Ny hobby!

Jag har börjat virka! Amigurumi och bakverk. Hur kul som helst. För er som vill köpa så hör av er till mej. Har inte bestämt något pris ännu, men hör av er om ni är intresserade. Här kommer en del av det jag gjort:

Långsint?

Vänner har ju kommit och gått under åren - men det finns några vänner som jag önskar att jag kunde få "tillbaka". Problemet? Att dom är långsinta. Att dom inte kan förlåta. Gå vidare. Har man en gång blivit osams med dessa människor - då är det "tack och adjö" för tid och evighet....

Jag har svårt att förstå varför man gör så.....Själv kanske jag förlåter för "lätt", men hellre åt det hållet än att be folk dra åt helvete för evigt! Jag fattar inte liksom...

För många år sedan hittade jag en kvinna som tatuerade. Jag åkte dit endast i syfte att tatuera mej, men på något underligt sätt så blev vi vänner....Problemet där blev att jag upplevde hennes vänskap så intensiv...Jag vill inte ha en vänskap där man "kväver" varann - alltså träffas varje dag. Hon ville det och när jag sa att jag inte ville ha den sortens vänskap, då bröt hon kontakten. Några år senare hittade jag henne på facebook - gjorde en vänförfrågan men givetvis tog hon inte emot den (vad hade jag egentligen trott?). Det känns trist. Jag smygläser hennes blogg, och ibland saknar jag henne något oerhört...

***********************************

När min dotter gick i 3:an, blev jag vän med min dotters kompis mamma. En underbar människa! Tyvärr valde hon att bryta med mej när jag blev osams med hennes dotter. Och hennes dotter är ju givetvis likadan - vägrar ta någon kontakt igen!

Varför är man sådan??? Varför inte bara "älska, glömma och förlåta"! Varför inte njuta av livet och ta emot alla dom underbara människorna som finns i vårt avlånga land!? Varför kan man inte bara GLÖMMA och gå vidare, och göra det viktigaste av allt: FÖRLÅTA!

Ni som läser detta och vet med er att ni är precis som dom jag beskrivit härinne - ni får gärna kommentera och berätta hur ni tänker...Och berätta för mej VARFÖR ni är långsinta - jag vill gärna veta.

Det händer inte mycket här....

Jag höll uppe med Stratteran när jag hade lunginflammation, och så fort jag började med den igen som kom biverkningarna som ett brev på posten. Tröttheten mina vänner. Tröttheten tar död på mej. Jag MÅSTE sova en stund på förmiddagen, annars klarar jag inte av att leva....Det känns så iallafall. En av biverkningarna är alltså att man blir onormalt trött. Man kan tro att man drabbats av sömnsjukan....Det kommer nog ta ytterligare ett par månader innan jag blir "normal" igen - men jag får stå ut. Jag behöver min medicin.
*****************************

När ens tonåringar blir kära mår jag dåligt. Av 2 anledningar:

*Dom är olyckligt kära och ligger och gråter på sitt rum eller:
*Dom blir tillsammans med någon som jag blir fäst vid och tycker jättemycket om, sedan tar mina ungar beslutet att "göra slut". Saknaden är enorm.

Så är fallet just nu. Jag vill inte berätta mer - jag vet ju inte om mina ungar vill att jag blottar dom härinne.

Jag hatar när människor blir sårade. Hatar. Det finns nog inget värre....Och den känslan blir värre ju äldre jag blir.
*******************************
Snart är det "avstämningsmöte" med Försäkringskassan. Fruktansvärt. "Avstämningsmöte"! Ni hör ju hur det låter! Fy fan. Där ska jag alltså sitta - alldeles utlämnad och helt jävla ensam - och berätta hur jag känner inför utförsäkringen! Men hjälper dom mej för att jag sitter och berättar mina känslor? NEJ. Dom har ju redan bestämt sig. Så varför ska jag egentligen sitta där som ett jävla fån och snacka? Dom tar ju t o m mina pengar.....

Ja, jag är negativ. Och kommer fortsätta vara tills mitt liv börjar ljusna igen. Kanske blir jag något gladare av att våren och sommaren börjar närma sig.....Jag älskar ju sommaren! Denna sommar känns inte lika rolig - jag har ju en anledning att känna så.....

Kram på er.

Kyäni "slår ut" min medicin?

Igår kväll var jag på en föreläsning om hälsa. En näringsterapeut berättade om hur viktigt det är att sköta om sin kropp på bästa sätt, om cellernas uppbyggnad och om allt annat man bör veta vad gäller kroppen. Intressant och lärorikt på alla sätt.

Föreläsningen handlade också mycket om en juice som heter "Kyäni". Jag hade aldrig hört talas om detta tidigare, men visst - hade jag kunnat betala 450 kr i månaden för juicen så hade jag gjort det. Tror jag iallafall. Den är säkert bra, och speciellt för folk som har värk och skit i kroppen. En kvinna med fibromyalgi hade tydligen blivit helt fri från sin sjukdom pga juicen....

Nåväl. Vi fick lite smakprov på juicen. Jag fick med mej 2 extra hem. Näringsterapeuten sa att om man tar medicin, så bör man vänta 4 timmar innan man tar juicen, annars kan den "slå ut" medicinen.

När klockan ringde i morse, glömde jag givetvis bort vad hon sagt om 4 timmar....Jag klämde i mej min Strattera, och efter ytterligare 30 minuter tog jag alltså juicen.

Av Stratteran blir jag trött. Skittrött. Idag blev det annorlunda. Mycket annorlunda. Jag blev superpigg. Överspeedad. Tog bussen in till stan i värsta snöovädret, shoppade lite, pratade sönder varenda anställd i varenda butik, fikade, och fortsatte så även när jag kom hem. Jag var glad samtidigt som jag var irriterad och lättstött. Precis så som jag är utan medicin. Alltså: skitjobbig!

Såhär ett par timmar senare så förstår jag att juicen helt enkelt "slog ut" Stratteran. Det måste vara så. Någon annan förklaring har jag inte....

Näringsterapeuten sa att vi med ADHD bör halvera vårat intag av juicen, eftersom man lätt blir väldig överaktiv och pigg av den, men inte fan trodde jag att man skulle märka effekt på en gång!!! Dom flesta känner effekt efter ett par månader!

Kanske hade jag inte märkt så stor effekt om jag väntat 4 timmar efter att jag tagit min medicin? Jag vet inte....Men det skrämmer mej att en juice kan ha en sådan stark effekt.....En juice! Här kan ni läsa om den förresten:http://www.kyänisverige.se/

Smakproverna är slut - tack och lov. Jag behöver verkligen min Strattera. Jag trivs inte med min ADHD - och omgivningen tycks inte heller gilla den....Och Juicen ska jag nog akta mej för....

Tappat gnistan...

Jag har ingen lust till något. Varken blogga eller annat. Skulle behöva åka på något härligt SPA och bara "göra-ingenting".

Det mesta känns tungt just nu. Tonårsdottern är sur och vrång, Nemo är i värsta trotsåldern, den nya katten skriker sej blå efter att få gå ut i friska luften och sätta på någon vacker honkatt - min man är trött efter jobbet och har fullt upp med vattenläckan i köket....JAG känner mej stressad inför min utförsäkring, och oron över hur våra pengar egentligen ska räcka till i sommar....

Livet suger fett just nu (har blivit smittad av mina ungdomars snack, ursäkta), och jag vet inte hur jag ska få tillbaka min livsgnista. Har ni några tips så är ni välkomna med dom till mej.

Hittade en fin dikt häromda`n förresten:

Återvinning.

Jag tappade en tår en gång, den kommer aldrig åter
och det rinner ständigt nya droppar de gångerna jag gråter.

Jag tappade ett skratt en gång, det kommer ej tillbaka
det ramlade ur min mun och rann ner från min haka.

Jag ska plocka upp mitt gamla skratt och använda det åter
men inte nyttja tårarna igen de gångerna jag gråter.

40-årskris?

Det känns faktiskt för jävligt att jag detta år fyller 40! Många verkar inte bry sej, men jag har ibland nästan dödsångest inför min 40 årsdag! Jag tycker det låter så jäkla MYCKET! 40 liksom...Säg det långsamt så låter det ännu värre ! Fyyyyyyyrtioooooooo..............Urk. Urk! Önskar jag kunde vrida tillbaka tiden och stanna vid 30 iallafall! 30 är en lagom ålder. Helt super. Superduper tror jag minsann!

När man sen fyllt 40 så rullar allt säkert bara på...Nästa kris blir vid 50! Shit. SHIT! Vaknar man inte nu så lär man väl fan vakna vid 50 iallafall! Och sen dör man.

Näää...jag ska sluta måla fan på väggen....Livet kanske vänder vid 40, vem vet? Jag kanske blir världens lyckligaste människa? Jag kanske blir snygg som satan, och får världens energi? Woaw! Så kanske man ska börja tänka? Livet blir ju lite vad man gör det till, eller hur?

Kram på er!

När man kritiserar folk har man för lite att göra.....

Så är det. Fick jag veta idag. Och av någon konstig anledning höll jag med - tills jag kom hem till min kära familj och min kära svärson sa detta (när jag berättade vad jag fått höra): "Men du har ju ett arbete. Du jobbar ju hemma." TACK! Tack för att du SER att jag inte är syssloslös och tack gode GUD för människor som dej Jimmie!

Jag har alltså för LITE att göra. Detta gör jag varje dag:

*Städar efter 4 ungar (varav 1 bor hemma på helgerna), 3 katter och 1 man. Städar ett hus på 160 kvm.
*Dammsuger varje dag. Min ångest över ett orent hus gör att jag MÅSTE städa.
*Tvättar 3 maskiner tvätt varje dag. Dessutom ska tvätten hängas upp och sorteras.
*Tömmer 2 kattlådor , plockar i och ur diskmaskinen 2 gånger om dagen.
*Lagar mat till 3 ungar och man.
*Plockar ständigt undan leksaker efter Nemo.

Däremellan ska jag hantera min panikångest vid varje läkarbesök, vid varje psykologbesök, vid varje föräldramöte, vid varje utvecklingssamtal och varje gång jag möter folk i affärer.

Dessutom måste jag hantera min dödsångest varje gång jag åker bil, varje gång jag lämnar och hämtar Nemo på dagis - då jag måste gå ut och möta alla förbannade bilar och lastbilar som jag möter när jag går på trottoaren.

Jag lider oxå av svår, inre stress och ADHD. Min medicin gör mej trött och passiv, och jävligt trött på att träffa folk. Speciellt folk jag inte känner. Detta gör att jag MÅSTE avskärma mej helt från min omgivning på dagarna och "bara få vara".

Jag lider av depression, och ofta är den så svår att jag bara ligger i sängen och gråter. Att ta sig upp ur sängen är ofta omöjligt just då, och det enda jag behöver är ett mörkt rum där jag får vara ifred och helt ensam.

Jag är oxå mamma. Jag ska lyssna på mina barn, vara en bra förebild, finnas där för dom och vårda dom på bästa sätt. Dom ska ha hela och rena kläder, jag måste ha koll på hur dom sköter sej i skolan, ha någorlunda koll på vad dom gör på deras fritid och förhöra dom på deras läxor.

Min äldsta pojk lider (som jag) av ADHD och blir lätt distraherad när saker inte flyter på som dom borde. Detta gör att det blir fler kontakter med skolan och BUP. Han har dessutom opererat ryggen och åker på ständiga kontroller.

Våran tragiska familjehemlighet (kan inte blotta den i bloggen), gör att mina äldsta barn ibland kommer i djupa svackor, där inget annat än proffshjälp fungerar. Där blandas gråt med ilska och situationen är då ohållbar.

Min lilla Nemo sover fortfarande inte så bra på nätterna, och varken jag eller min man är någonsin utsövda. Nemo är 3 1/2 och vaknar alltså fortfarande flera gånger varje natt. Detta har han gjort sedan han föddes.

Skulle jag har för lite att göra???????? Vill ni byta med mej? Tycker ni att jag dessutom skulle behöva ett arbete på dagarna, och träffa mer folk??? FUCK säger jag bara....Och orden kommer från min allra bästa vän och hennes sambo. Ska jag skratta eller gråta? Buga och bocka för den underbara förståelsen? Eller ska jag kräkas?

Detta gjorde mej upprörd. Jävligt upprörd. Egentligen borde jag sova, men valde att pränta ner mina ord härinne - kanske sover jag bättre nu när jag äntligen fick sagt detta?

Godnatt.

Det kom ett brev...

...från min allra bästa vän som jag bråkat med under en längre tid - vi bröt tillslut (jag har skrivit om det i bloggen).

Hon bad om förlåtelse - samtidigt känner jag att vi har lika mycket skuld i att det blev såhär.
Men jag är rädd. Rädd att det ska bli som förut. Och jag känner att jag måste berätta för henne hur jag vill att våran vänskap ska se ut i framtiden.

Hur vill jag då att vänskapen ska "se ut"? Så här kanske:

*Inte träffas lika mycket som innan. Jag måste få ha min ensamhet - lugn och ro. Jag har inget behov av att få träffa vänner varje dag - jag är i behov av egentid.
*Ärlighet. Men inte så att det sårar. Då kanske man lika gärna bör hålla käften....
*Vi får inte "skynda". Inte stressa fram en "bästa-vän-relation" - då finns risken att det skiter sej igen.

