Funderar mycket...Just nu funderar jag på om jag ska strunta helt i min medicin - eller ha den kvar.
När jag började medicineras mot min ADHD, så började jag med Concerta 18 mg. Jag märkte en stor förändring. Klar i huvudet, men stressen inombords försvann. Ingen rastlöshet, ingen impulsivitet och inga utbrott. Äntligen - för första gången i mitt liv - började jag känna mej "normal". Och livet var underbart.
Men - som allt annat - så förlorade medicinen sin verkan - och även om jag höjde dosen, så fungerade den inte fullt ut.
Jag fick "Strattera". En medicin som jag var skeptisk till i början, eftersom biverkningarna var många och otäcka. Folk hade tagit livet av sej med den medicinen. Psykoser och depressioner. En vän till mej fick kramper i magen och fick sluta.
Jag gav den en chans. Och jag hade fruktansvärt mycket biverkningar dom första veckorna, bl a trötthet (sov bort mina första veckor)men jag trodde dom skulle gå över...
Det gjorde dom, men tröttheten var kvar. Jag frågade min läkare men hon kunde inte svara på om det var medicinen som gjorde mej trött...Hon trodde det kunde bero på Nemos sömnstörning.
Jag fortsatte ta den - och jag fortsatte sova. Jag kände mej dåsig i vaket tillstånd, och hade svårt att hänga med i folks diskussioner.
För 3 månader sedan så började jag känna mej orolig och rastlös igen. Jag kunde helt plötsligt inte sova på dagen längre, och jag började misstänka att medicinen behövde höjas...
Ringde min läkare och visst - inga problem! Finns det någon läkare förresten som säger nej till att ta mediciner? Jag tycker dom flesta läkare uppmuntrar patienterna att proppa munnen full av tabletter...
Nåväl, jag fick höjd dos, och har ätit den i 2 veckor. Tröttheten och segheten har börjat komma tillbaka.
Jag känner mej varken jätteglad eller jätteledsen - bara sådär helt jävla "mellanlagom"! Och det känns inte bra. Jag går omkring som en zombie - och har blivit passiv. "Orkar" inte städa (fast jag gör det ändå), orkar ingenting (fast jag tvingar mej även om det känns trist).
Jag ska måla om inne i huset på Måndag - men egentligen önskar jag att det fanns en maskin som kunde göra jobbet så jag kunde slappa på soffan....Hur sjukt som helst.
Jag är nämligen egentligen väldigt kreaktiv, väldigt glad, eller väldigt nedstämd, allt går i 110% eller 0% - inget är lagom, och jag vill inte känna mej alldeles alldeles sådär lagom!
Jag vill dra på smilbanden när någon gör mej GLAD - inte dra på smilbanden för att det KRÄVS av mej.
Jag vill skratta högt och hoppa jämnfota av glädje när något roligt händer - inte stå kvar på samma ställe och skratta sådär "lagom"!
LAGOM vill jag vara när det handlar om ekonomi.
LAGOM vill jag vara när det handlar om barnen och deras uppfostran.
LAGOM vill jag INTE vara när min fantasi sätts på rullning. När jag har kommit på en tanke, en idè.
Jag vill inte bli "lagom arg" - jag vill skrika ut min ilska och gärna drämma nävarna i bordet och visa att "nu räcker det ta mej fan"!
Nu orkar jag inte bli arg. Nu orkar jag knappt andas.
Ska det vara så? Ska jag kväva min ADHD:s positiva sidor? För visst fan finns här mycket positivt! Jag är en sprudlande glad positiv pratkvarn, som älskar alla människor! Jag älskar när det händer saker, när livet blir till en förändring - när jag får uppleva kärlek!
Med "Stratteran" blir jag tråkig, grå, orkeslös och alldeles alldeles sådär jävla "lagom".....Och utan "Stratteran" blir jag alldeles alldeles för "mycket" åt alla håll. Familjen sticker nog till Lappland om jag slutar med den - vännerna försvinner och ensam står jag: full av energi och kreaktivitet - men ingen att dela den med....Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar