Jag hade med mej Nemo på återträffen "Kometen" idag - alltså en föräldrautbildning jag och min man gick för ett tag sedan, när vi hade det kämpigt med Marcus.

Dom hade barnvakter där men jag valde att ha med honom i rummet.

Nemo var superlugn första timmen. Satt i mitt knä och tittade lite blygt på dom andra i gruppen. Jag skämdes lite. Jag "målar" ofta upp mitt barn inför andra - som värsta monsterbarnet, och när folk träffar honom så är han oftast väldigt snäll och blyg...

Här satt jag alltså med den lugnaste ungen på jorden och undrade i mitt stilla sinne varför han aldrig kan vara sådan med pappa och mej själva...

När en dryg timme gått och han började känna sej "hemma" i sin omgivning - började han åla sej ner från mitt knä och leka lite med grejerna vi hade letat upp. Men fortfarande inga utbrott, ingen ilska.

När vi hade ungefär en kvart kvar av mötet, blev han ganska vild. Började föra odjud och ta dom sista kakorna från kakafatet - men fortfarande var han hanterbar.

Slutet gott - allting gott, som man säger - jag "överlevde" ett möte tillsammans med Nemo! Det kändes skönt.

Nemo började visa "sitt rätta jag" på väg hem i bilen. Och när vi var hemma och skulle parkera bilen utanför garageinfarten - bröt helvetet löst på riktigt.

Nemo ville att JAG skulle ta av honom bilbätet - inte pappa. Jag var redan på vägs ner för trappan och in i huset när han skrek "mamma upp mej". "Så fan heller" tänkte jag! Nemo kan inte alltid få sin vilja igenom, den här gången får han acceptera att pappa plockar av honom bältet.

Jag hörde hur arg han började bli, trots att jag försökte "stänga min öron"...Tydligen hade Daniel tillslut tvingat ur ungen från bilen för Nemos skrik hördes nog i hela Huskvarna.

Väl inne - kom nästa bekymmer: försöka få av honom ytterkläderna. Givetvis skulle han skrika i 10 minuter om det oxå.....
Jackan och skorna av *pust* - nu nästa moment: få av honom dom andra kläderna för att få på honom pyjamas.
Klockan var mycket vid det här laget och jag visste att ju mer tiden rann ifrån oss desto tröttare skulle han bli och desto jobbigare att få honom i säng.

Skrik i ytterligare 10 minuter - men blöjan blev tillslut bytt och pyjamasen på.

Nu skulle vi då äta youghurt. Det gick bra. Inga protester. Maten slut och nu skulle vi bara ta det sista: hans älskade kanin Maja och snuttefilten! Den låg på bänken och bredvid låg hans våtservetter. Våtservetterna bråkar vi om! Vid det här laget började mitt tålamod verkligen ta slut och eftersom jag visste att han skulle riva ut ALLA våtservetter så sa jag "NEJ". Gap och skrik.

Jag började gå uppför trappan, till vårat sovrum och Nemo ville att JAG skulle hålla hans hand uppför trappan. Jag hade kumnat göra det smidigt för oss båda genom att vända och gå nedför trappan igen för att hämta Nemo men orken var slut! Istället bad jag Daniel ta över - men det passade inte Nemo...Han fortsatte skrika och gapa efter mej.

Tillslut bar Daniel upp Nemo för trappan och väl uppe så skulle givetvis ungen ner igen för att göra om samma procedur - han ville ju att jag skulle hålla honom i handen. *PUST*

Skulle jag här gått Nemo till mötes? Eller viljes kanske är ett bättre ord?

Jag gjorde det inte. Jag blev så förbannad att jag tog Maja och snuttefilten från hans händer och hotade med att slänga det i soptunnan om han inte la sej i sängen - bums! Det bet tyvärr inte på Nemo. Han blev ännu mer hysterisk.

Jag började gå nerför trappan med snuttefilten och Maja och både jag och Nemo skrek tillslut i mun på varann...Skulle jag "välja min strid" även här? Låta honom bestämma?

Efter mycket kämpande så sprang han tillslut och la sej i sängen - genast fick han snuttefilten och Maja. Och jag berömde honom att "nu var Nemo duktig".

Striden var inte slut där! Nu ville han dessutom ha alla napparna i sängen - och dom flesta låg på nedervåningen.
DÄR lät jag honom bestämma - jag gick ner och hämtade dom.

Jag gick upp och gav alla napparna, sa godnatt och stängde dörren. Daniel låg kvar för att natta honom...

Efter en stund satt jag på babyvakten.....Där hörde jag hur han bråkade med pappa. Tydligen hade han slängt iväg snutten och Maja och ville att pappa skulle hämta dom.

Jag slog av babyvakten - mitt huvud orkade inte ta in mer därifrån.

Detta är mitt "monster". Mitt "monster" till unge - som stundtals får mej att gå sönder inuti. Och som är "så snäll och skötsam" i omgivningar där han inte känner sej trygg. Som får mej att framkalla känslor som jag inte vill ha. Som stundtals gör mej så orkeslös att jag inte ens orkar stiga upp på morgonen....

Mitt "monster" - som jag älskar över allt annat på denna jord.

Min 13 åring har varit precis på pricken likadan som Nemo. Och jag fick slita mitt hår för att bli trodd - ingen kunde någonsin tro att Marcus betedde sej så illa som jag målade upp...

Idag har Marcus t o m fått en diagnos - ADHD. Och alla vet väl hur vi med ADHD fungerar? Alla vet väl att vi kan få vredesutbrott för absolut ingenting...

Nemo och Marcus ÄR lika i sitt temperament, men det behöver inte betyda att Nemo har ett funktionshinder. Men jag kan ändå inte låta bli att oroas....

Beroende.

Jag har aldrig gillat alkohol. Som tonåring drack jag för att bli onykter. Som vuxen drack jag oxå för att bli onykter, men då gjorde sej ångesten mer påmind.

Jag har aldrig förstått detta med "ta en kall öl när det är varmt" eller "smutta på ett glas rött en fredagskväll". Jag tycker inte det är gott.

Jag hade en far som dog som alkoholist. Jag har inte vuxit upp med honom, så jag har egentligen aldrig sett alkoholens baksidor, iallafall inte när jag var yngre. Däremot har jag alltid dragits till killar med alkoholproblem....

Kanske har min fars problem legat och gruvat i alla år eftersom jag alltid avskytt det? Jag har ju aldrig haft ett "normalt" förhållande till alkohol...

Jag läser en bok just nu som heter "Slut på sockersuget". En bok jag rekommenderar till alla. För även om du inte är överkänslig mot socker (som boken handlar om) så finns där ett beroende, och det beroendet kan ju skapas hos ALLA.

Katleen Desmaisons (som skrivit boken) tar upp detta med alkohol. Har man te x en far (som även hon hade) som varit alkoholist, så ärver man det, men det behöver inte betyda att man själv börjar använda alkohol. Däremot skapar man ett annat beroende, tex shoppingberoende, eller sockerberoende.

I mitt fall har jag testat båda. Och efter att ha läst boken och förstått hur pass överkänslig jag faktiskt är mot just socker, så har jag bestämt mej för att sluta med snask helt och fullt. Kakor, läsk, glass och godis - jag står över. Och jag tänker inte heller "unna" mej på helgerna, som jag ofta får höra att jag borde, eftersom man "måste ju njuta av livet oxå"...

Jag "helgsnusar" inte. Jag slutade för ett par år sedan, och jag tänker aldrig börja. Jag tänker sluta med snasket, eftersom jag är överkänslig mot det, så varför skulle jag fresta min kropp med att ta en chockladkaka på lördagen?

Jag slutade i söndags, och min hjärna ropar på godis i stort sett hela tiden. Där märks att abstinensen är lika kraftig som med nikotinavgiftningen. Jag svettas något oerhört på nätterna, jag drömmer mardrömmar och jag svänger i humöret.

Så för er alla som inte tror att det finns sockerberoende - här har ni ett levande bevis.

Åter till alkoholen.

När jag fick min ADHD-diagnos för ett par år sedan, jublade jag faktiskt över att jag aldrig "lärt" mej tycka om alkohol. Jag hade nog nämligen fastnat rejält i dess klor, om jag börjat tycka om det.

Jag har aldrig testat knark. Där har rädslan funnits från början, därför att jag alltid varit rädd att tappa kontrollen.

Jag började röka vid 13 år. Och jag blev storrökare. 2 paket om dagen, och jag älskade verkligen mina cigaretter. Ingen kunde ta dom ifrån mej (trodde jag) , och trots att min kropp började göra sej påmind om att jag rökte, så vägrade jag sluta.

