Det kom ett brev...

...från min allra bästa vän som jag bråkat med under en längre tid - vi bröt tillslut (jag har skrivit om det i bloggen).

Hon bad om förlåtelse - samtidigt känner jag att vi har lika mycket skuld i att det blev såhär.
Men jag är rädd. Rädd att det ska bli som förut. Och jag känner att jag måste berätta för henne hur jag vill att våran vänskap ska se ut i framtiden.

Hur vill jag då att vänskapen ska "se ut"? Så här kanske:

*Inte träffas lika mycket som innan. Jag måste få ha min ensamhet - lugn och ro. Jag har inget behov av att få träffa vänner varje dag - jag är i behov av egentid.
*Ärlighet. Men inte så att det sårar. Då kanske man lika gärna bör hålla käften....
*Vi får inte "skynda". Inte stressa fram en "bästa-vän-relation" - då finns risken att det skiter sej igen.

Jag kan förlåta. Jag är absolut inte långsint. Och jag ger ofta personer fler än 2 chanser. Varför? Därför att jag ansèr att man förlorar mer på att gå runt och vara bitter! Vem blir lycklig av det liksom? Jag har lärt mej att ta ta vara på alla chanser jag får - och att :"älska, glömma och förlåta".

Fortsättning följer....