Långsint?

Vänner har ju kommit och gått under åren - men det finns några vänner som jag önskar att jag kunde få "tillbaka". Problemet? Att dom är långsinta. Att dom inte kan förlåta. Gå vidare. Har man en gång blivit osams med dessa människor - då är det "tack och adjö" för tid och evighet....

Jag har svårt att förstå varför man gör så.....Själv kanske jag förlåter för "lätt", men hellre åt det hållet än att be folk dra åt helvete för evigt! Jag fattar inte liksom...

För många år sedan hittade jag en kvinna som tatuerade. Jag åkte dit endast i syfte att tatuera mej, men på något underligt sätt så blev vi vänner....Problemet där blev att jag upplevde hennes vänskap så intensiv...Jag vill inte ha en vänskap där man "kväver" varann - alltså träffas varje dag. Hon ville det och när jag sa att jag inte ville ha den sortens vänskap, då bröt hon kontakten. Några år senare hittade jag henne på facebook - gjorde en vänförfrågan men givetvis tog hon inte emot den (vad hade jag egentligen trott?). Det känns trist. Jag smygläser hennes blogg, och ibland saknar jag henne något oerhört...

***********************************

När min dotter gick i 3:an, blev jag vän med min dotters kompis mamma. En underbar människa! Tyvärr valde hon att bryta med mej när jag blev osams med hennes dotter. Och hennes dotter är ju givetvis likadan - vägrar ta någon kontakt igen!

Varför är man sådan??? Varför inte bara "älska, glömma och förlåta"! Varför inte njuta av livet och ta emot alla dom underbara människorna som finns i vårt avlånga land!? Varför kan man inte bara GLÖMMA och gå vidare, och göra det viktigaste av allt: FÖRLÅTA!

Ni som läser detta och vet med er att ni är precis som dom jag beskrivit härinne - ni får gärna kommentera och berätta hur ni tänker...Och berätta för mej VARFÖR ni är långsinta - jag vill gärna veta.