Men: så bestämde jag mej. Hostan blev värre och värre, och en morgon hostade jag t o m blod. Jag bestämde ett datum, räknade dom sista timmarna när dagen med D infann sej, och bröt mina sista cigaretter mitt itu.

Det var snart 6 år sedan. Och jag har aldrig tänkt börja igen.

Tyvärr blev abstinensen alldeles för jobbig efter 4 månader utan cigaretter så jag testade istället att snusa. Det skulle jag aldrig ha gjort. Givetvis blev jag fast i den skiten istället.

Slutade med snuset för 2 år sedan (?) , tror jag....Och det var ett helvete. Trodde jag skulle gå sönder inuti. Trodde verkligen att jag skulle behöva läggas in för avgiftning! Att sluta snusa ÄR fruktansvärt jobbigt. Jag var tvungen att gå till en rökavvänjare för att få hjälp, och det funkade. Med mycket vilja och ork så går det.

Nu är vi då framme vid sockret. Det känns som att det bli en större utmaning eftersom det finns socker överallt. Det finns ju socker i mat.

Jag börjar med att ta bort godis, kakor, läsk och glass. Risken finns att det blir ett bakslag annars.
*************************************

Det sägs att vi med ADHD har för lite dopamin i hjärnan - det är orsaken till (tror forskare)att vi lättare hamnar i beroenden. Jag tror bestämt att det är så.

Hos mej är det så MYCKET av allt. Eller inget. Jag kan inget göra "lagom". Och kan man inget göra "lagom", ja då utvecklar man kanske ett beroende?

*Varför ska jag ta en bit av chokladkakan när jag kan smälla i mej hela?
*Varför ska jag köpa en tröja, när jag har svårt att välja mellan 10? Bättre jag tar hela bunten.


Så fortsätter det, i all evighet. Och det skapar ett beroende.

Det är väl därför folk har så svårt att förstå sej på oss med ADHD...Vi gör allt så kraftigt, så intensivt, så drastiskt. Oavsett om vi börjar eller om vi slutar med något - allt är till 100%. Inget mittemellan.

Men så funkar vi.

Medicinen får mej att bli mer jämn i humöret, men vad gäller annat så är allt fortfarande till 100%. Jag får nog leva med det.
Samtidigt kan jag tycka att det är bra. Jag trivs med min viljestyrka, min envishet och mitt sätt att vara. Varför ska jag medicinera bort det som är positivt?

Plastikoperation....

Man kan ju tycka vad man vill om skönhetsoperationer - jag fick nya bröst för 10 år sedan. 25.000 kr och jag har varit underbart nöjd med mina nya bröst. Jag avgudar dom faktiskt.

Jag har alltid haft liten byst. Men efter 2 ammande barn så försvann dom helt plötsligt. Japp - du läst rätt - dom försvann. Kvar fanns 2 bröstvårtor. Mitt självförtroende försvann snabbt och jag köpte "löstuttar" på Tv-shop. Varje gång jag gick utanför dörren, stoppade jag in "tuttarna" i behån - genast mådde jag bättre.

Att träffa killar var ju däremot ett problem. Jag skildes från mina äldsta barns far när Marcus var 6 månader. Och förutom tuttarna som inte fanns - så hade jag faktiskt en fin kropp. Lång och smärt - vad mer kunde man önska? Ett par tuttar kanske?

Jag träffade Moas pappa när jag var 27 år. Vi hade sex i mörkret - med t-shirt på. Den tog jag aldrig av. Och när jag väl skulle klä av mej så grät jag.
Jag försökte gå till en psykolog, men det hjälpte inget vidare. Inte hade hon någon förståelse för att jag var plattbröstad!

Moas pappa sålde sitt hus, fick en hel del pengar över och mina drömmar om ett par nya bröst, började bli verklighet. Jag jublade! Jag var så lycklig - och är fortfarande. Ångrar mej inte en sekund.

Nu har nya "problem" dykt upp.....Och återigen handlar det om kroppen. Och jag VET - jag är kroppsfixerad - banna mej gärna för det men jag ansèr att man ska vara rädd om sin kropp. Du har bara en kropp och du lever bara en gång - så varför inte sköta om den?

Jag vägde 63 kg när jag träffade min nuvarande man. Helt okej för att ligga 171 cm över havet. Tillsammans ville vi ha ett barn, och efter 3 års försök blev jag då äntligen gravid. Och som vanligt, och som med alla andra graviditeter, så gick jag upp 20 kg. Såg ut som en valross. Såg inte mina fötter, svullnade och låg i sängen dom sista 4 månaderna.

Kejsarsnitt och inget ammande. Klart som tusan att kilona blir svårare att bli av med om man varken ammar eller föder "normalt"! Dessutom har ju Nemo aldrig sovit så det blev en vana att börja äta på nätterna.

När Nemo blev 1 år fyllda, och strax efter jul, tog jag tag i min träning (som jag hade som intresse innan). Vågen stod då på 72 kilo och jag kräktes av min egen spegelbild.

Min träning bestod av 5 pass i veckan och 3 av dagarna var det dubbelpass. Jag började äta tonfisk, ägg och sallad, uteslöt socker och åt inget på nätterna. Jag började lätta....Men efter 6 månaders intensivt tränande hade jag bara gått ner 4 kilo! Helt jävla otroligt! 4 kilo på ett halvår! Och folk går oftast ner 1 kilo i veckan med mitt "schema"!

Felet? Ingen aning. Jag fortsatte träna -exakt lika mycket, men vågen stod kvar på 68kilo. Fettprocenten hade minskat något, och midjemåttet något, men inget som jag chockades över.

För ca 4 månader sedan "frös" jag mitt gymkort. Anledningen: min man var arbetslös och jag ansåg mej inte ha råd att betala 300 kr i månaden. Nu jobbar han visserligen men bara tills augusti. Får han ett fast jobb så börjar jag igen.

Jag "jojobantar". Jag har förstått hur svårt det är att banta och jag förstår folk som inte orkar ta tag i sej själva. Jag förstår - därför att det är ett helvete att banta! Det är mycket värre än nikotinberoende - jag lovar.

Min man har lovat mej att jag ska "få" ta ett lån till fettsugning så fort han får ett fast jobb. Fettsugning mage kostar ca 25.000 kr. Fettsugning höft - även det 25.000 kr. Jag skiter faktiskt i vad folk tycker och tänker om detta - för mej är det viktigt. Så viktigt att jag kan vara shoppingfri tils skulden är betald.

Återigen står vågen på 71 kilo, och med hård träning och bra mat så lyckas jag ändå bara gå ner 4 kilo. Gravidmagen sitter envist kvar. Och jag mår sämre och sämre och vägrar visa mej på stranden i sommar. Jag tänker ha t-shirt på mej om jag måste bada med barnen....

Jag är snart 40 år. Jag VET att jag aldrig kommer att kunna jämföra mej med en 20 åring. Jag vet, och det strävar jag inte efter heller. Jag strävar däremot efter att ORKA ta hand om mina barn, att ORKA gå långa promenader med Nemo, och att kunna leva i harmoni med min kropp. Jag vill inte behöva gråta varje gång jag klär av mej inför min man och jag vill inte behöva gråta mej igenom varenda sommar. Därför gör jag detta val.

Sömnen....

Jag tänkte berätta för er om hur det är att leva med ett barn som inte vill sova på nätterna. Jag berättar min historia av många olika skäl - och ett av skälen är att det finns många föräldrar som tror att den sk "5-minutersmetoden" är den enda och rätta utvägen för en bättre sömn - vilket jag har fått erfara - är helt fel. Det finns mycket bättre och lindrigare sätt, för både barn och vuxen och jag börjar min historia här:

Den 22 oktober- 07 klockan 12.55, föddes en bedårande vacker pojk på Jönköpings länssjukhus.
Han vägde hela 4220 g och Daniel och jag var dom stoltaste föräldrarna - givetvis.

Nemo - som han så vackert fick heta - sov som en prins dom första 3 veckorna. Natt som dag. Skrek inget, åt som en häst och sov mestadels hela tiden. Vilken lycka att dessutom ha fått ett så "lätt barn"! Trodde vi....För det vände drastiskt när Nemo var ungefär 1 månad.

Helt plötsligt vaknade han varannan timme på nätterna. Han åt bara "skvättar" från flaskan (jag ammade inte), och han var orolig dagtid.

Vid 2 månader ville han dessutom inte ens ligga ner i vagnen och sova - han ville sitta upp och sova. Vi tog in bilbarnsstolen och gungade den med fötterna - det var enda sättet han somnade på.
Vi fick höra talas om en "kolikgunga", som barnet kunde sova i om det var magknip som barnet hade ont av..Vi åkte genast och köpte den! 1500 kr, men vi upptäckte senare att det var det bästa köpet vi någonsin gjort!

Nemo sov som en prins i den! Tyvärr även på natten...Och eftersom gungan stod på ställning så kunde vi inte bära med den överallt, det resulterade i att någon av oss fick sova på soffan, i vardagsrummet - där stod ju gungan. Men: även om det var färre uppvak, så var det ändå strul på nätterna. Och eftersom jag inte ville skada hans rygg genom att sitta i gungan hela natten, så lyfte jag ur honom därifrån så fort han somnat in...Jag la honom i barnvagnsinsatsen - och det tog inte många timmar förrän han vaknade igen och vägrade somna om.

Månaderna gick och på BVC tog dom oss inte på allvar. Jag gjorde klart från början att "någon 5 minutersmetod eller Anna Wahlgren tar vi INTE till" - och tydligen var fantasin då slut för BVC-tanten..Istället sa hon att "allt är som det ska vara - barn sover inte"!

När Nemo var 15 månader fick jag nog. Jag krävde av BVC att en läkaren skulle kolla på honom. Något kändes fel - och efter erfarenhet med 3 tidigare barn, så visste jag att barn inte vaknar varje timme hela nätterna.

Vi fick en tid och både jag och min man var väl förberedda. Vi skrev upp en lista på allt som vi provat och listan blev lång - det enda vi uteslutit var 5 minuters metoden och Anna Wahlgren.

Läkaren tittade inte ens på listan. Jag fick knappt tid att läsa upp den för henne. Det enda hon gjorde var att lyssna på våran historia och sen sa hon "Det är inga fel på pojken - det är istället NI som behöver sova. Lämna bort honom ett par dagar så ska ni se att det blir bättre".

Jag trodde knappt mina öron! Hade VI sömnproblem? Jag trodde vi hade fått dom pga Nemo!
Inga prover togs, inga ifrågasättanden.
När jag kom hem var jag grymt besviken - letade upp numret till en privat barnmottagning och fick tid direkt.

Läkaren där gav oss ett papper där vi skulle fylla i eventuella sjukdomar i släkten, och en hel massa andra frågor! Hon tog prover och frågade hur bajset såg ut. Nu började det likna något! Efter 1 timmes samtal och prover, sa hon detta "Jag tror eran pojk är laktosintolerant. Ni ska få hem laktosfri välling. Vi provar och blir inget bättre så får ni höra av er".

Äntligen någon som trodde på oss och tog oss på allvar! Vi gav honom den laktosfria vällingen på kvällen och efter 3 dagar började vi märka skillnad. Uppvaken blev färre , han vaknade inte lika ofta och skrek - och vi började faktiskt se ett ljus i tunneln...


Månaderna gick, och ca 4 månader efter besöket, började han stöka på nätterna igen. Och då blev det värre än värst. Han fick dessutom "nattskräck" - något vi kände att vi faktiskt kunde vara utan...
Vi fortsatte ge honom laktosfritt - magen var bättre trots allt , men sömnen började gå riktigt åt skogen...

Eftersom jag varit så besviken på den första läkaren som BVC rekommenderade så gjorde jag en anmälan mot henne. Jag fick chans att prata med läkaren igen och på mötet fanns även hennes chef.
Hon bad faktiskt om ursäkt. Och hoppades att vi i fortsättningen skulle ha förstroende för henne.

Sagt och gjort. Jag ringde till den läkaren som vi hade anmält - fick tid nästan direkt och den 16 februari i år var vi där igen.
Prover togs, hon klämde på magen och tog oss för första gången - på allvar. Hon skrev ut allergimedicinen "Tavegyl", och berättade att hon tänkte ansöka om "Melatonin" till Nemo, som skulle vara det bästa och lindrigaste sömnmedlet för barn. Men innan dess skulle vi få remiss för att göra ett "sömn-EEG" - så dom kunde utesluta eventuella sjukdomar....

Första natten med Tavegyl - Nemo sov som en prins! Inga uppvak! Absolut inga uppvak på hela natten! Och eftersom Tavegyl är en allergimedicin så visste vi samtidigt att den var ofarlig.

Nätterna fortsatte - Nemo sov. Och han var piggare på dagen. Färre utbrott och en gladare unge!

Vi åkte till sjukhuset för att göra ett Sömn-EEG - det gick inte bra alls. Trots att Nemo fick "Melatonin" där, (dom måste sova för att kunna undersökas), så vägrade han sova. Och när sköterskan ville ta på honom en mössa med elektoder blev det tvärstopp! Han vägrade - envis som han är.

Vi fick en ny tid och vi fick även ta hem mössan för att "öva" på honom.
Men Nemo hade bestämt sej för att avsky mössan. Trots tappra försök, så vägrade han..
Jag ringde mottagningen för sömn-EEG och dom sa att dom skickar tillbaka remissen till Nemos läkare och så får hon ta ett nytt beslut angående sömnmedicin.

Okej. Vi hade provat Tavegyl i nästan 3 veckor och Nemo började få en del uppvak igen..Vi var rädda för att den började avta...

Jag bestämde mej iallafall för att testa UTAN tavegyl en kväll och se hur han sov.Kanske hade medicinen gjort så att han tillslut kommit in i en bra dygnsrytm?

Den 21 mars sov han utan tavegyl. Och vi hade då ETT uppvak på hela natten och det var troligtvis därför att han vaknade av växtvärk.
Han har sovit lika "bra" sedan dess. Ingen medicin - bara närhet från oss - det räcker. Nemo har genom medicinen "lärt sej sova" - och det utan skrik och ensamhet.

Det är med denna historien jag vill att ni ska förstå - förstå att det finns andra sätt än elaka sömnmetoder, för att barnet ska kunna sova.
Jag vet att många tycker det verkar hemskt att trycka i sömnmedicin på en 2 åring (eller kanske ännu yngre), men det handlar inte om någon beroendeframkallande medicin - inte heller några farliga biverkningar.

Vi har alltid legat bredvid Nemo i sängen när han ska sova för natten (just nu sover han bredvid oss, men han sover ju åtminstonde på nätterna), vi har alltid gett honom den trygghet och närhet som barn behöver - och trots att han vaknat med nattskräck, växtvärk och allt annat -så har vi funnits där. Tryggheten har aldrig lämnat honom.

Bernt Eckerberg, som framställt 5 minutermetoden, menar att barn inte alls far illa vid hans metod. Men studier har gjorts på barn som vuxit upp på barnhem, utan sina föräldrar och utan närhet - dom barnen är idag oftast otryggare än barn som vuxit upp med närhet.Givetvis. För alla behöver vi väl kärlek?

Vid 5 minutermetoden lämnas barnet ensamt - syftet är att "barnet ska lära sej sova". 5 minuter är som 25 minuter för ett barn - dom har inget tidsperspektiv.

Det finns barn som skrikit tills dom legat i sina egna spyor, när man gjort denna sömmetod - Eckerberg säger att man inte ska gå in till barnet, hur mycket barnet än vrålar.

Det finns barn som vägrar sova i sina egna sängar - därför att vid en 5 minutersmetod tvingar du barnet att "lära sej sova själv".

Eckerberg menar oxå att du aldrig ska gå in och röra vid barnet. Och: det FINNS föräldrar som följer hans dumma råd till punkt och pricka! För jävligt!


Jag har nu - med min historia - bevisat (hoppas jag) att det finns snällare sätt mot våra älskade underverk för att få dom att sova.
Våran historia slutar säkert inte här - vi kommer säkert få fler sömnproblem med Nemo - men då ber vi om hjälp igen. Och att vakna på nätterna gör ju även vuxna - helt normalt, men att vakna varannan timme nätterna igenom - tja, där kanske vi kan diskutera om sömnproblem...

Ditt barn är din framtid - tänk på det. Vi vill ha trygga barn och vi vill framförallt att det ska vara mysigt att gå och lägga sej i en varm skön säng - gör inte sängen till ett hot, till något otäckt. Då får vi otrygga barn.

Denna låt med Imperiet kanske inte - helt plötsligt - låter lika bra i öronen på människor med rasistiska åsikter....

Orättvisor

Jag hatar orättvisa.
Jag avskyr människor som inte känner empati, som inte vill hjälpa andra människor. Jag avskyr verkligen sådant.

Det jag avskyr mest av allt - är att rasismen ökar. Att människor blir mer och mer inskränkta.

Jag förstår faktiskt inte hur man bara kan "gilla sin sort" - vad är det för fel på er? Vad får er och tro att ni på något sätt är bättre än människor som te x är svarta? Vem har lärt er detta? Vem har fått er att få en sådan sned bild av mänskligheten?

Jag satt på facebook idag (som vanligt), kikade runt lite och hamnade hos en person som har just dessa åsikter - rasistiska åsikter.

Helt plötsligt hamnade jag på lite länkar hos denna person - och till min förvåning så var det där en länk till Joakim Thåström! Mikael Wiehe! Hur i helvete kan man lyssna på Thåström och samtidigt rata människor av annan hudfärg? Har ni inte en jävla aning om VAR den artisten står - i fråga om politik? Man behöver inte ens vara speciellt kunnig för att förstå vad hans texter står för....Jag hade inget sagt om det hade varit en länk till Carola - men va fan: Thåström! Thåström som är så vänster man någonsin kan bli!

Är man främlingsfientlig så bör man dessutom veta vad det innebär!

Jag blir galen av olycka. Jag blir fullständigt galen på detta hat! Varför inte ens försöka se något gott i varje individ?

Drog idag ett djuuupt andetag....

Och
ställde mej på busshållsplatsen. Skitnervös. Trodde jag skulle dö. Tydligen dog jag inte....

Det är en härlig känsla när man vågar trotsa livet. Känslan dröjer sej kvar länge - jag kan fortfarande känna min nervositet när jag stod där vid hållplatsen, med min tunga andning...Och hur jag - med tunga steg - tog mej in i bussen.

Jag är stolt över mej själv. Mycket stolt.
****************************

För att kunna "fixa till mej" själv har jag fått beviljat mer timmar till Nemo - på dagis. Det är med blandade känslor jag gör detta...Givetvis vill jag ha mer tid med honom - samtidigt måste jag tänka på mej själv - och hur jag bäst kan "läkas".
Och jag läks bäst om jag får slippa vara i stressiga situationer.

Att få träna på att åka buss - att få gå i en park någonstans i lugn och ro och att få gå och handla i min egen takt - ja då läks jag. Då börjar mitt nya liv - mitt nya självständiga liv.
Det är just DÄR jag vill vara. I ett självständigt liv.
******************************

Det sägs att man som ADHD:are har lättare än andra att falla offer för olka beroenden..Stämmer det påståendet, så stämmer det även in på mej.
Jag har ju haft många olika beroenden. Aldrig så att det skadat mina ungar - men väl ett beroende.

Jag har varit rökare - rökte 2-3 paket om dan.
Snus - snusade för 800 kr i månaden.
Socker - älskar sötsaker. Gör ju det fortfarande och det är svårt att trappa ner på skiten.
"Trappa ner" förresten - sånt ligger inte för mej! Här antingen slutas det HELT och BUMS eller så fortsätter vi som förut! Inget "lagom"....

Jag har haft shoppaholic-djävulen i mej i många många år. Det har jag fortfarande - så samtidigt som jag lär mej att leva ett självständigare liv, samtidigt krävs det av mej att jag håller i plånboken...Jag lyckades idag. Trots att jag var inne i varenda butik.
Men det kliar i fingrarna. Så in i helvete.

Kronofogden har varit mej i hälarna i alla år - jag har varit där 2 gånger och "vänt". Första gången jag lyckades betala min skuld, så lovade jag mej själv, dyrt och heligt, att aldrig mer hamna där.
Det gick bra tills jag separerade. Sen började pengarna rinna mellan fingrarna igen.

Nu är jag helt skuldfri igen. Och jag tror och hoppas, att jag lyckas hålla det så denna gång (även om jag skulle bli ensamstående).
Medicinen gör att jag bromsar. Tack och lov för att det finns medicin....Hur hade mitt liv sett ut annars? Skrämmande tanke.

Så visst finns det beroenden alltid - men jag är envis som synden. När jag väl bestämt mej, då lägger jag bara av. Men det är svårt att sluta shoppa....Jag älskar kläder och prylar. I mitt huvud finns det ALLTID något att köpa. ALLTID.