Ångest

Jag hatar dej. Jag vill inte leva med dej, jag vill inte att du ska bo i mej. Inte nu, inte sen, aldrig.

Jag sitter framför psykologen - han säger att du ska stanna i mej för evigt.
Jag ska "lära mej att acceptera dej". Fan heller. "Jag ska stanna kvar i dej". Fan heller.
Du ska bort. Bort från mitt liv. Du förgör mej. Du äter upp mej inifrån - du får mej att vilja spy. Du får mej t o m att vilja dö.

Varför är du egentligen kvar? Vad har jag gjort för att du ska vilja stanna kvar?
Jag har ju bett dej fara åt helvete flera gånger, jag har slagit mej själv i bröstet -det är ju där du sitter. Du vägrar flytta på dej. Du stannar envist kvar...

Du ger mej inte ens ett svar.

Men den dagen du inte längre bor i min kropp, den dagen du inte längre förstör mej, den dagen du inte längre kväver mej - den dagen ska jag gå ut och skratta igen.....