Den här bloggen var från början tänkt...

...att bli en ADHD-blogg. Där jag skulle skriva om mitt liv med just detta funktionshinder och hur det är att leva med ADHD. Men jag har kommit ifrån det ämnet , känner jag. Tyvärr.

Jag tror nämligen jag hjälper många om jag berättar om mitt funktionshinder. Samtidigt så tänker jag inte på att jag har det - så länge jag tar min medicin alltså. Tar jag inte medicinen så är det nog ingen som vill umgås med mej ´.

Jag har många trasiga förhållanden bakom mej - och jag har fått höra både från vänner, släkt och expojkvänner - att jag var svår att leva med. Och jag vet att det är sant. Medicinen har format mej till en trevligare människa - och idag är jag nog en ganska lugn och behaglig person att umgås med. Tror jag iallafall.
****************************

För 10 år sedan separerade jag från Moas pappa. Det blev vårdnastvist och eftersom jag var labil och hade raseriutbrott på den tiden - för det mesta - så fick jag inte träffa min lilla tös så mycket. Det gjorde mej rasande. Att ta ifrån mej något som jag älskar över allt annat - då slår det slint i huvudet på mej - med eller utan ADHD. Jag blir ett monster.

En kväll tog jag bussen till Moas pappa.( Jag var tvungen att träffa min dotter.) Så jag klev av bussen och kikade in i varenda fönster efter en skymt av henne - och när jag kollade in genom fönstret på baksidan av huset - så såg jag henne....Jag blev som tokig (jag hade ju ingen rätt till umgänge just den dagen) Jag tog den största blomkrukan man kan hitta (i keramik) och kastade den rakt in i fönstret så att dörren till verandan började ge vika....Jag försökte krypa in genom fönstret - det pissade blod - men in kom jag. Men inte längre. Pappan ringde polisen och dom satte handbojor på mej.

Detta var bara en av många gånger - då jag har gjort saker av raseri. Jag kan inte tygla mej. Och när det dessutom handlar om en person som jag kanske kommer att mista - då blir jag galen.

Jag tror mitt raseri har med mitt funktionshinder att göra. Jag tänker inte skylla på det - men det är nog en orsak till mitt raseri och min impulsivitet.

Vi kan vara farliga - vi med ADHD. Och får vi ingen hjälp från samhället - då kan det gå riktigt åt helvete .
Jag har "klarat mej" bra - trots att polisen tagit mej ett par gånger. Och nu - med medicin - så klarar jag mej ännu bättre. Jag har givetvis fortfarande brister - men jag jobbar på dom. Och jag är framförallt medveten om mina brister.
*****************************************

ADHD och slarv sägs det. Jag håller inte med. Jag är pedant så det svider i ögonen - ser varenda liten smula på golvet. Jag städar varenda dag - röjer undan och tvättar så man knappt ser en handduk i tvättkorgen. Jag trivs så. Får ångest av bara tanken på lite damm .

Jag har däremot problem med att göra 1000 saker samtidigt! Dom säger att män har svårt för det - då är jag en man ! Jag kan nämligen varken lyssna på musik eller ha barnen i närheten när jag ska laga mat. Jag kan inte prata i telefon när tv:n är på. Jag kan inte ens prata i telefon när jag sitter vid datorn! Det blir kortslutning! Jag kan bara fokusera på en sak i taget.

Jag kan inte ens klä på mej efter en dusch - om barnen står och tjatar samtidigt. Och ja, jag tror det är min ADHD som spökar även där.

Det är frustrerande - därför att vi kvinnor förväntas klara så jäkla mycket samtidigt. Allt på en gång liksom. För hur trevligt vore det inte att kunna laga mat - samtidigt som man snackar med nåt rötägg i telefon - samtidigt som man tar en sväng med dammsugaren - just det ja: tv:n behöver ju dammas oxå - och på tv:n är det ju Dr Phil - det kan man ju inte missa! Samtidigt som allt detta görs så tjatar alla barnen om kläder som ska tvättas och om matsäcken som ska fyllas! Tänk om man kunde sortera alla dessa ljud i olika fack och samtidigt kunna stänga av dom ljud man inte ville höra? Hur underbart hade det inte varit?

Nu ska jag krypa till kojs iallfall och hoppas på en lugn natt