.....Jag vill henne väl. Jag vill hennes bästa. Men istället får man uppslängt i ansiktet att man aldrig stöttar och "tror på det hon gör"! Trist.

Ska jag önska "lycka till" över något som jag ansér vara galet? Ska jag vara falsk mot min bästa vän?
Givetvis inte. Och gör jag något som är galet - så hoppas jag verkligen att mina vänner hojtar till!

Året började med illamående.

Typiskt. Vaknar upp på nyårsdagen med illamående och frossa. Mannen oxå. Kanske var det en släng av maginfluensa vi fick - jobbigt var det iallafall.

Idag har jag känt mej piggare och städat ut hela julen! Underbart! För mej är julstämningen över när julafton är över. Känner verkligen inte för att ha julsakerna uppe flera veckor till....

Trött på snön är jag. Trött på alla förbannade helgdagar är jag. Idag gick Nemo till sitt "vanliga" dagis - och jag börjar faktiskt få krafterna tillbaks...Känns skönt. Men på torsdag är det ju röd dag igen och ungen ska vara hemma - och jag vet att det låter illa när jag beklagar mej över Nemo hela tiden - men han behöver rutinerna! Han fungerar så - jag fungerar så. Både han och jag hatar tydligen "röda" dagar mitt i veckan - han blir galen - jag blir ännu galnare !

Snart börjar ju även skolorna - känns oxå skönt. Snart blir livet som vanligt igen och ingen är gladare än jag