2010-10-30

Att lämna ut sej....

När man var tonåring, så skrev man dagbok, låste den med nyckel och gömde den i sitt nattduksbord...Man skrev hemligheter som ingen annan skulle få reda på. Och jävlar om någon råkade sno den! Då blev man galen av olycka...

Idag vänder tonåringarna ut och in på sej själva - helt öppet. Även vuxna givetvis (jag är en av dom). För ett par år sedan skulle jag aldrig ens drömma om att lämna ut mej på på nätet. Aldrig. Och jag vet att min mamma te x , är väldigt mycket motståndare till det.

Facebook, Bilddagboken, bloggar och allt vad det finns...Nu är man inte längre anonym, nu ska det skrivas om allt - och mer därtill.

Det finns många olika åsikter om detta, och jag har nog "mognat" i mitt tankesätt....Jag känner ett behov av att få skriva av mej - inte pga uppmärksamhet (fast det får man ju när man skriver bloggar och sånt..), utan mest för att jag känner behovet av att hjälpa och finnas till för andra, som te x har ett funktionshinder....

Bloggen är min dagbok, men den är oxå mitt sätt att nå ut till människor.

Min mamma reagerar mest på att folk lägger ut foton på sina barn, på nätet. Dom har ju inte valt att bli utlämnade....Hon har delvis rätt. Absolut. Men jag tycker ändå det är skillnad på att skriva om barnen (som många gör), än om man bara lägger ut lite foton...

Jag skriver aldrig om mina barns liv (inte så att det kan skada dom iallafall). Vi har ju varit med om mycket tragiska saker, jag och barnen (framförallt barnen), men det skulle jag aldrig berätta öppet om här. Det är våran ryggsäck - och den stannar inom familjen.
******************************

Det finns mycket skit på nätet. Egentligen alldeles för mycket. Men man får försöka acceptera att allt utvecklas, och man får göra så gott man kan för att skydda sina barn.


Att skylla på sitt funktionshinder.

Är det okej att ursäkta sitt dåliga uppförande med att "han/hon har ju ADHD"? Nej, givetvis inte.

Jag märker att det ibland är "populärt" att skylla över allt på bokstaven, och att man - som förälder - struntar i att istället ta en konflikt. Trist, tycker jag.

Jag kan förstå om man i vissa lägen inte orkar - barn och ungdomar med ADHD är jävligt påfrestande, men att - till andra människor - skylla på ett funktionshinder, tycker jag är fel.

Sen finns det vissa saker man inte klarar av - och då får man hitta verktyg till detta. Om min pojk har svårt att sitta still i klassrummet te x, då ger det inte honom rätten att störa andra (givetvis), då kanske man får hitta en lösning på det problemet, genom att han te x får gå ut och "rasta av" sej en stund.

Jag kan förstå att omgivningen reagerar negativt, när det "daltas" med oss. Jag förstår och jag tycker det är fel. Dalta inte - ge oss verktyg istället, så att vi fixar våran vardag. Och ryt till om vi bete`r oss på ett sätt som inte är acceptabelt.

2010-10-28

Att bli "kärring"....

Jag är snart "kärring". Eller jag är nog kärring nu förresten! Och jag har alltid våndats för att behöva åldras, men det finns EN sak som är bra med att åldras - speciellt (tror jag) när man har ADHD och det är att man oftast bli lugnare....

"Vanligt" folk blir ju oftast så lugna att det går över till att dom blir tråkiga - men vi med ADHD (tror jag igen) blir nog lugna på ett behagligt sätt när vi blir äldre....Nu gäller ju inte detta alla givetvis så ingen behöver ta åt sejsmiley icons och det är bara min egna korkade teorihttp://www.thescubasite.com !

Jag känner att jag har ändrats mycket vad gäller mitt lugn - sista åren. Och det har inte bara med min medicin att göra. Jag är iof mer hetsig utan medicin, men jag bråkar inte med folk lika mycket längre och det är väl det viktigaste...

Förr "letade" jag nästan efter något att hetsa upp mej på. Och missnöjet var stort. Jag var missnöjd med allt! Och jag tyckte alltid det var andra som bar sej klantigt åt - aldrig att det berodde på mej....
NU (så här 15 år senare) kan jag erkänna många fel och brister, och jag vet att mycket berodde på mitt sätt att vara emot andra människor.

Jag bråkade med mina ex, och får man barn med dom oxå - ja då finns det mycket mer att "bråka" om!
När jag pratade med myndigheter, så skrek jag fram vad jag ville ha sagt - att föra sej i samtal var inte min grej...Tillslut gick det så långt att jag fick be om hjälp - jag fick kontakt med en kvinna som var ordförande på föreningen "Attention" - och hon följde med mej på alla samtal med BUP och andra myndigheter. Hon var min följeslagare i många år - stöttade mej och förde min talan. Tyvärr dog hon i cancer - annars hade hon nog varit mitt stöd än i dag.

Många har funderingar och frågor kring mitt umgänge med min dotter ( Moa)som är 11 år. Hon bor ju bara med mej varannan helg - och på loven.

Jag bestämde mej för att överlämna boendet till hennes pappa, när vi separerade - jag ville inte rycka upp henne från hennes dagis och det hus vi tillsammans köpte när hon föddes. Tryggheten fick bli hos hennes pappa och jag har faktiskt aldrig ångrat mej. Jag har gråtit efter henne, och jag har saknat henne något enormt, men mitt beslut står jag för.

Moas pappa och jag har inte alltid kommit överens - vi har varit uppe i Tingsrätten och vänt, och en del telefonsamtal har varit ganska jobbiga. Och nu har jag henne dessutom bara lördagar och söndagar (av olika skäl), och egentligen borde jag väl göra som alla andra föräldrar som är skilda/separerade - bråka och hävda min rätt till mer dagar! Men: där har vi detta med "lugnet" ( eller kanske orken eller kanske är det båda ihop ?)när man blir äldre: jag orkar inte! Och så länge inte Moa gråter efter mej, eller på annat sätt visar att hon mår dåligt - ja då låter jag det vara.....Hon är 11 år - hon vet att jag älskar henne trots att vi inte ses så ofta. Hon vet - och det tror jag gör henne trygg.
**************************************
Jag retar upp mej på mindre saker än förr. Det är bra. Jag orkar helt enkelt inte.
Däremot märker jag att jag gärna argumenterar mer när medicinen gått ur kroppensmiley emoticons
Helst då med min man givetvis....Tröttsamt så in i helvete. Och har jag PMS, då blir det kaos.
Men jag har fått utskrivet medicin även för det, så nästa månad blir nog lugn...

Det är alltså inte bara pest och pina med att bli äldre! Och det är väl härligt?


Boktips!

Jag älskar att läsa. Besöker biblioteket flera gånger i månaden, och känslan av att bara gå runt och traska på ett bibliotek - är underbart.

Just nu tänker jag rekommendera speciellt EN bra bok som är alldeles nyutkommen:

"ADHD - att leva utan bromsar" av Martin L. Kutscher.

Den riktar sej till föräldrar och lärare som har barn/jobbar med barn, som har ADHD. Man får massvis med olika råd och verktyg hur man ska fixa sin vardag med dessa barn. Författaren går på djupet i hur barn och ungdomar fungerar i sin ADHD - vad som händer i hjärnan o s v.

Ett måste att läsa denna alltså. Även för dom som aldrig kommit i närheten av ADHD - alla bör läsa den. Eller köpa den - eftersom man säkert borde gå tillbaka i boken när det kör ihop sej i praktiken...

Läser dessutom:

"Huvudvärk" av Kajsa Wallenius. Även om jag tror att optikern hittat lösningen på mitt huvudvärsproblem, så är det ändå intressant att läsa om detta fenomen.

"Varför frågar ingen oss?" av Annika Andersson, Vanja Heed och Ann-Christine Larsson.
Om långtidssjukskrivning och vägen tillbaka till arbetslivet.
Handlar just om detta, och dom har intervjuat kvinnor som varit långtidssjukskrivna pga utmattningsdepression och annat. Verkar hur bra som helst!

"Jag är inte galen" (En bok om panikångest) av Anna Lithander.Handlar om panikångest och vad som händer i hjärnan och kroppen när man får det. Jag lider ju av det, så den blir nog intressant att läsa.

Så - besök biblioteket redan idag - det finns massor av intressant läsning!


2010-10-26

Bäbisar.....

Jag känner en sorg över att aldrig mer få ta hand om ett nyfött barn. Det finns ett namn för detta, men kommer inte ihåg vad det kallas...Någon som kan hjälpa mej kanske? När man insèr att livet med blöjor, nappflaskor och barnskrik är över...(Blir galen för att jag inte minns vad det heter!)

Skit samma - jag känner iallafall en sorg över detta. Jag har steriliserat mej - och kan alltså inte ens ändra på mitt beslut! Och tur är väl egentligen det - jag hade aldrig klarat fler barn! Och varför skaffa en massa barn bara för att dom är söta, och sen inte orka ta hand om dom?

Dessutom är jag 40 nästa år - och även om det finns kvinnor i den åldern som känner sej kalaspigga, så känns det inte riktigt så hos mej....Jag har aldrig varit så trött som jag är nu, och när Nemo föddes så trodde jag att döden var näraevil grin smileys !

Tänk om man skulle få ett handikappat barn? Skulle man verkligen orka?

Men även om beslutet känns rätt, så känner jag ändå denna sorg alltså....Och panik över Nemos framfart både i utveckling och växt! Jisses - han pratar rent och fint (nja, nästan iallafall), han är snart blöjfri, dricker ingen välling, nappen ska ges till tomten - snart är han stor! Och jag vill inte! Jag vill att min lilla älskling ska stanna där han är - jag kommer ju aldrig mer att få uppleva detthescubasite.com !


Här står lilla Nemo och försöker prova storasysters keps, (kortet är från i somras) Jag finns i bakgrunden, men det är inte mej ni ska titta på alltsåScuba Site


2010-10-25

Sömnbrist och nattskräck

Jag behöver mycket sömn. Inbillar jag mej iallafall. Jag brukar slockna med en bok i nyllet när klockan börjar närma sej 21.00. Det finns inget så sövande som att läsa....
När klockan ringer vid 06.50 är jag pigg som en lärkathescubasite.com ! Då har jag sovit närmare 10 timmarthescubasite.com ...Och egentligen har jag nog då sovit för mycket. Eller? Jag känner mej utvilad - men är jag verkligen det? När klockan börjar närma sej förmiddag, börjar ögonen gå i kors igenthescubasite.com ! Det låter ju helt sjukt, men det är verkligen så! Och det är inte mycket som kan få mina ögon att hålla sej uppe...

Min psykolog säger att jag lider av utmattningsdepression. Trots att jag varken jobbar eller är speciellt deprimerad (eller jo, lite kanske..., stundtals).
Och av utmattningsdepression sover man mycket.

Mitt ständiga sovande kan ju oxå bero på att jag faktiskt inte får så mycket sammanhängande sömn på natten. Nemo är den som stör mej....Och nu har han dessutom fått nattskräck.

Nemo sov så dåligt som riktigt liten, att vi gick till läkaren med honom. Efter mycket tjatande, så gav dom honom sömnmedicin (Tavegyl). Han drack 10 ml i 2 veckor - sen sov han som en prins. Tyvärr fick han några månader senare - nattskräck - och sömnen var återigen störd. Men jag trodde att det var något som tillslut gick över, och aldrig skulle komma tillbaka...Men tydligen har han fått det igen.....

I natt har han alltså vaknat varannan timme och skrikit. Som om han har en mardröm, men ändå inte är vaken.....
"Kan du gå in till Nemo och lugna honom", bad jag min man innan vi skulle gå och lägga oss (efter ett av attackerna).
"Men det går ju inte, han är ju inte vaken", säger han som svar....

Och DÄR har vi nog nattskräcken. Han skriker, fast han inte är medveten om det själv...Vid en "vanlig" mardröm är man ju oftast medveten om det och vaknar alldeles kallsvettig, men här finns det ingen vakenhet....Otäckt är det iallafall. Riktigt otäcktsmiley emoticons !

2010-10-23

Glasögon

Japp. Nu var det alltså dags! Jag som alltid trott att jag skulle klara mej ifrån detta med glasögon....Men icke.

Jag har haft huvudvärk i ca 2 månader - igår ringde jag en optiker och fick tid idag alltså. Och svaret blev: brytningsfel - bör ha glasögon för jämnan...*pust*

Tanken gjorde mej faktiskt illamående....Jag har redan dåligt självförtroende - ska det bli ännu värre nu då?

Men : när jag väl stod där i affären och skulle prova ut ett par stycken - ja då började jag faktiskt vänja mej....Jag provade och provade och till slut hade jag provat 4 stycken som jag även fick ta med hem....Dom tog jag givetvis med till min mamma och pappa - som smakråd. Och jag fick höra att jag "var snyggare med glasögon än utan"! Tjoho!!!! Där flög självförtroendet upp som "uppskjutet" på Liseberg!japanese smileys Och nu tycker jag faktiskt att det är riktigt trivsamt med brillor! Tänk så det kan ändras....


2010-10-20

Ta en tablett.

"Ta en tablett mot besvären,
ta en tablett mot det onda,
ta en tablett och bli bra!

Ta en tablett mot rädslan,
ta en tablett mot natten,
ta något lugnande.

Ta en tablett mot sorgen,
ta en tablett mot döden,
ta något uppiggande!

Ta en tablett mot åldern,
ta en tablett mot livet,
ta något dödande.

Ta en tablett som bedövar,
ta en tablett mot bedövning,
ta en tablett - tablett!"


Öron!

"Hjälp mig hör ni!
jag är så förtvivlad.
Hör ni!

Det är omöjligt naturligtvis
tror ni inte jag vet
att det är omöjligt,
ändå - hör ni!

Jag ber ju om hjälp!

Hör ni inte?!

Vad kan det vara för fel?
Jag ber ju om hjälp,
och ni går bara omkring
i era sjalar och skinnvästar
och nylonrockar och portföljer
och bastkorgar och bottiner
och paraplyer och handskar
och kråsnålar och vristvärmare
och hundar och katter
och glasögon och hudar
och munnar och bröst
och t o m öron (verkar det som)

som om ni bara inte hörde.

Jag ber ju om hjälp.
Lever vi inte i ett demokratiskt land?
Har ni aldrig läst biblen te x?

Ni måste ju ändå höra,
det är klart att ni hör!
Hjälp!
Det är ett rop!

Det har ni väl hört?
Stavas med hj -
det lärde ni er redan i skolan
eller hur?

Det är så egendomligt det där
att ni bara går omkring
och inte gör något.
Är det för att det är omöjligt?

Om jag kunde förstå
vad man ska med alla rockar och portföljer
och västar och dukar
och korgar och paraplyer
och alla hundar och katter
och alla bröst och kråsnålar
och alla hudar och stavningsregler
och alla munnar och alla öron till
när det ändå är alldeles omöjligt.

Herregud, vad ska man med öron till???"

Jag älskar musik....

...som får mej att bli lugn....Loreena McKennit är en av många artister som jag verkligen verkligen älskar:




Ovanliga människor.

"Ovanliga människor söker jag.
Människor som har korta jeanskjolar mitt i
vintern,
klipper håret i läckra frisyrer.
Som högt säger vad de tycker trots att det
inte passar.
Människor som lever ut sina lustar och
sina begär,
provar lite här och lite där.
Målar köket svart bara för att det regnade
ute den dagen,
målar sovrummet rutigt och sen ringer
för att berätta om sin psykedeliska kick.
Som inte har körkort vare sej till väg eller
kök.
Som dricker vin långt in på nätterna,
men inte fattar varför huvudvärken
aldrig släpper.
Vars familjeproblem är både besvärliga
och pinsamma,
som har gått i terapi och alltid
försöker få andra att börja.
Vars kärleksliv är en ständig
katastrof
och som gärna skrattar högt
på bussen.

Ovanliga människor söker jag,
människor lika ensamma och vanliga
som jag".


Solfan!

"Jag hatar när solen skiner
för då får man sneda blickar om man inte
drar upp persiennerna
och inte får man stanna inne för att
dammsuga
eller läsa en bok i sängen till klockan
tolv,
gå omkring i sliten skitig morgonrock
som luktar mögel
och inte får man vara blek
eller ha håriga ben under knäna
svarta skuggor i armhålorna,
alla rynkar på näsan om man svarar
i telefonen
för då är man hemma
och ute skiner solfan,
man ska ha femtioelva fräknar på
näsan
inte skyddsglasögon
varm mjölkchoklad med grädde är
ute,
vattenkannan jobbar på övertid
och inte får man titta på video
jobba med budgeten
sitta på badrumsgolvet för där är det
svalt,
utan ut ska man
för att konfronteras med perfekt
solbrännor
som går hand i hand.

Jag har anmält mej till en kurs
i regndans."



Lyssna och njut.






Att skriva poesi.

Min dotter har tagit efter mej vad gäller poesi. Det känns underbart. Och jag uppmuntrar henne ofta att skriva - tror hon behöver det.

Jag började skriva poesi som 11 åring. Mamma blev orolig att jag började bli deprimerad - och jag var mycket deprimerad som ung (är ibland fortfarande) och det är ju oxå därför mitt skrivande har varit/och är, så viktigt. Det förstod aldrig min mamma.....Det är kanske därför hon aldrig uppmuntrat mej till att skriva....

Det är ju vackert med poesi oxå. Djupt och vackert. Och sorgligt. Men det sorgliga kan ju även vara vackert.

"Aldrig glömmer jag gråten
från treåringen
på barnhemmet
när hennes mamma
lämnade henne igen
efter ett av sina många besök.
Ett helt år hade treåringen
med pippiflätor och äppelkinder
bott på barnhemmet
och utsatts för påhälsning
och uppslitande avsked.
Ungen var fullproppad med mat
och vitaminer
som vittnade om våra omsorger
men ögonen var utslitna
av avskedsgråt
och hjärtat brustet av besvikelse
många gånger om
och Gud bevare mej för gråten
som var så skärande vass
att den gjorde stora rispor inuti mej.
Aldrig glömmer jag den treåringen
på barnhemmet.
Hon hade pippiflätor
och äppelkinder
och skulle snart annonseras ut..."




















Tonåringens rop till dom vuxna....

"Ni talar om för oss att vi måste kämpa
bli bättre jämt.
Prestera bättre än vårt bästa,
klara mer än vad vi orkar med.

Ni talar om för oss att vi måste älska
och att vi måste hata.
Ni talar om vilka vi ska hata,
och vi undrar om vi är en av dom.

Ni talar om för oss hur vi ska se ut,
hur mycket vi måste äta.
Hur många gånger per dag vi måste
motionera,
hur vi ska göra.

Ni talar om för oss att vi måste gå i
skolan,
betala räkningar,
hjälpa till och förstöra,
trycka ner.

Ni talar om för oss att vi
måste skynda,
alltid vara på topp.
Vi måste behaga varandra
och hinna sova.

Ni talar om för oss gång på gång
att vi en dag ska dö,
men ni glömde tala om för oss
att vi måste få leva..."



2010-10-19

Beroende.

Det finns många människor som hamnat snett - både med funktionshinder och utan funktionshinder. Statistik visar att dom med funktionshinder oftast löper större risk att hamna snett, te x i missbruk och kriminalitet.

När jag säger att jag aldrig testat droger - blir jag nästan inte trodd....Många med te x ADHD självmedicinerar - det har aldrig intresserat mej. Varför?

I mitt fall handlar det mycket om kontroll. Jag måste ha kontroll över mitt liv. Tappar jag kontrollen - då tappar jag oxå mej själv.
Mitt "rus" har jag hittat på andra sätt. Tex genom att shoppa. Och mitt beroende av shopping har varit så stort att jag en gång stal en plånbok på ett solarium (det hände för ungefär 9 år sedan), och jag åkte fast av polisen.
Jag blev häktad - släppt efter flera timmar. Efter den händelsen lovade jag mej själv att aldrig mer stjäla - och jag har inte gjort om det.

Händelsen satt djupa spår i mej och jag mår dåligt än idag - och det är få som vet om det(förutom nu då...).

Jag har hamnat hos kronofogden 2 gånger - av rent slarv. Jag har struntat i räkningar - jag har "valt" att shoppa istället. Hyran har jag däremot aldrig slarvat med - och det handlar nog oxå om kontroll....

Att ha ett shoppingsmissbruk kan - många gånger - ställa till det lika illa som att ha ett drogmissbruk. Skillnaden är kanske att man dras till liknande om man har ett drogmissbruk.....

Jag har istället sökt upp människor som kan rädda min ekonomi. Män - som är skötsamma - som "tar hand om min trasiga ekonomi", som kan rädda mej från träsket. Och jag har lyckats.
Jag har dessutom blivit kär i dom personerna - (så det handlar inte om att utnyttja någon...).

Jag har lyckats bli fri från mina skulder - och även om jag fortfarande har ett sug efter att shoppa så gör jag det numera med måtta. Tror jag....Men jag shoppar aldrig "fritt" längre. Jag kan inte gå på stan med full plånbok, som dom flesta kvinnor gör. Jag kan inte - mitt beroende är alldeles för nära till hands för att jag ska våga utsätta mej för det.

Många tycker säkert det låter hemskt...För mej är det inte hemskt. Jag har gjort ett val, och jag är glad att jag kan få överlämna min ekonomi till någon som kan hantera det. Och jag tror att min man är ganska glad över det oxå.....thescubasite.com
****************************

Andra beroende som jag har haft och har fortfarande(till viss del) är ju mitt sockerberoende. Jag fullkomligt vräker i mej allt som innehåller socker. Min pojk på 13 har en tendens att hamna där oxå....Tyvärr. Det finns inget som är bra med socker - men det finns nog heller inget som är så njutningsfullt som socker.

Varför hamnar vi med ADHD lättare i beroenden än andra? Jag har en egen teori och den är att vi med ADHD oftast gör allt så överdrivet! Vi kan inget göra "lagom". Allt är 100 % eller inget. Klart som fasen att vi tillslut hamnar i något som man blir beroende av.

Forskare pratar om att vårat belöningssystem inte fungerar som det ska....Och det kan nog oxå stämma.
Och det är väl därför vi behöver en extra dos av seratonin.

Jag har blivit lugnare ju äldre jag blivit - ändå har jag ångest inför att bli äldre...Jag vill stanna här - jag mår bra här. Tyvärr ska vi alla dö en gångScuba Siteoch det gör mej vettskrämd....

2010-10-17

Glad!

Jag fick alldeles nyss höra av en vän att hon "älskar min blogg"! Och jag är ju bara tvungen att skriva det här - givetvis! Det är ju det som driver mej! Jag vill att människor som läser min blogg ska kunna känna igen sej, och även kunna känna en inre styrka att fixa livet - trots sin ADHD eller andra funktionshinder.

Vi är många med olika funktionshinder, och tack och lov blir det mer och mer uppmärksammat. Vi får - förhoppningsvis - mer hjälp i vardagen, mer stöttning, mer förståelse och mindre fördomar.

Det är därför det känns så viktigt för mej att skriva i bloggen.

Jag har gjort många misstag i livet. Trampat på många tistlar, haft ont och jag har gråtit många tårar. Jag har sårat många människor - genom min impulsivitet, min kraft att vilja "dra vidare när livet känns trist" - och jag har ångrat mej djupt varje gång.

Att göra misstag på misstag - och aldrig förstå varför man aldrig lär sej av dom - det är en frustration! Och någonstans vet man att något är fel- men man vet inte vad...

Att få en diagnos är för mej - en oerhörd lättnad. Jag skäms inte. Jag mår inte sämre för att jag har fått en "stämpel". (Jag mådde sämre innan jag visste). Dessutom kan jag försöka lära mej av mina misstag på ett annat sätt idag - jag kan försöka hitta verktyg som får vardagen att fungera.
Det är inte alltid så lätt - men med omgivningens stöttande och med mina egna verktyg och min vilja - så går det oftast.
Och med mer information om detta funktionshinder (och andra) så blir omgivningen förhoppningsvis mer stöttande.

Så här vill vi med te x ADHD att ni andra ska "se" på oss (hjälpa oss):

TOLKA MEJ RÄTT.

Hjälp mej att se klart (koncentrera mej).
Snälla ge mej en strukturerad miljö där det finns en pålitlig rutin.

Vänta på mej, jag tänker fortfarande.
Tillåt mej att få göra i min egen takt. Om jag blir stressad blir jag förvirrad och upprörd.

Jag har kört fast. Jag klarar det inte!
Ge mej valmöjligheter till problemlösningar. Jag måste veta omvägen när vägen är blockerad.


Är det rätt? Jag måste få veta NU!
Snälla ge mej riklig och omedelbar feedback när jag gör rätt.

Jag glömde inte. Jag "hörde" det inte när det sades.
Snälla ge mej upplysningar ett steg i taget och fråga mig sedan om vad jag tror att du sa.

Jag visste inte. Jag var inte här.
Snälla påminn mej att stoppa, tänka, handla.

Är jag inte klar snart?
Snälla ge mej korta arbetspass där målen uppnås på kort tid.

Jag vet, ALLT jag gör är fel, eller hur?
Snälla ge mej beröm när jag delvis har lyckats. Belöna mej när jag har förbättrat mej, inte bara när det blir perfekt.

Varför skäller man alltid på mej?
Snälla kom på mej när jag gör rätt och beröm mej för mitt positiva uppförande. Påminn mej (och dej själv) om mina goda sidor, när jag har en dålig dag.


2010-10-16

Höstdepressionen.....

...smyger sej på - ändå älskar jag mörkret...Folk som har höst/vinterdepression brukar inte gilla att det mörknar så tidigt på kvällarna - men jag känner mej lugn av mörker. Det jag inte gillar är kylan, och att man blir så trött. För trött blir jag. Något så oerhört....Vill sova jämt och helst gå i ide.

***************************
En tant från kommunen var på besök hos mej häromda`n. Hon jobbar inom psykiatrin och försöker få ut "oss" på arbete eller i studier.
Hon verkade väldigt angelägen om att jag skulle ut i arbete. Men min psykolog säger nej. Undrar egentligen vem försäkringskassan lyssnar på? Det gör mej lite orolig...Jag känner mej nämligen inte alls redo just nu. Inte något. Känner mej bara jävligt stressad över hela min situation.

Tänk om jag blir en av dom alla som tvingas ut i arbete trots att jag inte är redo? Regeringen gör det ju inte lättare direkt. Hade hoppats på en röd-grön regeringen givetvis - men folket ville annorlunda. Konstigt, tycker jag......






Äppelmuffins....

...har jag nyss bakat. Och dom blev riktigt goda. Här kommer recept - och det är som vanligt från viktväktarna: (propoints 19)

Äppelmuffins med pinjenötter

75 g smör
1 dl strösocker
2 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 dl mellanmjölk
1 äpple
kanel
50 g pinjenötter

Sätt ugnen på 200 grader.
Smält smöret och låt det svalna. Vispa socker och ägg,
vitt och pösigt. Tillsätt smöret.
Blanda vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker.
Tillsätt i omgångar vetemjölsblandningen och mjölken till äggsmeten.
Rör till en smidig smet. Kärna ur och tärna äpplet (eventuellt skala).
Vänd ner det mesta i smeten, spara lite till garnering.
Fyll muffinsformarna till 3/4 och strö resterande äpple över. Pudra över kanel
och fördela pinjenötterna ovanpå. Grädda mitt i ugnen i 20 minuter.


2010-10-11

Nemo har blivit sjuk......

....feber och förkyld. Jag känner mej inte speciellt pigg jag heller - och när man har småbarn så är det lögn att få sova...Speciellt när man har en vilde som Nemo. Han är överallt och ingenstans, även om har har 40 graders feber. Helt otroligtfree smileys .....


Och när han inte springer runt som en durazellkanin - ja då tittar han på Blixten mcqueen - i flera timmar, om och om igen.....Lika intresserad av bilar som sin far alltså!





2010-10-07

Viktväktarna.

Läser man i högra spalten på bloggen, så ser man att jag älskar viktväktarnas mat. Och har man provat deras mat så borde man oxå vara medlem, och är man medlem så kanske man försöker gå ner i vikt? Japp - så är det faktiskt. Så är det för mej.

Jag har aldrig varit tjock. Däremot gick jag upp 20 kilo när jag väntade Nemo , och dom sista kilona ville tyvärr inte ge med sej.

Jag provade det mesta för att gå ner....Jag tog te x bort allt socker från min matlista, höll upp i ca 3 månader - gick inte ner något.
Jag provade nutrilett, men att endast dricka soppa och shake i flera månader, sätter sej på humöret. Man blir galen! Och jag blev galen! Dessutom minskade jag inte i vikt heller...

Jag började träna på gym. 5 pass i veckan - på 1 år gick jag endast ner 4 kilo....
Jag testade GI-metoden. Vågen rörde sej inte en millimeter.

När jag - som vanligt - en dag skulle lämna Nemo på dagis, träffade jag en annan mamma (som jag känner genom "Öppna Förskolan". Hon hade blivit supersmal och jag frågade henne givetvis hur fanken hon hade burit sej åtsmileys ? Viktväktarna blev alltså svaret! Och jag sprang hem, ringde upp dom och kollade mitt BMI (dom har en gräns för att få vara medlem). Och jag låg precis på gränsen! Jag jublade av glädjethescubasite.com och tänkte "att nu jävlar ska det minsann fungera"!

Jag minns inte exakt datum när jag skrev in mej, inte heller månad (glömsk), men jag tror jag varit medlem i 3-4 månader nu och jag vägde 73 kilo vid inskrivningen.
Nu väger jag 64. Helt otroligt (om jag får skryta lite)!

Jag har haft mina dagar och veckor då jag fuskat lite, men ändå har jag inte gått upp, bara stannat i vikt.

Många tror att Viktväktarna är lightprodukter (vilket är fel) och att det på något sätt skulle vara jobbigt att räkna Propoints och att även skriva upp allt man äter.
Visst, du kan inte ligga på latsidan - men varför ska allt vara så jävla enkelt för? Vill du gå ner i vikt, så får du faktiskt kämpa en hel del, och så är det med dom flesta dieter! Och orkar du inte kämpa så kan man ju alltid försöka bli mätt på Nutrilett och Extravaganza.....Problemet är nog att man - när man slutar med dom alternativen - går upp det dubbla.

Varför är det då så viktigt för mej att gå ner i vikt och vara smal?
Anledningen:
jag har bara en kropp. Och den kroppen tänker jag vara rädd om. Dessutom vill jag inte se ut som en sunkig småbarnsmorsa med tuttarna hängandes ner till vaderna - det intresserar mej inte.....

Vi är så "duktiga" på att unna oss något extra varje månad - vi kvinnor (och män). Vi köper inredningsprylar (för att göra hemmet vackrare och för att vi själva mår bättre), vi köper kläder till oss själva, går till frisören, tatuerar oss - men vi köper inget gymkort och vi tänker aldrig på vad vi tvingar i våran stackars kropp! Varför? Varför vräker vi i oss pizza, godis och läsk varje helg - när det talas om fetma så gott som varje dag? Vi VET ju vad allt fett och allt socker gör med kroppen, och vi vet att man blir tjock (nåja - det finns dom som INTE blir feta..).

Viktväktarna är det bästa jag provat och maten är helt underbar. Mitt mål är att bli guldmedlem - dvs att jag är medlem livet ut -gratis. Jag har som mål att gå ner till 62 kilo. Sen gäller det tuffaste - att stanna på samma vikt.Det är då jag får plocka fram lite "jävla anamma"smiley icons !


Idag blir det.....

...Chili con carne till middag: (4 portioner)

400 g nötfärs max 10%
400 g kidnyebönor
2 tsk olivolja
1 dl hackad lök
1 msk vitlök
1-3 tsk röd chili, hackad
1 msk tomatpure
1 msk mald kummin
2 msk paprikapulver
1 lagerblad
salt och svartpeppar
4 dl krossade tomater
2 dl kycklingbuljong
6 dl kokt ris
2 dl gräddfil

Skölj bönorna och låt de rinna av i ett durkslag.
Hetta upp oljan i en stor stekpanna. Bryn färs, lök, vitlök
och chili tills färsen är färdigstekt. . Tillsätt tomatpurè och kryddor och låt det puttra en stund under omrörning. Slå i krossad tomat och buljong. Låt det puttra sakta i ca 5 minuter, tillsätt
bönorna och koka ytterligare 5 min. Smaka av och servera med ris och gräddfil.

Underbart ljuvligt gott!


2010-10-06

Tonåringar....

...kan göra oss föräldrar rasande. Samtidigt är det härligt att man kan diskutera med dom om allt - det mesta iallafall...

Jag får - allt som oftast - höra att jag är för slapp med mina ungar. Och hör man hur andra föräldrar fostrar sina tonåringar så blir man ibland mörkrädd.

Allt ska vara så hårt, så mycket krav och så mycket regler.
Jag tror det skapar mer osämja mellan tonåringen och föräldern, om man har för mycket krav....

Jag hade en vän för några år sedan(tyvärr är vi inte vänner längre...), som hade så mycket krav på sin unge att han till slut valde att bo hos sin pappa (som han aldrig växte upp med) - han började träffa sin pappa en del när han gick i mellanstadiet.
Men nu bor han alltså där på heltid - och jag tror det bottnar i den stränga fostran han fick.

"Frihet under ansvar" är något jag föreläser för mina ungar. Och så länge läraren inte ringer, och så länge jag ser att utvecklingssamtalen går åt rätt håll - tja, då behöver jag heller inte oroa mej. Jag litar på att dom sköter sej helt enkelt. Och jag ser heller ingen anledning till att jaga dom med läxböckerna när jag vet att dom sköter skolan.

Att "dra in på nöjen" för att dom inte skött sej, ser jag heller inte som något bra. Jag är istället för detta med att ge positiv uppmärksamhet (jag tackar utbildningen Komet för att jag lärt mej det). Att uppmärksamma det positiva - och att uppmuntra till te x läxläsning, tror jag stärker deras självkänsla.

Att säga"gör du inte matteläxan nu så får du inte gå på hockeymatchen/konserten" - det gör ju ingen gladare direkt.
*********************************

Jag fick, som barn, sällan höra att jag var bra på något....Inget jag gjorde dög åt mina föräldrar, och det gjorde mej arg och ledsen. Jag kämpade som ett as i skolan, ändå gick det käpprätt åt helvete.....Så jag vet att skolan är hård, och jag vet att det krävs mycket för att "bli något" - men det hjälper väl knappast mina tonåringar om jag jagar dom med piskan?

Avslutar med en dikt , skriven av en ung människa som bara önskar en enda sak: nämligen att bli sedd av sina föräldrar...

Inbördeskrig.

"Varje dag kommer du
frågar hur jag mår
varje dag
svarar jag
med samma vädjande tystnad
att
någon
gräver djupa kanaler
i min
gallskrikande själ,
svullnaden växer i
bröstet
och jag slåss
med blödande armar
men har ingen aning om
mot vem,

och jag har en
kronisk värk
i andetagen
en molande ångest i magen
och mina nödrop
bankar bakom pannbenet
klöver
och vill ut,

och dessutom kan jag inte sova
om natten, mamma.

Så snälla, håll om mig
se mig
se mig!

Låt mej inte kriga ensam.

"Skönt att du mår bra"
säger du
och reser dej
och
går."

Min vän Tina.....

....var här på besök en stund idag - vi pratade en hel del om vårat funktionshinder, och hur det vore att börja arbetsträna....

Jag VILL börja arbetsträna, men förstår inte hur jag ska orka...? För mej räcker det med ett möte på BUP eller skolan, för att jag resten av den dagen måste sova i flera timmar. Det tar så mycket energi från mej - och tanken på att inte ens hinna med det jag gör hemma nu, gör mej orolig och framkallar ångest.

Besöket idag gör mej trött (även om det var supertrevligt). Föräldramöten gör mej alldeles utmattad, BUP-besök likaså.
Sjukhusvistelsen med Marcus - jag har sovit flera timmar varje dag sedan jag kom hem.

Gå och shoppa gör mej utmattad. Åka in till viktväktarna för vägning (1 ggr/veckan) gör mej utmattad, fara iväg på kalas för att någon fyller år - gör mej utmattad.

Jag har däremot förstått att vi med ADHD är väldigt olika. Jag har en annan vän, där livet snurrar för jämnan och hon verkar inte "fara illa" av detlaughing smileys .....Hon går i skolan, ska eventuellt även börja jobba samtidigt, hon lämnar och hämtar sina 3 barn på dagis/skola, hon har tusen projekt på gång och dessutom går munnen i 110! Jag förstår inte.....? Själv blir jag trött bara av tanken....

Kanske är det så att hon inte kan ta det lugnt - eller vågar? Kanske är det då hon hamnar i komamad smileys !

*********************************

Min medicin gör mej något mer passiv, det ska erkännas. Men: jag har aldrig haft tusen projekt på gång - har jag det så har det slutat med att jag ligger i djup depression i flera veckor. Jag fixar det helt enkelt inte. Så hur arbetsträningen ska se ut framöver - det är mej en gåta....






2010-10-05

Ett middagstips......

....kanske ni vill ha? Här kommer ett av viktväktarnas recept: (4 portioner)

Kycklinggryta Indonesien.

225 g tagatille
3 kycklingfileèr
3 paprikor
1 purjolök
1 vitlöksklyfta
1 tsk flytande margarin
2 dl kokosmjölk
1 tsk salt
1 tsk ingefära
1 tsk sambal oleak

Koka pasta enligt förpackningen.
Skär kycklingen i bitar. Strimla paprikorna och purjolöken.
Hacka vitlök.
Bryn kycklingen och lägg i grönsakerna och låt dom fräsa med.
Häll på kokosmjölk, krydda med salt och ingefära och sambal oleak.
Låt allt puttra några minuter.
Blanda ihop den med pastan och servera.

Glad...

....blir jag av att sätta igång datorn och logga in på min fina blogghttp://www.thescubasite.com ! Mindre glad blir jag av att Nemo vaknat på "helt fel sida" idag och skriker och gapar för allt.
Varför säger man förresten "att man vaknat på fel sida"? Min mamma sa alltid det till mej när jag var tjurig: "nu har du minsann vaknat på fel sida"!

Jag säger och gör förresten mycket med Nemo som min mamma gjorde med mej när jag var liten - trots att jag inte gillade det just då.....Det sitter väl inpräntat någonstans - att man fostrar som man själv blev fostrad....
*******************************

Jag tänker lägga in lite recept från viktväktarna här snart. Tycker deras mat är underbar och det vore väl synd om ni gick miste om det? Dessutom (om man sköter sej) går man ner i vikt , och sötsuget försvinner. Bra va?