Börjar ökad medicinering i dag. Jag har känt mej orolig dom sista månaderna och har haft önskemål - från läkaren - att öka dosen något.

Tror att oroligheten iof beror på annat oxå - än bara min ADHD. Marcus opereras i september och jag är en sådan person som oroas i flera månader innan det ska hända.
Jag oroas även över hur han ska klara av att börja i en ny skola med mer krav.
Jag är orolig för det mesta - och hoppas att medicinen kan hjälpa mej något...

Jag är inne i en period just nu, där ångesten och depressionen gör sej extra påmind. Jag känner mycket krav och "måsten".

Mitt hår oroar mej. Jag märker att jag blir mer och mer tunnhårig, och jag får ångest av det oxå.

Vikten har jag kontroll över - tack vare viktväktarna - och jag vet exakt vad jag bör stoppa i mej.

Lider jag av Bdd? http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi

Är jag "normalt" utseendefixerad? Har det med min ADHD att göra - att jag ständigt hittar fel på mej själv? Har nog inget svar på det.....*****************************

Sönderstressad.

Är det bara jag som blir sönderstressad av sommaren?

Det finns en läkare/professor som pratar om stress på morgonnyheterna på tv4. Jag tror han är någon slags "stressdoktor", och pratar givetvis mycket om detta....

Häromdagen tog han upp detta med semester och hur mycket folk vill "hinna med". Han menar på att semster just är "semester" - man ska koppla av och bli fri från alla måsten. Men gör verkligen folk det när dom stressar iväg med barnen till alla tusen stränder, åker till Öland, Gotland, Turkiet och Liseberg? Det plockas i trädgården, det ska solas, det ska köpas pool och det ska köpas studsmatta.

Lugnet då? Och den vanliga frågan "vad ska ni göra på semestern"? Och svarar man då INTE att "vi ska åka jorden runt och besöka varenda jävla plats, käka massor av glass och springa på utflykter varje dag" - då tittar folk förvånade på en...Klart man måste ÅKA nånstans på sin semster! Eller...?

Min man har ingen semester och Nemo går på dagis nästan hela sommaren. Skumt va? Men jag är inte upprörd över det. Tvärttom. Då slipper jag höra från alla att "klart ni måste åka på SEMESTER"!
*******************************

Jag blir stressad vid jul och på sommaren. Jag påverkas av omgivningen, av samhället. Jag påverkas och känner faktiskt för att be alla stressade människor att flytta på sej...

När jag lämnat Nemo på dagis, vill jag bara vara ifred. Orkar varken med ungar eller folk som stressar ner till stranden med femton picknickkorgar och plånboken full av stålar...För det kostar att ha "semester" - om man nu ska ha den sortens semster som alla verkar ha - åka bort. Hyra stuga eller ta med sej sina ungar till Liseberg, Ölands djurpark och Astrid Lindgrens värld. Det kostar - och det kan kosta mycket....Men det har vi väl råd med???

Allt är så glatt, så falskt. Precis som vid jul. Då stressas det med julklappar, gran, julmat, bak och städning.

"Så glatt, så falskt" - det kanske är äkta glädje att sommaren har kommit - jag vet att man blir gladare på sommaren (jag oxå), men jag känner av samma stress som vid jul....Och då försvinner lite av glädjen.
****************************

Nemo behöver gå till dagis - för att inte brytas av rutiner. Vi har en lugnare Nemo här hemma just nu. Mindre utbrott, mer sömn. Jag tänker inte bryta dom rutinerna, bara för att det "råkar vara semester". Och eftersom jag själv faktiskt är sjukskriven, så behöver jag "lugnet" - jag behöver verkligen få andas ut, få tillbaka mina krafter...
*************************

Ha det gott i solen, i värmen - och glöm inte bort att njuta....

Det var länge sedan nu....

Som jag skrev något här...Har inte haft energi eller ork att plinta ner något - och när jag väl haft lust så har solen visat sej - vem vill sitta vid datorn då?
********************

Livet knallar på - både glädje och sorg finns - precis som hos alla andra antar jag. Men man överlever. JAG är iallafall en överlevare och trots att jag lider av fruktansvärt dåligt självförtroende, så är jag nog en stark person - jag har klarat mycket motgångar. Och fler lär jag klara av.

När man lider av dåligt självförtroende, så är man givetvis känslig för kritik. Och kritik har jag fått en del, sista tiden - om mitt utseende från korten i Göteborg. (Vi var ju där och blev stylade, min mamma, min dotter och jag).

