Det var länge sedan nu....

Som jag skrev något här...Har inte haft energi eller ork att plinta ner något - och när jag väl haft lust så har solen visat sej - vem vill sitta vid datorn då?
********************

Livet knallar på - både glädje och sorg finns - precis som hos alla andra antar jag. Men man överlever. JAG är iallafall en överlevare och trots att jag lider av fruktansvärt dåligt självförtroende, så är jag nog en stark person - jag har klarat mycket motgångar. Och fler lär jag klara av.

När man lider av dåligt självförtroende, så är man givetvis känslig för kritik. Och kritik har jag fått en del, sista tiden - om mitt utseende från korten i Göteborg. (Vi var ju där och blev stylade, min mamma, min dotter och jag).

Jag VILL INTE höra att jag är tunnhårig, eller gammal och rynkig. Det räcker att jag vet om det själv. Jag är snart 40 år - vad fan kan man begära? Ska jag ta botox i fejset för att slippa höra att jag ser rynkig ut? Jag är ingen Hollywoodfru - kommer aldrig att bli. Så lägg ner....
***********************

Jag har egentligen iinga problem med att fylla 40. Det känns skönt att bli äldre. Man blir lugnare, man tror på det man gör och man känner inte längre samma krav från omgivningen.

Problemet med att bli 40 är att jag inte har utvecklats något. Jag har varit sjukskriven i 10 år, ingen utbildning och inget körkort. DET stör mej. Om jag ska börja plugga så hinner jag inte bli klar med utbildningen förrän jag når en ålder på 45. Och motivationen till att börja plugga - finns inte där heller. Tyvärr.

Självförtroende ja...Det tycks ju inte bli bättre ju äldre jag blir direkt, men vad spelar det egentligen för roll hur kasst självförtroende jag har; man SÄGER inte kommentarer som "gammal och rynkig" , även om man har ett "bra" självförtroende! Sånt borde det fan vara lag på!

Vad är det för fel på folk som trycker ner andra? Varför glömmer man bort människan bakom? Och varför ser man inte det fina hos individen, utan bara försöker hitta fel?

Alla människor har något fint. ALLA. Och vem bestämmer vad som är fult och snyggt? VEM är egentligen snygg? VEM är ful?
*******************************

Nu har jag gnällt klart för denna gång. Livet går vidare, och livet går kanske vidare med GLÄDJE om vi är lite snällare mot varandra? Ett tips bara....

Seperationsångest...

När jag var 1 år, blev jag bortlämnad till en "ny" familj...
Min mamma var 18 år när hon födde mej - tydligen för ung för att ta ansvar för ett nytt liv.

Mamma lämnade mej och när jag var ca 3 år så ville mamma ha mej tillbaka...

Jag har inget minne av den här tiden på fosterhem. Jag minns ingenting. Och jag vet inte ens om jag borde det? Kanske har jag förträngt dom åren? Kanske är det så vi människor fungerar - vi förtränger det som blir jobbigt?

Min pappa lämnade mej tidigt. Eller kanske var det mamma som lämnade pappa - jag vet inte. Det enda jag vet är att pappa söp och att det senare blev ett beroende. Idag är han tyvärr död...

Jag tror dessa två tillfällen i mitt liv - har gjort mej (delvis) till den människa jag är idag:

Väldigt lättsårad, väldigt känslig och med mycket seperationsångest.

Jag klarar helt enkelt inte av att lämna en människa som jag är fäst vid.Jag klarar det inte känslomässigt - jag får ångest och den tar stryptag på mej! Jag får svårt att andas...
*******************************

Nu är jag inne i seperation igen. Denna gång med en väldigt nära vän som jag känt i 10 år...Det har hänt väldigt mycket negativt mellan oss, sista tiden och nu har vi nog båda trätt över gränsen (jag tänker inte gå in på vad det handlar om).

Jag mår verkligen skit. Folk säger "men skit i henne, hon kommer nog tillbaka, inget att hänga läpp över"! Men det är precis det jag gör! Och mer därtill! Hon har betytt så oerhört mycket för mej och att bara vända på klacken och låtsas som ingenting - det funkar inte för mej.

Jag har tagit bort henne som vän på facebook och jag har raderat hennes nummer. "Lite drastisk" får jag höra.
Nej, därför att det är sådan jag är! Det finns inga halvmessyrer i mitt liv - allt är 100% eller inget. Och så är fallet även nu.

Jag kommer över även detta. Men det kommer att ta lång tid, och varje gång jag måste lämna någon som betyder mycket (även om jag hatar personen just då), så mår jag lika dåligt varje gång...

Kanske mår dom flesta såhär? Men när jag pratar med andra om just detta exemplet, så rycker dom flesta på axlarna och tycker bara att jag borde gå vidare..."Bara gå vidare"! Är livet verkligen så enkelt? Har människor helt tappat känslor? Vilken otäck framtid man går till mötes om det är så människor fungerar...

Jag hoppas jag har fel, för även om jag önskar att jag hade lite mindre känslostormar så är jag ändå tacksam över att jag känner så här..För det betyder ju att jag är MER än bara kött och blod. Det betyder ju att jag egentligen är en väldigt varm och ödmjuk människa, som vill alla väl. Så uppfattar jag iallafall mej själv...

Men ibland svämmar känslorna över och just nu är det en sådan dag....

Orkeslös....

Känner jag mej - efter gårdagen....

Förra veckan undrade dagispersonalen om Nemo skulle komma till dagis på "klämdagen". Jag tänkte inte då på , att Nemo faktiskt behöver rutiner, mer än vad han behöver mej, för tillfället. Och då menar jag rutiner att gå till dagis.

Det låter ju helt absurt, i andras ögon - jag kan förstå det! Men har man inte haft barn som mina, dvs barn som beter sej som om de har ADHD eller t o m har detta funktionshinder- tja då kanske man inte ska yttra sej så mycket...

Nemo är ett aktivt barn. Ett barn som inte bara stundtals - utan hela tiden, behöver stimulans. Som behöver spänning hela tiden. Han är inte ens lugn när han sover. Har ni ett sånt barn - då kanske ni förstår frustrationen?

Jag sa alltså att Nemo skulle vara hemma hos mej under klämdagen (till dagis). Och idag är det den förbannade klämdagen och jag ångrar mej djupt. Jag ångrar mej, och förstår inte varför i helvete jag gick med på att ha honom hemma!

Igår var en djävulsk dag. Nemo bråkade, skrek, och fick utbrott - hela dan. Det gick inte ens en halvtimme emellan, han var totalt speedad.
********************

Hade jag kunnat säga upp mitt kontrakt som mamma igår - då hade jag gjort det....

Kanske blir det värre eftersom jag själv har ADHD? Jag tror det. Jag är övertygad om det....Jag tål inte höga ljud, jag tål inte stök och oreda - min hjärna fixar inte dessa intryck. Och hur ska jag då kunna hantera situationen när jag dessutom är ensam stundtals med Nemo?

Min man jobbar idag. Ett måste givetvis. Och det finns inte alltid gånger då han kan hjälpa till trots att han inte jobbar..Så funkar ju själva livet! Och det är ju tydligen bara till att bita ihop, och gå vidare, eller...?
*************************

"Be om hjälp, om avlastning" får jag ständigt höra...Ja, man kan ju tycka det; men samtidigt är det ju JAG som satt mej i denna situation, hur kan jag då begära att andra ska finnas där och ställa upp? Kanske är det fel av mej att inte våga be om hjälp, jag vet inte...Kanske är det stoltheten som gör att man inte ber om hjälp...? Jag har fått lära mej som barn, att "var och en sköter sej själv", och den lärdomen har jag tagit med mej.

För vem fanns för oss när Marcus var som värst? Ingen VILLE se, ingen VILLE höra. Och ingen ville hjälpa oss. Ingen ringde och sa: "Hallå, är det jobbigt så kan han komma till oss"! Ingen.
Hade vi fått avlastning så kanske Marcus hade sluppit att hamna på "Vårsol" - ett hem för barn med olika svårigheter...Vi kanske hade fixat Marcus på hemmaplan, om vi fått mer hjälp?

Nemo är ju fortfarande "liten och gullig" - men vem ställer upp när han blir tonåring och kanske börjar slåss och betè sej illa? Vem finns där då?

Det är tufft att vara förälder. Speciellt till barn som inte riktigt kan finna sej i situationer som är överraskande...Där rutinerna bryts.

Det är svårt att vara förälder när man själv har problem. När man själv lider av ett funktionshinder. Det är fruktansvärt svårt.

Den förbannade almanackan...

När man har fyra barn -

fast 3 hemmavarande - är det ett rent helvete att få ihop vardagen - allt som oftast - speciellt när man själv lider av ett funktionshinder.

Maj månad och full av tider att passa. Min almanacka är fullklottrad och mitt huvud sprängs vilken sekund som helst. Tandläkaren, BUP-besök, utvecklingssamtal, extra samtal med Marcus nya lärare inför högstadiet, familjerätten, ortopeden och BVC. Hade jag nu haft ett arbete oxå så hade jag nog hamnat på psyket direkt.

Hur fan får folk ihop sin vardag? Hur lyckas man utan att bryta ihop fullständigt?

När man ringer och ska försöka boka om ett möte eller ett besök, då låter det så här:

- Jag måste tyvärr lämna återbud - min pojk hade tid hos er bla bla bla...

- Okej. Då ska vi titta på en ny tid. Vi ska seeeeee häääär.....Går det bra på onsdag nästa vecka klockan 10.00?

- Jadå, det funkar alldeles utmärkt (säger jag utan att först ha kollat min almanacka).

- Bra, då bestämmer vi det.

När jag sedan kollar i min redan fullbokade almanacka så är det alltså redan 2 besök inplanerade den "onsdagen"! VAD TÄNKER JAG MED???? Och hur ska jag orka ringa tillbaka?

Jag "glömmer" ringa återbud och det kommer en påminnelse på posten + en räkning. Tack så jävla mycket....

Maj månad och mitt liv är rörigt. Jag har nästan lika mycket inplanerat i Juni - vi får se om jag överlever tills dess....

Besatt.

Man kan ju tro att jag är besatt av min vikt......Jag skriver ju allt som oftast om vikten på facebook. Men: så är faktiskt inte fallet - sen får ni som TROR det faktiskt tycka vad fan ni vill.

Så här ligger det till:

Jag vill leva ett hälsosamt liv. Att banta behöver inte alltid betyda att man vill vara smal och vacker. Att banta hälsosamt (att vägra nutrilett och sån skit) är oftast ett steg till ett bättre välbefinnande och ett längre liv.

Sedan jag gick med i viktväktarna, har jag fått ett helt annat synsätt på detta med mat. Mat har för mej nämligen alltid varit något man glufsar i sej, något man vräker i sej för att mat är så förbaskat GOTT!Att kunna NJUTA av mat, och äta sakta, och äta tills magen känns "lagom", har för mej aldrig existerat.

NU har jag lärt mej att njuta av maten. Jag har även lärt mej att äta sunt, OCH för er alla som tror att viktväktarna bara kör med lightprodukter så är även det fel. Viktväktarnas mat är UNDERBAR, och är som vanlig mat - det som skiljer är att det är mer grönsaker och att man ska äta mindre portioner.

Det finns många sätt att gå ner i vikt på, bl a Extravaganza - där man ska späka sej med soppor tills man nått sin målvikt.
Jag vägrar späka mej - jag ska har riktig mat. Därför blev jag medlem i viktväktarna och jag ångrar mej definitivt inte.

Dessutom är min man överlycklig - hela familjen äter VV:s mat och alla fullkomligt älskar den.

Återigen: jag bantar inte bara för att känna mej snyggare (som somliga gnyr över). Jag tänker gå ner 10 kilo - dels pga av att jag ska ORKA mer med Nemo. Dels för att maten jag äter nu är mer hälsosam.

Konsulenten berättade att hon nyligen hade två medlemmar som - trots magsäcksoperation, gått upp alltihop igen. Tydligen kan man det. Äter man "fel" mat så kan man alltså gå upp hela skiten igen. Och hon frågade sej om det verkligen skulle behövas en sådan operation - hon menade givetvis på att man kunde äta bra och ändå hålla vikten nere. Och även om hon naturligtvis förespråkar VV så har hon ju trots allt en poäng. Man går nämligen ner med deras metod.

Jag har gått ner 1 kilo på en vecka med deras hjälp. Inte ens med 5 träningspass i veckan, gick jag ner så mycket på en gång.


Jag är på god väg till ett hälsosammare liv. Jag mår redan bättre, sover bättre och känner mej piggare. Och det är jag väl värd?

Jag hade med mej Nemo på återträffen "Kometen" idag - alltså en föräldrautbildning jag och min man gick för ett tag sedan, när vi hade det kämpigt med Marcus.

Dom hade barnvakter där men jag valde att ha med honom i rummet.

Nemo var superlugn första timmen. Satt i mitt knä och tittade lite blygt på dom andra i gruppen. Jag skämdes lite. Jag "målar" ofta upp mitt barn inför andra - som värsta monsterbarnet, och när folk träffar honom så är han oftast väldigt snäll och blyg...

Här satt jag alltså med den lugnaste ungen på jorden och undrade i mitt stilla sinne varför han aldrig kan vara sådan med pappa och mej själva...

När en dryg timme gått och han började känna sej "hemma" i sin omgivning - började han åla sej ner från mitt knä och leka lite med grejerna vi hade letat upp. Men fortfarande inga utbrott, ingen ilska.

När vi hade ungefär en kvart kvar av mötet, blev han ganska vild. Började föra odjud och ta dom sista kakorna från kakafatet - men fortfarande var han hanterbar.

Slutet gott - allting gott, som man säger - jag "överlevde" ett möte tillsammans med Nemo! Det kändes skönt.

Nemo började visa "sitt rätta jag" på väg hem i bilen. Och när vi var hemma och skulle parkera bilen utanför garageinfarten - bröt helvetet löst på riktigt.

Nemo ville att JAG skulle ta av honom bilbätet - inte pappa. Jag var redan på vägs ner för trappan och in i huset när han skrek "mamma upp mej". "Så fan heller" tänkte jag! Nemo kan inte alltid få sin vilja igenom, den här gången får han acceptera att pappa plockar av honom bältet.

Jag hörde hur arg han började bli, trots att jag försökte "stänga min öron"...Tydligen hade Daniel tillslut tvingat ur ungen från bilen för Nemos skrik hördes nog i hela Huskvarna.

Väl inne - kom nästa bekymmer: försöka få av honom ytterkläderna. Givetvis skulle han skrika i 10 minuter om det oxå.....
Jackan och skorna av *pust* - nu nästa moment: få av honom dom andra kläderna för att få på honom pyjamas.
Klockan var mycket vid det här laget och jag visste att ju mer tiden rann ifrån oss desto tröttare skulle han bli och desto jobbigare att få honom i säng.

Skrik i ytterligare 10 minuter - men blöjan blev tillslut bytt och pyjamasen på.

Nu skulle vi då äta youghurt. Det gick bra. Inga protester. Maten slut och nu skulle vi bara ta det sista: hans älskade kanin Maja och snuttefilten! Den låg på bänken och bredvid låg hans våtservetter. Våtservetterna bråkar vi om! Vid det här laget började mitt tålamod verkligen ta slut och eftersom jag visste att han skulle riva ut ALLA våtservetter så sa jag "NEJ". Gap och skrik.

Jag började gå uppför trappan, till vårat sovrum och Nemo ville att JAG skulle hålla hans hand uppför trappan. Jag hade kumnat göra det smidigt för oss båda genom att vända och gå nedför trappan igen för att hämta Nemo men orken var slut! Istället bad jag Daniel ta över - men det passade inte Nemo...Han fortsatte skrika och gapa efter mej.

Tillslut bar Daniel upp Nemo för trappan och väl uppe så skulle givetvis ungen ner igen för att göra om samma procedur - han ville ju att jag skulle hålla honom i handen. *PUST*

Skulle jag här gått Nemo till mötes? Eller viljes kanske är ett bättre ord?

Jag gjorde det inte. Jag blev så förbannad att jag tog Maja och snuttefilten från hans händer och hotade med att slänga det i soptunnan om han inte la sej i sängen - bums! Det bet tyvärr inte på Nemo. Han blev ännu mer hysterisk.

Jag började gå nerför trappan med snuttefilten och Maja och både jag och Nemo skrek tillslut i mun på varann...Skulle jag "välja min strid" även här? Låta honom bestämma?

Efter mycket kämpande så sprang han tillslut och la sej i sängen - genast fick han snuttefilten och Maja. Och jag berömde honom att "nu var Nemo duktig".

Striden var inte slut där! Nu ville han dessutom ha alla napparna i sängen - och dom flesta låg på nedervåningen.
DÄR lät jag honom bestämma - jag gick ner och hämtade dom.

Jag gick upp och gav alla napparna, sa godnatt och stängde dörren. Daniel låg kvar för att natta honom...

Efter en stund satt jag på babyvakten.....Där hörde jag hur han bråkade med pappa. Tydligen hade han slängt iväg snutten och Maja och ville att pappa skulle hämta dom.

Jag slog av babyvakten - mitt huvud orkade inte ta in mer därifrån.

Detta är mitt "monster". Mitt "monster" till unge - som stundtals får mej att gå sönder inuti. Och som är "så snäll och skötsam" i omgivningar där han inte känner sej trygg. Som får mej att framkalla känslor som jag inte vill ha. Som stundtals gör mej så orkeslös att jag inte ens orkar stiga upp på morgonen....

Mitt "monster" - som jag älskar över allt annat på denna jord.

Min 13 åring har varit precis på pricken likadan som Nemo. Och jag fick slita mitt hår för att bli trodd - ingen kunde någonsin tro att Marcus betedde sej så illa som jag målade upp...

Idag har Marcus t o m fått en diagnos - ADHD. Och alla vet väl hur vi med ADHD fungerar? Alla vet väl att vi kan få vredesutbrott för absolut ingenting...

Nemo och Marcus ÄR lika i sitt temperament, men det behöver inte betyda att Nemo har ett funktionshinder. Men jag kan ändå inte låta bli att oroas....

Beroende.

Jag har aldrig gillat alkohol. Som tonåring drack jag för att bli onykter. Som vuxen drack jag oxå för att bli onykter, men då gjorde sej ångesten mer påmind.

Jag har aldrig förstått detta med "ta en kall öl när det är varmt" eller "smutta på ett glas rött en fredagskväll". Jag tycker inte det är gott.

Jag hade en far som dog som alkoholist. Jag har inte vuxit upp med honom, så jag har egentligen aldrig sett alkoholens baksidor, iallafall inte när jag var yngre. Däremot har jag alltid dragits till killar med alkoholproblem....

Kanske har min fars problem legat och gruvat i alla år eftersom jag alltid avskytt det? Jag har ju aldrig haft ett "normalt" förhållande till alkohol...

Jag läser en bok just nu som heter "Slut på sockersuget". En bok jag rekommenderar till alla. För även om du inte är överkänslig mot socker (som boken handlar om) så finns där ett beroende, och det beroendet kan ju skapas hos ALLA.

Katleen Desmaisons (som skrivit boken) tar upp detta med alkohol. Har man te x en far (som även hon hade) som varit alkoholist, så ärver man det, men det behöver inte betyda att man själv börjar använda alkohol. Däremot skapar man ett annat beroende, tex shoppingberoende, eller sockerberoende.

