Ångest...

Så har då min man
äntligen kanske fått ett jobb. Härligt tycker nog många...även jag. Men: det finns faktiskt ett "men"...och det handlar om ångest.

Jag kan nämligen inte åka buss. Jag kan inte åka taxi. Inte åka tåg, inte flyg. Det enda jag kan är att gå och cykla.
Jag får ångest av alla människor, jag får ångest av trafiken, jag får ångest av att vara instängd, jag får ångest av att jag inte känner föraren.

Det innebär att jag är låst häruppe på berget där vi köpte hus för snart 4 år sedan. Det innebär att jag är inlåst.
Jag kan bara åka bil med EN förare - och det är min man. Har jag någon gång åkt med någon annan - ja då har bilfärden varit ett helvete...

Jag har gått KBT i omgångar. Min psykolog har försökt hjälpa mej - men utan resultat.
Jag har funderat på att ta körkort - då är jag ju min egen förare. Men jag är livrädd för trafik och bilar. Jag har ångest även när jag åker med min man - men inte lika kraftig. Hur ska jag då fixa ett körkort - med den rädslan?

Hela familjen hoppas - av hela vårat största hjärta att han ska få ett arbete. Och det är med ärlighet. Vi vill verkligen ha mer pengar, vi vill verkligen att han ska må bra genom att han får sysselsättning, vi vill verkligen detta. Vi vill - allihopa - men jag vet att jag måste klara av alla läkarbesök, utvecklingssamtal, möten med BUP och psykologer - alldeles på egen hand...Och det är fruktansvärt skrämmande.
Så skrämmande att jag inte kan hålla tårarna borta.

Jag vill verkligen inte ens SE min fullbokade almanacka - inte utan min man.Jag vill ingenting längre.

Jag hatar att vara så låst. Jag hatar min ångest - den stryper mej. Den kväver mej. Och jag vet inte hur jag ska få bort den.

I morgon är det en stor dag för mannen. Han har eventuellt 2 jobb att välja på helt plötsligt - hoppet om ett arbete börjar återigen att finns där.

Jag håller tummarna, samtidgt ser jag hur min almanacka blir mer och mer fullklottrad av tider....