Livet traskar vidare....

...oavsett om jag vill eller inte - men just nu VILL jag. Känner mej piggare.

Jag har fått en ny hobby; att virka såna här urgulliga "Amigurumi":

Svårt är det - riktigt svårt - och har man aldrig läst en virkbeskrivning förut så känns det som att läsa Italienska. Men skam den som ger sig! Jag tror det är jättekul när man väl kan det.

*********************************

Snart är det faktiskt VÅR - även om det inte känns så. Snön ligger som grädde runt en tårta - men räknar man månaderna så är det inte långt kvar! Underbart!

Min sommar blir väl inte lika underbar som alla andras kanske, eftersom vi inte kommer att ha råd att åka någonstans - men vi får bita ihop och kämpa....För det är det livet handlar om? Att kämpa - att aldrig någonsin ge upp?! JAG tänker då inte ge upp iallafall! Jag älskar livet - trots alla motgångar.

Försäkringskassan - kan inte sitt jobb?

Min handläggare på f-kassan påstår att jag inte har rätt till NÅGON ersättning alls. Enligt henne får jag och min man alltså gå till socialen...

Men: efter en titt på f-kassans hemsida och under "Aktivitetsstöd" - så ser det ut som att jag är berättigad det: http://www.forsakringskassan.se/privatpers/funktionsnedsattning/aktivitetsstod

Jag ringde upp huvudkontoret och fick prata med en kvinna som har hand om aktivitetsstöd. Hon kollade mitt personnummer och såg inga som helst problem till varför jag INTE skulle ha rätt till aktivitetsstöd! Så varför i helvete säger min handläggare något helt annat???

Det blir 4000 kr (ca) i månaden, men det är bättre än noll! Hellre att vi förlorar 4000 kr än 8000 kr!
Jag börjar bli måttligt road av den här härvan....Fattar inte varför man inte kan få klartecken?! Hur svårt ska det egentligen vara att ta reda på sanningen - innan man yttrar sig?

Jag ska försöka ringa min handläggare imorgon och fråga VEM som egentligen har rätt i detta....
*******************************

Jag är en orolig själ. Och när saker och ting inte fungerar som det ska i mitt liv - då blir jag alldeles galen av olycka.
Jag vill bara ha lite lugn och ro. Lite harmoni. Lite jävla lycka. Lite ordning och reda. Ska det vara så svårt att få det???

Jag blir stressad när något ändras. Superstressad. Jag klarar inte av när rutinerna bryts. Det är därför jag har enorm ångest stundtals.....Och nu är ångesten värre än någonsin

Diktar...

...och längtar efter att bli frisk....

Paniksyndrom

"Se Sivan skakar i sån skräck,
hon varken ser eller hör.
Helt sammanramlad, alldeles väck,
tror säkert att hon dör.

Och hjärtat far med snabba slag
och luften finns knappt till.
Nu kroppen känns så darrigt svag,
att hon till sjukhus vill.

Så Sivan körs med blåljus på,
raskt till akutens port.
Men plötsligt kan ju Sivan gå,
att hon blev frisk så fort!

En konstig sjuka Sivan har,
en blixtsnabb räddattack,
men oron dröjer länge kvar,
hon fattar knappt ett smack.

För Siv kan ej va ensam mer,
hon stannar hemma mest;
där vet man alltid vad som sker,
och det känns tryggt och bäst.

Mer sällan kommer rädslan då,
när allt är lugnt och känt.
Men tråkigt blir det förstås,
att glo på tv jämt.

Hon kände inte till det spratt
som psyket gör ibla`n;
man tror man dör, man får som fnatt,
men allt är lurt minsann!

För kroppen den är alldeles frisk,
fast signalerar hot,
men strunt i det, och ta en risk,
för det kan skänka bot."

Lösenskydda sin blogg.

Nu har jag alltså behövt lösenskydda bloggen för att min "fd vän" vägrar släppa taget om mitt liv - helt sjukt.
Hon har försökt skapa egna namn på facebook - för att sedan kunna göra en vänförfrågan på mej. Hon chattar med våra gemensamma vänner och påstår att jag försöker få dom att blocka henne - och få folk att tycka att hon är elak. Ska jag skratta eller gråta? Töntigt är det. Riktigt töntigt. Usch.

Jag lär förlora en del bloggläsare nu, men jag måste tyvärr ha det såhär en tid - tills allt lugnat sig.
******************************

Jag fortsätter....

.....mitt klagande över dom nya sjukförsäkringsreglerna.

Hur motiverad tror folk att man egentligen är att arbetsträna/praktisera - med noll kronor på fickan????? INTE NÅT!
Vad har jag för krav på mej om arbetsförmedlingen erbjuder mej ett jobb? INTE ETT ENDA JÄVLA KRAV!
Får du A-kasseersättning så kan du förlora din ersättning om du tackar nej till ett jobb - vad kan jag förlora? Ingenting - jag har ju redan förlorat! Jag har redan förlorat och regeringen lär dröja med sitt beslut om hur vi som är nolltaxerade - ska få ersättning. Dom lär dröja därför att dom ingen fundering har hur det ska gå till! Bra jobbat Reinfeldth! Riktigt bra jobbat!

Jag ringde till Moderaterna i Stockholm igår. Fick prata med en kvinnlig "sak" som tycktes tro sig veta det mesta om sjukförsäkringen. Hon lovade att dom skulle försöka fixa någon slags lösning till oss som hamnat så här snett i systemet, men hon visste inte NÄR.

Skulle det här få mej att må bättre? Skulle det här få mej att på något sätt bli mer motiverad till att ens FÖRSÖKA komma utanför hemmet?
Skulle ni vilja jobba gratis? Vem fan vill ens arbetsträna gratis?

Den här situationen gjorde mej sjukare. Mycket sjukare. Jag har faktiskt lust att lägga mej ner och dö. Hade jag haft modet till att hoppa från högsta berg så hade jag gjort det.

På återseende.

Fy fan....

...börjar jag mitt blogginlägg och skänker - återigen - en elak tanke till Herr Reinfeldt som gör livet ännu värre för dom sjuka och utslagna. Varför sköt dom Olof Palme som hade ett så gott hjärta? Herr Reinfeldt borde kanske få sej ett skott istället.....Och jag skiter i om det är hemskt skrivet - det han gör mot mej och min familj efter min utförsäkring är fan ruttet!

Jag fick precis veta att jag kanske blir helt utan ersättning i 3 månader! I 3 hela jävla månader! Tack vare det nya systemet som Moderaterna fixat till så jävla bra!
Moderaterna ville minska socialbidragstagare - istället lär bidragstagarna ha ökat pga deras nya system! För hur fan har dom tänkt sej att vi ska få ersättning efter utförsäkringen????

Reglerna är nämligen dessa: för att få rätt till ersättning från A-kassan så måste du har varit medlem där i 12 månader! Sjukt! Riktigt sjukt!

Jag läser på Aftonbladet - där står det om alla dom människorna som "fallit mellan stolarna" och inte har rätt till ersättning av olika skäl, efter deras utförsäkrning - ska jag behöva bli en av dom???

Fy fan säger jag bara.

Hur ska vi klara huslånet och kunna försörja ungarna - med EN lön???? Ska jag behöva trotsa systemet och söka heltidtjänster redan NU - innan jag ens blivit utförsäkrad - för att vi ska klara oss i sommar?

Jag har kollat under "Personlig assistent" på arbetsförmedlingen idag - där krävs körkort!
Lokalvårdare finns inget i Jönköping. Och allvarligt: vem fan vill anställa någon som varit hemma i 10 år, utan utbildning och psykiskt sjuk? VEM?
Vad skriver jag i mitt CV?

"En dampmorsa med kraftig ADHD - söker arbete hos er som personlig assistent för lilla Nils - 8 år ! Inget körkort men jag kan läsa busstidtabellen, ingen erfarenhet av yrket men trevlig, social och ibland svår panikångest."

Snyggt CV va? Skitsnyggt!

Jag förstår att folk tar livet av sej. Verkligen. Detta är för jävligt. Riktigt för jävligt. Åt helvete rent ut sagt.

Jag hade tänkt gadda mej i mars - åt helvete med den drömmen! Åt helvete med alla goa fikastunder på stan med mina vänninor, åt helvete med läkarbesök och KBT! Hur fan ska jag har råd att gå till en läkare???
Tänderna kommer att flyga av (dit har jag definitivt inte råd att gå)! Knappt råd att borsta dom för helvete.....

Jag mår riktigt illa av denna situation. Jag mår illa. Jag mår verkligen skit.

Att möta sina rädslor.

Jag har funderat hela dagen på HUR jag ska formulera mej i detta inlägg - för att inte behöva lämna ut den personen det handlar om....Jag har fortfarande inte kommit fram till något "bra" - men har bestämt mej för att skriva om vad som faktiskt har tyngt mej under en längre tid....Bloggen är min dagbok - ibland behöver jag vända ut och in på mej själv för att få "frid".

Jag är oerhört konflikträdd. Men: bara med personer som jag är rädd att behöva såra.
För ett "nej" kan för många kännas sårande.

Jag biter alltså ifrån när det handlar om "myndighetspersoner" eller andra personer som inte står mig nära.
Många av mina vänner behöver jag aldrig ha en konflikt med - vi tycker för det mesta lika och jag är ingen "mes" i deras sällskap.
Det finns givetvis oxå andra vänner där jag vågar säga ifrån - allt är inte svart eller vitt.

I det här fallet handlar det om en vän som alltid stått mig väldigt nära. Vi har känt varann i många år, och dom senaste månaderna har det varit många konflikter (det finns att läsa i min blogg). Konflikter har uppstått därför att jag (enligt henne) kommit med negativ kritik.

Den negativa kritiken har blivit därför att jag försökt "rädda henne" från hennes (ibland) galna ideèr - och jag har kanske vräkt ur mej på ett plumt sätt - jag vet ärligt talat inte...

När min dotter Sandra - för en tid sedan - råkade träffade en kille - som visade sej vara en hel del äldre än henne själv - då fanns det folk som inte kunde hålla sin trut stängd - bl a min vän (som bloggen handlar om).
Man får gärna ha en åsikt - men när man yttrar sej så att mina nära och kära blir sårade (speciellt mina barn) då blir jag som en arg lejonhona!

Denna åsikt sårade Sandra och det blev bråk - igen.

Efter en tid började bråket "ebba ut" och jag och min vän kunde reda ut allt och börja om på nytt. Trodde jag.
Jag trodde hon kunde glömma allt och gå vidare - men igår var hon här och började sitt samtal om denna förbannade ålderskillnad IGEN! Jag sa inget - antagligen därför att fegheten tog överhanden - men kände hur jag kokade inombords...

Det slutade så illa att jag "gick med på" att chatta med Sandras pojkvän om bråket - och min vän stod bakom mej och "predikade" för mej vad jag skulle skriva. Sjukt eller hur? DÅ har det gått för långt...

Jag fick ångest när hon gått - ringde min dotter och bad om förlåtelse - och tog kontakt med hennes pojkvän och bad även där om förlåtelse.

Jag skrev ett brev till min "vän" och jag har ersatt hennes namn med:--------. Sandras pojkvän har jag ersatt med "Kurt".
Så här lyder brevet:

Ett nytt "brev" - och detta har jag grubblat på hela natten.
Jag hoppas du förstår efter att du läst det...

Vänskap bygger på ärlighet. Det tror jag vi båda är överens om. Och sen det sista bråket oss emellan så har jag bestämt mej för att INTE komma med kritik - men när både jag och min familj blir lidande över MITT mående - då måste jag agera. Och jag har tydligen blivit en "toffel" , vågar inte längre säga ifrån...

I detta fallet handlar det om Sandra och Kurt:

Du verkar störa dej jävligt mycket på att Sandra träffat Kurt. Jag upplever att du inte kan lägga bråket bakom dej och definitivt inte att Kurt är 24 år.
Igår - när du drog upp detta med "The Voice" på tv och att dom tagit upp ålderskillnaden mellan en 15 åring och en 25 åring - ville jag faktiskt slå till dej :(
Jag ville verkligen inte sitta och lyssna på den skiten en gång till!
Men du fortsatte, och sa att "du minsann inte är ensam om att reagera på åldern".

När du sen nämnde att "när klacken kommer att få reda på detta så kommer dom att reagera jättestarkt och Kurt kommer att bli retad över att han träffat Sandra".Varför -----? Varför inte skita i VEM Sandra träffar? Varför ens bry sej?

Sandra är lycklig. Det är det viktigaste för mej. Och jag är glad över att hon inte råkar vara din dotter - du har själv nämnt att J ALDRIG skulle få träffa någon i den åldern som Kurt är i. Stackars J som inte får en chans att vara lycklig - är mitt svar :(

För det handlar fan om det - oavsett vad du har för åsikt! Sandra är vuxen nog att fatta detta beslutet själv ----- - och mår hon inte bra i en relation så kan jag lova dej att hon viker därifrån! Hon är inte dum!

När jag chattade med Kurt igår och du stod bakom mej, kändes det så fel att överhuvudtaget skriva till honom. När Kurt skrev nåt om att "---- är en person som tror sej veta allt om allt och alla" - så ilsknade du till och sa att jag skulle skriva "att jag minsann känt ----- i 12 år och att hon INTE är sån"!

Men ----: i många avseenden så ÄR du sådan. Jag ljög för Kurt och jag ångrar mej så in i helvete. Jag borde inte ens tagit upp bråket med honom, eftersom Sandra inte vill.
Hennes önskan vill jag möta - något som tydligen inte du vill eller klarar av...

Jag tycker om Kurt. Jag ser att han tar hand om Sandra - men när jag har sagt det till dej så har du kommit med bortförklaringar som tex att "han kanske lurar in henne i dumheter"! Varför kan du inte SE Sandras lycka och önska tösen lycka till istället?

Vad vill jag då med detta brev? Tja: ibland "tar" du för mycket energi - jag orkar verkligen inte ibland. Dom sista gångerna har det blivit mer negativa funderingar hos mej, när du varit här - än något positivt...Ska det verkligen behöva vara så?

Jag tänker ta en paus från dej. Igen. Du får skriva till mej - men jag orkar inte snacka. Jag behöver andas frisk luft - få positiv energi och få njuta av min dotter och hennes kille som hon faktiskt är lycklig tillsammans med. DU kan tydligen inte njuta av det - trist. Du har ju alltid hävdat att du bryr dej om Sandra, men jag ser inga som helst tecken på det.

Jag är trött på att Sandra och Kurt smutskastas. Jävligt trött. Du säger ena stunden att du är glad för Sandras skull, men i andra stunden så snackar du en massa dynga om ålder och om deras framtid, och nu det senaste: att klacken kommer reta dom.Hur kan du då vara glad för Sandras skull?

Jag hoppas du förstår. Jag orkar inte mer. Jag tänker inte "slänga 11 år åt helvete", men jag behöver inte mer kritik om min dotter. Därför trycker jag nu på pausknappen tills DU lugnat ner dej och kan acceptera Sandra och Kurt - precis som det underbara paret dom faktiskt är.

Kram Anette


Så blev brevet och jag är faktiskt nöjd. Ansèr inte att jag sårat någon - vill bara ha lugn och ro i sinnet. Jag begär inget annat.
Jag trycker på pausknappen- försöker fokusera mej på det som är bra istället och framför allt: att fortsätta våga tro på mig själv och det jag gör! Att aldrig mer behöva bli överkörd för att jag har en egen vilja - det är stort. Mycket stort.