2010-04-20

Jag hade med mej Nemo på återträffen "Kometen" idag - alltså en föräldrautbildning jag och min man gick för ett tag sedan, när vi hade det kämpigt med Marcus.

Dom hade barnvakter där men jag valde att ha med honom i rummet.

Nemo var superlugn första timmen. Satt i mitt knä och tittade lite blygt på dom andra i gruppen. Jag skämdes lite. Jag "målar" ofta upp mitt barn inför andra - som värsta monsterbarnet, och när folk träffar honom så är han oftast väldigt snäll och blyg...

Här satt jag alltså med den lugnaste ungen på jorden och undrade i mitt stilla sinne varför han aldrig kan vara sådan med pappa och mej själva...

När en dryg timme gått och han började känna sej "hemma" i sin omgivning - började han åla sej ner från mitt knä och leka lite med grejerna vi hade letat upp. Men fortfarande inga utbrott, ingen ilska.

När vi hade ungefär en kvart kvar av mötet, blev han ganska vild. Började föra odjud och ta dom sista kakorna från kakafatet - men fortfarande var han hanterbar.

Slutet gott - allting gott, som man säger - jag "överlevde" ett möte tillsammans med Nemo! Det kändes skönt.

Nemo började visa "sitt rätta jag" på väg hem i bilen. Och när vi var hemma och skulle parkera bilen utanför garageinfarten - bröt helvetet löst på riktigt.

Nemo ville att JAG skulle ta av honom bilbätet - inte pappa. Jag var redan på vägs ner för trappan och in i huset när han skrek "mamma upp mej". "Så fan heller" tänkte jag! Nemo kan inte alltid få sin vilja igenom, den här gången får han acceptera att pappa plockar av honom bältet.

Jag hörde hur arg han började bli, trots att jag försökte "stänga min öron"...Tydligen hade Daniel tillslut tvingat ur ungen från bilen för Nemos skrik hördes nog i hela Huskvarna.

Väl inne - kom nästa bekymmer: försöka få av honom ytterkläderna. Givetvis skulle han skrika i 10 minuter om det oxå.....
Jackan och skorna av *pust* - nu nästa moment: få av honom dom andra kläderna för att få på honom pyjamas.
Klockan var mycket vid det här laget och jag visste att ju mer tiden rann ifrån oss desto tröttare skulle han bli och desto jobbigare att få honom i säng.

Skrik i ytterligare 10 minuter - men blöjan blev tillslut bytt och pyjamasen på.

Nu skulle vi då äta youghurt. Det gick bra. Inga protester. Maten slut och nu skulle vi bara ta det sista: hans älskade kanin Maja och snuttefilten! Den låg på bänken och bredvid låg hans våtservetter. Våtservetterna bråkar vi om! Vid det här laget började mitt tålamod verkligen ta slut och eftersom jag visste att han skulle riva ut ALLA våtservetter så sa jag "NEJ". Gap och skrik.

Jag började gå uppför trappan, till vårat sovrum och Nemo ville att JAG skulle hålla hans hand uppför trappan. Jag hade kumnat göra det smidigt för oss båda genom att vända och gå nedför trappan igen för att hämta Nemo men orken var slut! Istället bad jag Daniel ta över - men det passade inte Nemo...Han fortsatte skrika och gapa efter mej.

Tillslut bar Daniel upp Nemo för trappan och väl uppe så skulle givetvis ungen ner igen för att göra om samma procedur - han ville ju att jag skulle hålla honom i handen. *PUST*

Skulle jag här gått Nemo till mötes? Eller viljes kanske är ett bättre ord?

Jag gjorde det inte. Jag blev så förbannad att jag tog Maja och snuttefilten från hans händer och hotade med att slänga det i soptunnan om han inte la sej i sängen - bums! Det bet tyvärr inte på Nemo. Han blev ännu mer hysterisk.

Jag började gå nerför trappan med snuttefilten och Maja och både jag och Nemo skrek tillslut i mun på varann...Skulle jag "välja min strid" även här? Låta honom bestämma?

Efter mycket kämpande så sprang han tillslut och la sej i sängen - genast fick han snuttefilten och Maja. Och jag berömde honom att "nu var Nemo duktig".

Striden var inte slut där! Nu ville han dessutom ha alla napparna i sängen - och dom flesta låg på nedervåningen.
DÄR lät jag honom bestämma - jag gick ner och hämtade dom.

Jag gick upp och gav alla napparna, sa godnatt och stängde dörren. Daniel låg kvar för att natta honom...

Efter en stund satt jag på babyvakten.....Där hörde jag hur han bråkade med pappa. Tydligen hade han slängt iväg snutten och Maja och ville att pappa skulle hämta dom.

Jag slog av babyvakten - mitt huvud orkade inte ta in mer därifrån.

Detta är mitt "monster". Mitt "monster" till unge - som stundtals får mej att gå sönder inuti. Och som är "så snäll och skötsam" i omgivningar där han inte känner sej trygg. Som får mej att framkalla känslor som jag inte vill ha. Som stundtals gör mej så orkeslös att jag inte ens orkar stiga upp på morgonen....

Mitt "monster" - som jag älskar över allt annat på denna jord.

Min 13 åring har varit precis på pricken likadan som Nemo. Och jag fick slita mitt hår för att bli trodd - ingen kunde någonsin tro att Marcus betedde sej så illa som jag målade upp...

Idag har Marcus t o m fått en diagnos - ADHD. Och alla vet väl hur vi med ADHD fungerar? Alla vet väl att vi kan få vredesutbrott för absolut ingenting...

Nemo och Marcus ÄR lika i sitt temperament, men det behöver inte betyda att Nemo har ett funktionshinder. Men jag kan ändå inte låta bli att oroas....




2010-04-17

Beroende.

Jag har aldrig gillat alkohol. Som tonåring drack jag för att bli onykter. Som vuxen drack jag oxå för att bli onykter, men då gjorde sej ångesten mer påmind.

Jag har aldrig förstått detta med "ta en kall öl när det är varmt" eller "smutta på ett glas rött en fredagskväll". Jag tycker inte det är gott.

Jag hade en far som dog som alkoholist. Jag har inte vuxit upp med honom, så jag har egentligen aldrig sett alkoholens baksidor, iallafall inte när jag var yngre. Däremot har jag alltid dragits till killar med alkoholproblem....

Kanske har min fars problem legat och gruvat i alla år eftersom jag alltid avskytt det? Jag har ju aldrig haft ett "normalt" förhållande till alkohol...

Jag läser en bok just nu som heter "Slut på sockersuget". En bok jag rekommenderar till alla. För även om du inte är överkänslig mot socker (som boken handlar om) så finns där ett beroende, och det beroendet kan ju skapas hos ALLA.

Katleen Desmaisons (som skrivit boken) tar upp detta med alkohol. Har man te x en far (som även hon hade) som varit alkoholist, så ärver man det, men det behöver inte betyda att man själv börjar använda alkohol. Däremot skapar man ett annat beroende, tex shoppingberoende, eller sockerberoende.

I mitt fall har jag testat båda. Och efter att ha läst boken och förstått hur pass överkänslig jag faktiskt är mot just socker, så har jag bestämt mej för att sluta med snask helt och fullt. Kakor, läsk, glass och godis - jag står över. Och jag tänker inte heller "unna" mej på helgerna, som jag ofta får höra att jag borde, eftersom man "måste ju njuta av livet oxå"...

Jag "helgsnusar" inte. Jag slutade för ett par år sedan, och jag tänker aldrig börja. Jag tänker sluta med snasket, eftersom jag är överkänslig mot det, så varför skulle jag fresta min kropp med att ta en chockladkaka på lördagen?

Jag slutade i söndags, och min hjärna ropar på godis i stort sett hela tiden. Där märks att abstinensen är lika kraftig som med nikotinavgiftningen. Jag svettas något oerhört på nätterna, jag drömmer mardrömmar och jag svänger i humöret.

