...med allt. Jag håller inte riktigt ihop, känner jag....
Försäkringskassan jagar mej. Både på gott och ont. Min handläggare är bra. Väldigt förstående och trevlig. Men det hjälper ju inte mej när hon ändå måste följa lagar och regler...
Jag får antagligen ingen ny sjukersättning. Den jag har nu, går ut i maj - 2011. Jag blir "utförsäkrad", och min väg leder rakt in i arbetsförmedlingens register. Jag ska helt plötsligt bli "frisk" - som genom ett trollslag - bara för att F-kassan begär det.
Kanske kan det tyckas som att jag borde haft 10 år på mej att bli frisk, men eftersom det ingen rehabilitering funnits för mej, så har jag heller inte fått någon chans till att börja arbetsträna eller vara ute bland folk...Och är man sjukskriven så tar man inte den kontakten själv. Då gör man istället sitt bästa för att stänga in sej och få vara ensam...Jag har nämligen inget behov av att träffa folk varenda dag - jag orkar inte vara så jävla social. Hade jag orkat det, och haft ett behov av det, så hade jag ringt f-kassan och tjatat till mej en arbetsträning. Men min kraft och ork har bara funnits för barnen - och när barnen varit i skolan/dagis, då har jag försökt återhämta mej genom att vila.
Nästa år i maj är den chansen borta. Då står jag åter till "arbetsmarknadens förfogande", och vad som krävs av mej då - det vet jag inte än. Förhoppningsvis blir det som min handläggare säger på f-kassan: att arbetsförmedlingen samarbetar med f-kassan och att dom har en plan för mej som håller, och som gör att jag orkar fortsätta.....Annars finns risken att allt går åt helvete igen, och det har varken jag eller min familj "råd " med.
*******************************
Min dotter är så skoltrött att hon gråter på utvecklingssamtalen. Hon har inte godkänt i vissa ämnen och ett av ämnena måste hon ha godkänt i för att ha behörighet till gymnasiet.
Jag fick höra att hennes skola är jättedålig på att hjälpa elever med svårigheter. Det är helt fel. Båda mina barn har svårigheter i skolan (till viss del), men min dotter vägrar ta emot hjälp - därför kan heller inte skolan hjälpa henne.
Vad ska jag göra? Piska henne?
Självklart inte. Hon behöver inte mer regler, eller mer krav - hon behöver bara någon som tror på henne. Någon som finns där för henne och någon som kan stötta henne när allt känns åt helvete.
Jag tror man begår ett stort misstag om man bannar sina barn för att dom inte fixar sin skolgång. Jag hade själv ett helvete, och jag fick alltid höra hur värdelös jag var. Sånt stärker inte ens självförtroende. Inte alls.
"Anpassad studiegång" finns något som heter. Man pluggar, och 1 dag/veckan praktiserar man. Jag tror tösen min skulle behöva det. Att komma ifrån plugget 1 dag/ veckan tror jag skulle göra henne gott.
Jag är inte orolig för henne, därför att jag VET att hon fixar sitt liv även om hon inte kommer ut med toppbetyg. Jag vet. Därför att jag tror på henne. Till 100 %.
*******************************
Marcus går hela dagarna i skolan nu, och har återhämtat sej bra. Vi har haft det tufft här hemma en tid nu, men jag ser i hans ögon att glädjen har börjat komma tillbaka. Tack och lov för det.
*******************************
Den som har flest utbrott just nu är Nemo. Han bråkar med mej varenda dag - och jag förmodar att det är 3 års-trotset som härjar. Han är arg som ett bi varenda dag - förutom när han får som han vill.....
Han ligger i fåtöljen just nu förresten och gapar över något som inte går hans väg. Så här såg han ut i somras när han skulle köra radiostyrd bil med pappa! Den minen är helt underbar.....
- stackars min lilla mamma som då har en dotter med 15 gaddar
, och piercingar och som älskar udda människor! Fast mamma gillar egentligen oxå människor som vågar vara lite annorlunda, men hon förstår nog däremot inte hur man kan utsätta sin kropp för dessa expriment....För själv är hon en person som absolut inte vill sticka ut.
. Hon har ett enormt kontrollbehov, och hon vill ha rent och snyggt omkring sej (där är vi väldigt lika).
.