I mitt fall har jag testat båda. Och efter att ha läst boken och förstått hur pass överkänslig jag faktiskt är mot just socker, så har jag bestämt mej för att sluta med snask helt och fullt. Kakor, läsk, glass och godis - jag står över. Och jag tänker inte heller "unna" mej på helgerna, som jag ofta får höra att jag borde, eftersom man "måste ju njuta av livet oxå"...

Jag "helgsnusar" inte. Jag slutade för ett par år sedan, och jag tänker aldrig börja. Jag tänker sluta med snasket, eftersom jag är överkänslig mot det, så varför skulle jag fresta min kropp med att ta en chockladkaka på lördagen?

Jag slutade i söndags, och min hjärna ropar på godis i stort sett hela tiden. Där märks att abstinensen är lika kraftig som med nikotinavgiftningen. Jag svettas något oerhört på nätterna, jag drömmer mardrömmar och jag svänger i humöret.

Så för er alla som inte tror att det finns sockerberoende - här har ni ett levande bevis.

Åter till alkoholen.

När jag fick min ADHD-diagnos för ett par år sedan, jublade jag faktiskt över att jag aldrig "lärt" mej tycka om alkohol. Jag hade nog nämligen fastnat rejält i dess klor, om jag börjat tycka om det.

Jag har aldrig testat knark. Där har rädslan funnits från början, därför att jag alltid varit rädd att tappa kontrollen.

Jag började röka vid 13 år. Och jag blev storrökare. 2 paket om dagen, och jag älskade verkligen mina cigaretter. Ingen kunde ta dom ifrån mej (trodde jag) , och trots att min kropp började göra sej påmind om att jag rökte, så vägrade jag sluta.

Men: så bestämde jag mej. Hostan blev värre och värre, och en morgon hostade jag t o m blod. Jag bestämde ett datum, räknade dom sista timmarna när dagen med D infann sej, och bröt mina sista cigaretter mitt itu.

Det var snart 6 år sedan. Och jag har aldrig tänkt börja igen.

Tyvärr blev abstinensen alldeles för jobbig efter 4 månader utan cigaretter så jag testade istället att snusa. Det skulle jag aldrig ha gjort. Givetvis blev jag fast i den skiten istället.

Slutade med snuset för 2 år sedan (?) , tror jag....Och det var ett helvete. Trodde jag skulle gå sönder inuti. Trodde verkligen att jag skulle behöva läggas in för avgiftning! Att sluta snusa ÄR fruktansvärt jobbigt. Jag var tvungen att gå till en rökavvänjare för att få hjälp, och det funkade. Med mycket vilja och ork så går det.

Nu är vi då framme vid sockret. Det känns som att det bli en större utmaning eftersom det finns socker överallt. Det finns ju socker i mat.

Jag börjar med att ta bort godis, kakor, läsk och glass. Risken finns att det blir ett bakslag annars.
*************************************

Det sägs att vi med ADHD har för lite dopamin i hjärnan - det är orsaken till (tror forskare)att vi lättare hamnar i beroenden. Jag tror bestämt att det är så.

Hos mej är det så MYCKET av allt. Eller inget. Jag kan inget göra "lagom". Och kan man inget göra "lagom", ja då utvecklar man kanske ett beroende?

*Varför ska jag ta en bit av chokladkakan när jag kan smälla i mej hela?
*Varför ska jag köpa en tröja, när jag har svårt att välja mellan 10? Bättre jag tar hela bunten.


Så fortsätter det, i all evighet. Och det skapar ett beroende.

Det är väl därför folk har så svårt att förstå sej på oss med ADHD...Vi gör allt så kraftigt, så intensivt, så drastiskt. Oavsett om vi börjar eller om vi slutar med något - allt är till 100%. Inget mittemellan.

Men så funkar vi.

Medicinen får mej att bli mer jämn i humöret, men vad gäller annat så är allt fortfarande till 100%. Jag får nog leva med det.
Samtidigt kan jag tycka att det är bra. Jag trivs med min viljestyrka, min envishet och mitt sätt att vara. Varför ska jag medicinera bort det som är positivt?