Så för er alla som inte tror att det finns sockerberoende - här har ni ett levande bevis.

Åter till alkoholen.

När jag fick min ADHD-diagnos för ett par år sedan, jublade jag faktiskt över att jag aldrig "lärt" mej tycka om alkohol. Jag hade nog nämligen fastnat rejält i dess klor, om jag börjat tycka om det.

Jag har aldrig testat knark. Där har rädslan funnits från början, därför att jag alltid varit rädd att tappa kontrollen.

Jag började röka vid 13 år. Och jag blev storrökare. 2 paket om dagen, och jag älskade verkligen mina cigaretter. Ingen kunde ta dom ifrån mej (trodde jag) , och trots att min kropp började göra sej påmind om att jag rökte, så vägrade jag sluta.

Men: så bestämde jag mej. Hostan blev värre och värre, och en morgon hostade jag t o m blod. Jag bestämde ett datum, räknade dom sista timmarna när dagen med D infann sej, och bröt mina sista cigaretter mitt itu.

Det var snart 6 år sedan. Och jag har aldrig tänkt börja igen.

Tyvärr blev abstinensen alldeles för jobbig efter 4 månader utan cigaretter så jag testade istället att snusa. Det skulle jag aldrig ha gjort. Givetvis blev jag fast i den skiten istället.

Slutade med snuset för 2 år sedan (?) , tror jag....Och det var ett helvete. Trodde jag skulle gå sönder inuti. Trodde verkligen att jag skulle behöva läggas in för avgiftning! Att sluta snusa ÄR fruktansvärt jobbigt. Jag var tvungen att gå till en rökavvänjare för att få hjälp, och det funkade. Med mycket vilja och ork så går det.

Nu är vi då framme vid sockret. Det känns som att det bli en större utmaning eftersom det finns socker överallt. Det finns ju socker i mat.

Jag börjar med att ta bort godis, kakor, läsk och glass. Risken finns att det blir ett bakslag annars.
*************************************

Det sägs att vi med ADHD har för lite dopamin i hjärnan - det är orsaken till (tror forskare)att vi lättare hamnar i beroenden. Jag tror bestämt att det är så.

Hos mej är det så MYCKET av allt. Eller inget. Jag kan inget göra "lagom". Och kan man inget göra "lagom", ja då utvecklar man kanske ett beroende?

*Varför ska jag ta en bit av chokladkakan när jag kan smälla i mej hela?
*Varför ska jag köpa en tröja, när jag har svårt att välja mellan 10? Bättre jag tar hela bunten.


Så fortsätter det, i all evighet. Och det skapar ett beroende.

Det är väl därför folk har så svårt att förstå sej på oss med ADHD...Vi gör allt så kraftigt, så intensivt, så drastiskt. Oavsett om vi börjar eller om vi slutar med något - allt är till 100%. Inget mittemellan.

Men så funkar vi.

Medicinen får mej att bli mer jämn i humöret, men vad gäller annat så är allt fortfarande till 100%. Jag får nog leva med det.
Samtidigt kan jag tycka att det är bra. Jag trivs med min viljestyrka, min envishet och mitt sätt att vara. Varför ska jag medicinera bort det som är positivt?


2010-04-09

Plastikoperation....

Man kan ju tycka vad man vill om skönhetsoperationer - jag fick nya bröst för 10 år sedan. 25.000 kr och jag har varit underbart nöjd med mina nya bröst. Jag avgudar dom faktiskt.

Jag har alltid haft liten byst. Men efter 2 ammande barn så försvann dom helt plötsligt. Japp - du läst rätt - dom försvann. Kvar fanns 2 bröstvårtor. Mitt självförtroende försvann snabbt och jag köpte "löstuttar" på Tv-shop. Varje gång jag gick utanför dörren, stoppade jag in "tuttarna" i behån - genast mådde jag bättre.

Att träffa killar var ju däremot ett problem. Jag skildes från mina äldsta barns far när Marcus var 6 månader. Och förutom tuttarna som inte fanns - så hade jag faktiskt en fin kropp. Lång och smärt - vad mer kunde man önska? Ett par tuttar kanske?

Jag träffade Moas pappa när jag var 27 år. Vi hade sex i mörkret - med t-shirt på. Den tog jag aldrig av. Och när jag väl skulle klä av mej så grät jag.
Jag försökte gå till en psykolog, men det hjälpte inget vidare. Inte hade hon någon förståelse för att jag var plattbröstad!

Moas pappa sålde sitt hus, fick en hel del pengar över och mina drömmar om ett par nya bröst, började bli verklighet. Jag jublade! Jag var så lycklig - och är fortfarande. Ångrar mej inte en sekund.

Nu har nya "problem" dykt upp.....Och återigen handlar det om kroppen. Och jag VET - jag är kroppsfixerad - banna mej gärna för det men jag ansèr att man ska vara rädd om sin kropp. Du har bara en kropp och du lever bara en gång - så varför inte sköta om den?

Jag vägde 63 kg när jag träffade min nuvarande man. Helt okej för att ligga 171 cm över havet. Tillsammans ville vi ha ett barn, och efter 3 års försök blev jag då äntligen gravid. Och som vanligt, och som med alla andra graviditeter, så gick jag upp 20 kg. Såg ut som en valross. Såg inte mina fötter, svullnade och låg i sängen dom sista 4 månaderna.

Kejsarsnitt och inget ammande. Klart som tusan att kilona blir svårare att bli av med om man varken ammar eller föder "normalt"! Dessutom har ju Nemo aldrig sovit så det blev en vana att börja äta på nätterna.

När Nemo blev 1 år fyllda, och strax efter jul, tog jag tag i min träning (som jag hade som intresse innan). Vågen stod då på 72 kilo och jag kräktes av min egen spegelbild.

Min träning bestod av 5 pass i veckan och 3 av dagarna var det dubbelpass. Jag började äta tonfisk, ägg och sallad, uteslöt socker och åt inget på nätterna. Jag började lätta....Men efter 6 månaders intensivt tränande hade jag bara gått ner 4 kilo! Helt jävla otroligt! 4 kilo på ett halvår! Och folk går oftast ner 1 kilo i veckan med mitt "schema"!

Felet? Ingen aning. Jag fortsatte träna -exakt lika mycket, men vågen stod kvar på 68kilo. Fettprocenten hade minskat något, och midjemåttet något, men inget som jag chockades över.

För ca 4 månader sedan "frös" jag mitt gymkort. Anledningen: min man var arbetslös och jag ansåg mej inte ha råd att betala 300 kr i månaden. Nu jobbar han visserligen men bara tills augusti. Får han ett fast jobb så börjar jag igen.

Jag "jojobantar". Jag har förstått hur svårt det är att banta och jag förstår folk som inte orkar ta tag i sej själva. Jag förstår - därför att det är ett helvete att banta! Det är mycket värre än nikotinberoende - jag lovar.

Min man har lovat mej att jag ska "få" ta ett lån till fettsugning så fort han får ett fast jobb. Fettsugning mage kostar ca 25.000 kr. Fettsugning höft - även det 25.000 kr. Jag skiter faktiskt i vad folk tycker och tänker om detta - för mej är det viktigt. Så viktigt att jag kan vara shoppingfri tils skulden är betald.

Återigen står vågen på 71 kilo, och med hård träning och bra mat så lyckas jag ändå bara gå ner 4 kilo. Gravidmagen sitter envist kvar. Och jag mår sämre och sämre och vägrar visa mej på stranden i sommar. Jag tänker ha t-shirt på mej om jag måste bada med barnen....

Jag är snart 40 år. Jag VET att jag aldrig kommer att kunna jämföra mej med en 20 åring. Jag vet, och det strävar jag inte efter heller. Jag strävar däremot efter att ORKA ta hand om mina barn, att ORKA gå långa promenader med Nemo, och att kunna leva i harmoni med min kropp. Jag vill inte behöva gråta varje gång jag klär av mej inför min man och jag vill inte behöva gråta mej igenom varenda sommar. Därför gör jag detta val.