Jag kan förlåta. Jag är absolut inte långsint. Och jag ger ofta personer fler än 2 chanser. Varför? Därför att jag ansèr att man förlorar mer på att gå runt och vara bitter! Vem blir lycklig av det liksom? Jag har lärt mej att ta ta vara på alla chanser jag får - och att :"älska, glömma och förlåta".

Fortsättning följer....

Jag börjar bli frisk.

Japp. Det känns verkligen underbart. Flåset är fortfarande jobbigt, men jag vilar mycket. Försöker lyssna på kroppen - så sjuk som jag varit vill jag då aldrig bli igen.

Vi har fått en ny familjemedlem:

Han heter "Bullen" och är snart 2 år. Liknar Fräs givetvis! Någon annan katt ville jag inte ha. För även om Fräs aldrig kan ta någon annans plats, så känns det iallafall bättre när man har en kopia av det man älskade mest.

(Sandra har tagit kortet - hon verkar tro att Bullen vill ha en kola..)

Han kastreras just nu förresten. Så förhoppningsvis blir lukten efter hans kiss lite bättre - det har verkligen luktat ve och fan!

Ha det gott!

Orkeslös

Jag visste inte att man kunde bli såhär dålig av att få in ett virus i kroppen! Sedan jag blev utskriven har jag mest legat i sängen och sovit, och så fort jag ska resa mej upp och hämta vatten eller gå på toa - då svimmar jag nästan.
Mina ben bär mej inte!

Stackars dom människorna då som går omkring och bär på lungsjukdomen "Kol"! Den sjukdomen går ju aldrig över! Jag blir ju iallafall frisk nångång...Får vi hoppas iallafall.
************************************

"Suspensions Night" på Lördag - kommer aldrig klara att gå på det. Aldrig. Jag får bara hoppas att det kommer tillbaka.

Allt roligt som man har sett framemot att göra - det får man helt enkelt boka av! Hur jävla trist känns inte livet då?????
Samtidigt måste jag ju vara rädd om mej - det insèr jag ju....

Gudarna måste skoja med mej....

..eller så är det jag som bara har haft en jävla otur den sista tiden.

Sedan januari 2011 (detta året alltså) har detta hänt:

*Jag och Alex (som var min bästa vän) har bråkat, och konflikterna har blivit så stora att vi avbrytit våran vänskap. Ja, jag saknar henne ibland - givetvis, men bäst var kanske det som skedde...
*Jag fick besked från min handläggare att jag kommer att förlora ersättning min HELT - vilket jag fortfarande inte vet så mycket om. Men att förlora 8000 kr i månaden gör ingen människa lycklig.
*Vi har fått en vattenskada i köket, pga ett fel på diskmaskinen.
*Min älskadde katt har dött - sorgen är fortfarande stor!

Och så det sista: blev dödsjuk för 5 dagar sedan. Trodde det var influensa - men när jag vaknade i Söndags så kunde jag inte andas och det värkte i min rygg. Akut in till Jourcentralen - och jag blev inlagd. Det visade sej att jag har fått dubbelsidig lunginflammation.

Jag har aldrig varit såhär sjuk. Aldrig någonsin. Febern låg på 39,9 när jag mådde som dåligast, och jag hade värk i både rygg och ben.

Underbar personal iallafall - stort tack till dom! Idag blev jag utskriven, kom nyligen hem. Orkar egentligen inte sitta här och skriva, men kände att jag hade ett behov av att få skriva av mej....

Jag frågade infektionsläkaren idag om jag kanske fick detta "lättare" pga av allt som även hänt den sista tiden (dom sakerna jag rabblat upp här).
Japp, så är det. Givetvis får man nedsatt immunförsvar när man har mycket stress och sorg omkring sej - OCH - kan man dessutom aldrig säga "Nej" till folk (som jag har svårt för) - då blir det ju ännu värre.

Så nu har jag bestämt mej. Jag tänker prioritera mej själv först. Jag vägrar säga "Ja" bara för att jag har dåligt samvete, eller "bara för att jag ska vara snäll". Ingen tackar mej för min "snällhet"!

Jag vägrar bli såhär sjuk igen, och är detta en bidragande orsak till att jag bl a fick lunginflammation - då blir jag hellre egoist!