Dom hade barnvakter där men jag valde att ha med honom i rummet.
Nemo var superlugn första timmen. Satt i mitt knä och tittade lite blygt på dom andra i gruppen. Jag skämdes lite. Jag "målar" ofta upp mitt barn inför andra - som värsta monsterbarnet, och när folk träffar honom så är han oftast väldigt snäll och blyg...
Här satt jag alltså med den lugnaste ungen på jorden och undrade i mitt stilla sinne varför han aldrig kan vara sådan med pappa och mej själva...
När en dryg timme gått och han började känna sej "hemma" i sin omgivning - började han åla sej ner från mitt knä och leka lite med grejerna vi hade letat upp. Men fortfarande inga utbrott, ingen ilska.
När vi hade ungefär en kvart kvar av mötet, blev han ganska vild. Började föra odjud och ta dom sista kakorna från kakafatet - men fortfarande var han hanterbar.
Slutet gott - allting gott, som man säger - jag "överlevde" ett möte tillsammans med Nemo! Det kändes skönt.
Nemo började visa "sitt rätta jag" på väg hem i bilen. Och när vi var hemma och skulle parkera bilen utanför garageinfarten - bröt helvetet löst på riktigt.
Nemo ville att JAG skulle ta av honom bilbätet - inte pappa. Jag var redan på vägs ner för trappan och in i huset när han skrek "mamma upp mej". "Så fan heller" tänkte jag! Nemo kan inte alltid få sin vilja igenom, den här gången får han acceptera att pappa plockar av honom bältet.
Jag hörde hur arg han började bli, trots att jag försökte "stänga min öron"...Tydligen hade Daniel tillslut tvingat ur ungen från bilen för Nemos skrik hördes nog i hela Huskvarna.
Väl inne - kom nästa bekymmer: försöka få av honom ytterkläderna. Givetvis skulle han skrika i 10 minuter om det oxå.....
Jackan och skorna av *pust* - nu nästa moment: få av honom dom andra kläderna för att få på honom pyjamas.
Klockan var mycket vid det här laget och jag visste att ju mer tiden rann ifrån oss desto tröttare skulle han bli och desto jobbigare att få honom i säng.
Skrik i ytterligare 10 minuter - men blöjan blev tillslut bytt och pyjamasen på.
Nu skulle vi då äta youghurt. Det gick bra. Inga protester. Maten slut och nu skulle vi bara ta det sista: hans älskade kanin Maja och snuttefilten! Den låg på bänken och bredvid låg hans våtservetter. Våtservetterna bråkar vi om! Vid det här laget började mitt tålamod verkligen ta slut och eftersom jag visste att han skulle riva ut ALLA våtservetter så sa jag "NEJ". Gap och skrik.
Jag började gå uppför trappan, till vårat sovrum och Nemo ville att JAG skulle hålla hans hand uppför trappan. Jag hade kumnat göra det smidigt för oss båda genom att vända och gå nedför trappan igen för att hämta Nemo men orken var slut! Istället bad jag Daniel ta över - men det passade inte Nemo...Han fortsatte skrika och gapa efter mej.
Tillslut bar Daniel upp Nemo för trappan och väl uppe så skulle givetvis ungen ner igen för att göra om samma procedur - han ville ju att jag skulle hålla honom i handen. *PUST*
Skulle jag här gått Nemo till mötes? Eller viljes kanske är ett bättre ord?
Jag gjorde det inte. Jag blev så förbannad att jag tog Maja och snuttefilten från hans händer och hotade med att slänga det i soptunnan om han inte la sej i sängen - bums! Det bet tyvärr inte på Nemo. Han blev ännu mer hysterisk.
Jag började gå nerför trappan med snuttefilten och Maja och både jag och Nemo skrek tillslut i mun på varann...Skulle jag "välja min strid" även här? Låta honom bestämma?
Efter mycket kämpande så sprang han tillslut och la sej i sängen - genast fick han snuttefilten och Maja. Och jag berömde honom att "nu var Nemo duktig".
Striden var inte slut där! Nu ville han dessutom ha alla napparna i sängen - och dom flesta låg på nedervåningen.
DÄR lät jag honom bestämma - jag gick ner och hämtade dom.
Jag gick upp och gav alla napparna, sa godnatt och stängde dörren. Daniel låg kvar för att natta honom...
Efter en stund satt jag på babyvakten.....Där hörde jag hur han bråkade med pappa. Tydligen hade han slängt iväg snutten och Maja och ville att pappa skulle hämta dom.
Jag slog av babyvakten - mitt huvud orkade inte ta in mer därifrån.
Detta är mitt "monster". Mitt "monster" till unge - som stundtals får mej att gå sönder inuti. Och som är "så snäll och skötsam" i omgivningar där han inte känner sej trygg. Som får mej att framkalla känslor som jag inte vill ha. Som stundtals gör mej så orkeslös att jag inte ens orkar stiga upp på morgonen....
Mitt "monster" - som jag älskar över allt annat på denna jord.
Min 13 åring har varit precis på pricken likadan som Nemo. Och jag fick slita mitt hår för att bli trodd - ingen kunde någonsin tro att Marcus betedde sej så illa som jag målade upp...
Idag har Marcus t o m fått en diagnos - ADHD. Och alla vet väl hur vi med ADHD fungerar? Alla vet väl att vi kan få vredesutbrott för absolut ingenting...
Nemo och Marcus ÄR lika i sitt temperament, men det behöver inte betyda att Nemo har ett funktionshinder. Men jag kan ändå inte låta bli att oroas....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar