Jag är oerhört konflikträdd. Men: bara med personer som jag är rädd att behöva såra.
För ett "nej" kan för många kännas sårande.
Jag biter alltså ifrån när det handlar om "myndighetspersoner" eller andra personer som inte står mig nära.
Många av mina vänner behöver jag aldrig ha en konflikt med - vi tycker för det mesta lika och jag är ingen "mes" i deras sällskap.
Det finns givetvis oxå andra vänner där jag vågar säga ifrån - allt är inte svart eller vitt.
I det här fallet handlar det om en vän som alltid stått mig väldigt nära. Vi har känt varann i många år, och dom senaste månaderna har det varit många konflikter (det finns att läsa i min blogg). Konflikter har uppstått därför att jag (enligt henne) kommit med negativ kritik.
Den negativa kritiken har blivit därför att jag försökt "rädda henne" från hennes (ibland) galna ideèr - och jag har kanske vräkt ur mej på ett plumt sätt - jag vet ärligt talat inte...
När min dotter Sandra - för en tid sedan - råkade träffade en kille - som visade sej vara en hel del äldre än henne själv - då fanns det folk som inte kunde hålla sin trut stängd - bl a min vän (som bloggen handlar om).
Man får gärna ha en åsikt - men när man yttrar sej så att mina nära och kära blir sårade (speciellt mina barn) då blir jag som en arg lejonhona!
Denna åsikt sårade Sandra och det blev bråk - igen.
Efter en tid började bråket "ebba ut" och jag och min vän kunde reda ut allt och börja om på nytt. Trodde jag.
Jag trodde hon kunde glömma allt och gå vidare - men igår var hon här och började sitt samtal om denna förbannade ålderskillnad IGEN! Jag sa inget - antagligen därför att fegheten tog överhanden - men kände hur jag kokade inombords...
Det slutade så illa att jag "gick med på" att chatta med Sandras pojkvän om bråket - och min vän stod bakom mej och "predikade" för mej vad jag skulle skriva. Sjukt eller hur? DÅ har det gått för långt...
Jag fick ångest när hon gått - ringde min dotter och bad om förlåtelse - och tog kontakt med hennes pojkvän och bad även där om förlåtelse.
Jag skrev ett brev till min "vän" och jag har ersatt hennes namn med:--------. Sandras pojkvän har jag ersatt med "Kurt".
Så här lyder brevet:
Ett nytt "brev" - och detta har jag grubblat på hela natten.
Jag hoppas du förstår efter att du läst det...
Vänskap bygger på ärlighet. Det tror jag vi båda är överens om. Och sen det sista bråket oss emellan så har jag bestämt mej för att INTE komma med kritik - men när både jag och min familj blir lidande över MITT mående - då måste jag agera. Och jag har tydligen blivit en "toffel" , vågar inte längre säga ifrån...
I detta fallet handlar det om Sandra och Kurt:
Du verkar störa dej jävligt mycket på att Sandra träffat Kurt. Jag upplever att du inte kan lägga bråket bakom dej och definitivt inte att Kurt är 24 år.
Igår - när du drog upp detta med "The Voice" på tv och att dom tagit upp ålderskillnaden mellan en 15 åring och en 25 åring - ville jag faktiskt slå till dej :(
Jag ville verkligen inte sitta och lyssna på den skiten en gång till!
Men du fortsatte, och sa att "du minsann inte är ensam om att reagera på åldern".
När du sen nämnde att "när klacken kommer att få reda på detta så kommer dom att reagera jättestarkt och Kurt kommer att bli retad över att han träffat Sandra".Varför -----? Varför inte skita i VEM Sandra träffar? Varför ens bry sej?
Sandra är lycklig. Det är det viktigaste för mej. Och jag är glad över att hon inte råkar vara din dotter - du har själv nämnt att J ALDRIG skulle få träffa någon i den åldern som Kurt är i. Stackars J som inte får en chans att vara lycklig - är mitt svar :(
För det handlar fan om det - oavsett vad du har för åsikt! Sandra är vuxen nog att fatta detta beslutet själv ----- - och mår hon inte bra i en relation så kan jag lova dej att hon viker därifrån! Hon är inte dum!
När jag chattade med Kurt igår och du stod bakom mej, kändes det så fel att överhuvudtaget skriva till honom. När Kurt skrev nåt om att "---- är en person som tror sej veta allt om allt och alla" - så ilsknade du till och sa att jag skulle skriva "att jag minsann känt ----- i 12 år och att hon INTE är sån"!
Men ----: i många avseenden så ÄR du sådan. Jag ljög för Kurt och jag ångrar mej så in i helvete. Jag borde inte ens tagit upp bråket med honom, eftersom Sandra inte vill.
Hennes önskan vill jag möta - något som tydligen inte du vill eller klarar av...
Jag tycker om Kurt. Jag ser att han tar hand om Sandra - men när jag har sagt det till dej så har du kommit med bortförklaringar som tex att "han kanske lurar in henne i dumheter"! Varför kan du inte SE Sandras lycka och önska tösen lycka till istället?
Vad vill jag då med detta brev? Tja: ibland "tar" du för mycket energi - jag orkar verkligen inte ibland. Dom sista gångerna har det blivit mer negativa funderingar hos mej, när du varit här - än något positivt...Ska det verkligen behöva vara så?
Jag tänker ta en paus från dej. Igen. Du får skriva till mej - men jag orkar inte snacka. Jag behöver andas frisk luft - få positiv energi och få njuta av min dotter och hennes kille som hon faktiskt är lycklig tillsammans med. DU kan tydligen inte njuta av det - trist. Du har ju alltid hävdat att du bryr dej om Sandra, men jag ser inga som helst tecken på det.
Jag är trött på att Sandra och Kurt smutskastas. Jävligt trött. Du säger ena stunden att du är glad för Sandras skull, men i andra stunden så snackar du en massa dynga om ålder och om deras framtid, och nu det senaste: att klacken kommer reta dom.Hur kan du då vara glad för Sandras skull?
Jag hoppas du förstår. Jag orkar inte mer. Jag tänker inte "slänga 11 år åt helvete", men jag behöver inte mer kritik om min dotter. Därför trycker jag nu på pausknappen tills DU lugnat ner dej och kan acceptera Sandra och Kurt - precis som det underbara paret dom faktiskt är.
Kram Anette
Så blev brevet och jag är faktiskt nöjd. Ansèr inte att jag sårat någon - vill bara ha lugn och ro i sinnet. Jag begär inget annat.
Jag trycker på pausknappen- försöker fokusera mej på det som är bra istället och framför allt: att fortsätta våga tro på mig själv och det jag gör! Att aldrig mer behöva bli överkörd för att jag har en egen vilja - det är stort. Mycket stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar