Seperationsångest...

När jag var 1 år, blev jag bortlämnad till en "ny" familj...
Min mamma var 18 år när hon födde mej - tydligen för ung för att ta ansvar för ett nytt liv.

Mamma lämnade mej och när jag var ca 3 år så ville mamma ha mej tillbaka...

Jag har inget minne av den här tiden på fosterhem. Jag minns ingenting. Och jag vet inte ens om jag borde det? Kanske har jag förträngt dom åren? Kanske är det så vi människor fungerar - vi förtränger det som blir jobbigt?

Min pappa lämnade mej tidigt. Eller kanske var det mamma som lämnade pappa - jag vet inte. Det enda jag vet är att pappa söp och att det senare blev ett beroende. Idag är han tyvärr död...

Jag tror dessa två tillfällen i mitt liv - har gjort mej (delvis) till den människa jag är idag:

Väldigt lättsårad, väldigt känslig och med mycket seperationsångest.

Jag klarar helt enkelt inte av att lämna en människa som jag är fäst vid.Jag klarar det inte känslomässigt - jag får ångest och den tar stryptag på mej! Jag får svårt att andas...
*******************************

Nu är jag inne i seperation igen. Denna gång med en väldigt nära vän som jag känt i 10 år...Det har hänt väldigt mycket negativt mellan oss, sista tiden och nu har vi nog båda trätt över gränsen (jag tänker inte gå in på vad det handlar om).

Jag mår verkligen skit. Folk säger "men skit i henne, hon kommer nog tillbaka, inget att hänga läpp över"! Men det är precis det jag gör! Och mer därtill! Hon har betytt så oerhört mycket för mej och att bara vända på klacken och låtsas som ingenting - det funkar inte för mej.

Jag har tagit bort henne som vän på facebook och jag har raderat hennes nummer. "Lite drastisk" får jag höra.
Nej, därför att det är sådan jag är! Det finns inga halvmessyrer i mitt liv - allt är 100% eller inget. Och så är fallet även nu.

Jag kommer över även detta. Men det kommer att ta lång tid, och varje gång jag måste lämna någon som betyder mycket (även om jag hatar personen just då), så mår jag lika dåligt varje gång...

Kanske mår dom flesta såhär? Men när jag pratar med andra om just detta exemplet, så rycker dom flesta på axlarna och tycker bara att jag borde gå vidare..."Bara gå vidare"! Är livet verkligen så enkelt? Har människor helt tappat känslor? Vilken otäck framtid man går till mötes om det är så människor fungerar...

Jag hoppas jag har fel, för även om jag önskar att jag hade lite mindre känslostormar så är jag ändå tacksam över att jag känner så här..För det betyder ju att jag är MER än bara kött och blod. Det betyder ju att jag egentligen är en väldigt varm och ödmjuk människa, som vill alla väl. Så uppfattar jag iallafall mej själv...

Men ibland svämmar känslorna över och just nu är det en sådan dag....

Orkeslös....

Känner jag mej - efter gårdagen....

Förra veckan undrade dagispersonalen om Nemo skulle komma till dagis på "klämdagen". Jag tänkte inte då på , att Nemo faktiskt behöver rutiner, mer än vad han behöver mej, för tillfället. Och då menar jag rutiner att gå till dagis.

Det låter ju helt absurt, i andras ögon - jag kan förstå det! Men har man inte haft barn som mina, dvs barn som beter sej som om de har ADHD eller t o m har detta funktionshinder- tja då kanske man inte ska yttra sej så mycket...

Nemo är ett aktivt barn. Ett barn som inte bara stundtals - utan hela tiden, behöver stimulans. Som behöver spänning hela tiden. Han är inte ens lugn när han sover. Har ni ett sånt barn - då kanske ni förstår frustrationen?

Jag sa alltså att Nemo skulle vara hemma hos mej under klämdagen (till dagis). Och idag är det den förbannade klämdagen och jag ångrar mej djupt. Jag ångrar mej, och förstår inte varför i helvete jag gick med på att ha honom hemma!

Igår var en djävulsk dag. Nemo bråkade, skrek, och fick utbrott - hela dan. Det gick inte ens en halvtimme emellan, han var totalt speedad.
********************

Hade jag kunnat säga upp mitt kontrakt som mamma igår - då hade jag gjort det....

Kanske blir det värre eftersom jag själv har ADHD? Jag tror det. Jag är övertygad om det....Jag tål inte höga ljud, jag tål inte stök och oreda - min hjärna fixar inte dessa intryck. Och hur ska jag då kunna hantera situationen när jag dessutom är ensam stundtals med Nemo?

Min man jobbar idag. Ett måste givetvis. Och det finns inte alltid gånger då han kan hjälpa till trots att han inte jobbar..Så funkar ju själva livet! Och det är ju tydligen bara till att bita ihop, och gå vidare, eller...?
*************************

"Be om hjälp, om avlastning" får jag ständigt höra...Ja, man kan ju tycka det; men samtidigt är det ju JAG som satt mej i denna situation, hur kan jag då begära att andra ska finnas där och ställa upp? Kanske är det fel av mej att inte våga be om hjälp, jag vet inte...Kanske är det stoltheten som gör att man inte ber om hjälp...? Jag har fått lära mej som barn, att "var och en sköter sej själv", och den lärdomen har jag tagit med mej.

För vem fanns för oss när Marcus var som värst? Ingen VILLE se, ingen VILLE höra. Och ingen ville hjälpa oss. Ingen ringde och sa: "Hallå, är det jobbigt så kan han komma till oss"! Ingen.
Hade vi fått avlastning så kanske Marcus hade sluppit att hamna på "Vårsol" - ett hem för barn med olika svårigheter...Vi kanske hade fixat Marcus på hemmaplan, om vi fått mer hjälp?

Nemo är ju fortfarande "liten och gullig" - men vem ställer upp när han blir tonåring och kanske börjar slåss och betè sej illa? Vem finns där då?

Det är tufft att vara förälder. Speciellt till barn som inte riktigt kan finna sej i situationer som är överraskande...Där rutinerna bryts.

Det är svårt att vara förälder när man själv har problem. När man själv lider av ett funktionshinder. Det är fruktansvärt svårt.

Den förbannade almanackan...

När man har fyra barn -

fast 3 hemmavarande - är det ett rent helvete att få ihop vardagen - allt som oftast - speciellt när man själv lider av ett funktionshinder.

Maj månad och full av tider att passa. Min almanacka är fullklottrad och mitt huvud sprängs vilken sekund som helst. Tandläkaren, BUP-besök, utvecklingssamtal, extra samtal med Marcus nya lärare inför högstadiet, familjerätten, ortopeden och BVC. Hade jag nu haft ett arbete oxå så hade jag nog hamnat på psyket direkt.

Hur fan får folk ihop sin vardag? Hur lyckas man utan att bryta ihop fullständigt?

När man ringer och ska försöka boka om ett möte eller ett besök, då låter det så här:

- Jag måste tyvärr lämna återbud - min pojk hade tid hos er bla bla bla...

- Okej. Då ska vi titta på en ny tid. Vi ska seeeeee häääär.....Går det bra på onsdag nästa vecka klockan 10.00?

- Jadå, det funkar alldeles utmärkt (säger jag utan att först ha kollat min almanacka).

- Bra, då bestämmer vi det.

När jag sedan kollar i min redan fullbokade almanacka så är det alltså redan 2 besök inplanerade den "onsdagen"! VAD TÄNKER JAG MED???? Och hur ska jag orka ringa tillbaka?

Jag "glömmer" ringa återbud och det kommer en påminnelse på posten + en räkning. Tack så jävla mycket....

Maj månad och mitt liv är rörigt. Jag har nästan lika mycket inplanerat i Juni - vi får se om jag överlever tills dess....

Besatt.

Man kan ju tro att jag är besatt av min vikt......Jag skriver ju allt som oftast om vikten på facebook. Men: så är faktiskt inte fallet - sen får ni som TROR det faktiskt tycka vad fan ni vill.

Så här ligger det till:

Jag vill leva ett hälsosamt liv. Att banta behöver inte alltid betyda att man vill vara smal och vacker. Att banta hälsosamt (att vägra nutrilett och sån skit) är oftast ett steg till ett bättre välbefinnande och ett längre liv.

Sedan jag gick med i viktväktarna, har jag fått ett helt annat synsätt på detta med mat. Mat har för mej nämligen alltid varit något man glufsar i sej, något man vräker i sej för att mat är så förbaskat GOTT!Att kunna NJUTA av mat, och äta sakta, och äta tills magen känns "lagom", har för mej aldrig existerat.

NU har jag lärt mej att njuta av maten. Jag har även lärt mej att äta sunt, OCH för er alla som tror att viktväktarna bara kör med lightprodukter så är även det fel. Viktväktarnas mat är UNDERBAR, och är som vanlig mat - det som skiljer är att det är mer grönsaker och att man ska äta mindre portioner.

Det finns många sätt att gå ner i vikt på, bl a Extravaganza - där man ska späka sej med soppor tills man nått sin målvikt.
Jag vägrar späka mej - jag ska har riktig mat. Därför blev jag medlem i viktväktarna och jag ångrar mej definitivt inte.

Dessutom är min man överlycklig - hela familjen äter VV:s mat och alla fullkomligt älskar den.

Återigen: jag bantar inte bara för att känna mej snyggare (som somliga gnyr över). Jag tänker gå ner 10 kilo - dels pga av att jag ska ORKA mer med Nemo. Dels för att maten jag äter nu är mer hälsosam.

Konsulenten berättade att hon nyligen hade två medlemmar som - trots magsäcksoperation, gått upp alltihop igen. Tydligen kan man det. Äter man "fel" mat så kan man alltså gå upp hela skiten igen. Och hon frågade sej om det verkligen skulle behövas en sådan operation - hon menade givetvis på att man kunde äta bra och ändå hålla vikten nere. Och även om hon naturligtvis förespråkar VV så har hon ju trots allt en poäng. Man går nämligen ner med deras metod.

Jag har gått ner 1 kilo på en vecka med deras hjälp. Inte ens med 5 träningspass i veckan, gick jag ner så mycket på en gång.


Jag är på god väg till ett hälsosammare liv. Jag mår redan bättre, sover bättre och känner mej piggare. Och det är jag väl värd?