Jag VILL INTE höra att jag är tunnhårig, eller gammal och rynkig. Det räcker att jag vet om det själv. Jag är snart 40 år - vad fan kan man begära? Ska jag ta botox i fejset för att slippa höra att jag ser rynkig ut? Jag är ingen Hollywoodfru - kommer aldrig att bli. Så lägg ner....
***********************

Jag har egentligen iinga problem med att fylla 40. Det känns skönt att bli äldre. Man blir lugnare, man tror på det man gör och man känner inte längre samma krav från omgivningen.

Problemet med att bli 40 är att jag inte har utvecklats något. Jag har varit sjukskriven i 10 år, ingen utbildning och inget körkort. DET stör mej. Om jag ska börja plugga så hinner jag inte bli klar med utbildningen förrän jag når en ålder på 45. Och motivationen till att börja plugga - finns inte där heller. Tyvärr.

Självförtroende ja...Det tycks ju inte bli bättre ju äldre jag blir direkt, men vad spelar det egentligen för roll hur kasst självförtroende jag har; man SÄGER inte kommentarer som "gammal och rynkig" , även om man har ett "bra" självförtroende! Sånt borde det fan vara lag på!

Vad är det för fel på folk som trycker ner andra? Varför glömmer man bort människan bakom? Och varför ser man inte det fina hos individen, utan bara försöker hitta fel?

Alla människor har något fint. ALLA. Och vem bestämmer vad som är fult och snyggt? VEM är egentligen snygg? VEM är ful?
*******************************

Nu har jag gnällt klart för denna gång. Livet går vidare, och livet går kanske vidare med GLÄDJE om vi är lite snällare mot varandra? Ett tips bara....

Seperationsångest...

När jag var 1 år, blev jag bortlämnad till en "ny" familj...
Min mamma var 18 år när hon födde mej - tydligen för ung för att ta ansvar för ett nytt liv.

Mamma lämnade mej och när jag var ca 3 år så ville mamma ha mej tillbaka...

Jag har inget minne av den här tiden på fosterhem. Jag minns ingenting. Och jag vet inte ens om jag borde det? Kanske har jag förträngt dom åren? Kanske är det så vi människor fungerar - vi förtränger det som blir jobbigt?

Min pappa lämnade mej tidigt. Eller kanske var det mamma som lämnade pappa - jag vet inte. Det enda jag vet är att pappa söp och att det senare blev ett beroende. Idag är han tyvärr död...

Jag tror dessa två tillfällen i mitt liv - har gjort mej (delvis) till den människa jag är idag:

Väldigt lättsårad, väldigt känslig och med mycket seperationsångest.

Jag klarar helt enkelt inte av att lämna en människa som jag är fäst vid.Jag klarar det inte känslomässigt - jag får ångest och den tar stryptag på mej! Jag får svårt att andas...
*******************************

Nu är jag inne i seperation igen. Denna gång med en väldigt nära vän som jag känt i 10 år...Det har hänt väldigt mycket negativt mellan oss, sista tiden och nu har vi nog båda trätt över gränsen (jag tänker inte gå in på vad det handlar om).

Jag mår verkligen skit. Folk säger "men skit i henne, hon kommer nog tillbaka, inget att hänga läpp över"! Men det är precis det jag gör! Och mer därtill! Hon har betytt så oerhört mycket för mej och att bara vända på klacken och låtsas som ingenting - det funkar inte för mej.

Jag har tagit bort henne som vän på facebook och jag har raderat hennes nummer. "Lite drastisk" får jag höra.
Nej, därför att det är sådan jag är! Det finns inga halvmessyrer i mitt liv - allt är 100% eller inget. Och så är fallet även nu.

Jag kommer över även detta. Men det kommer att ta lång tid, och varje gång jag måste lämna någon som betyder mycket (även om jag hatar personen just då), så mår jag lika dåligt varje gång...

Kanske mår dom flesta såhär? Men när jag pratar med andra om just detta exemplet, så rycker dom flesta på axlarna och tycker bara att jag borde gå vidare..."Bara gå vidare"! Är livet verkligen så enkelt? Har människor helt tappat känslor? Vilken otäck framtid man går till mötes om det är så människor fungerar...

Jag hoppas jag har fel, för även om jag önskar att jag hade lite mindre känslostormar så är jag ändå tacksam över att jag känner så här..För det betyder ju att jag är MER än bara kött och blod. Det betyder ju att jag egentligen är en väldigt varm och ödmjuk människa, som vill alla väl. Så uppfattar jag iallafall mej själv...

Men ibland svämmar känslorna över och just nu är det en sådan dag....

Orkeslös....

Känner jag mej - efter gårdagen....

Förra veckan undrade dagispersonalen om Nemo skulle komma till dagis på "klämdagen". Jag tänkte inte då på , att Nemo faktiskt behöver rutiner, mer än vad han behöver mej, för tillfället. Och då menar jag rutiner att gå till dagis.

Det låter ju helt absurt, i andras ögon - jag kan förstå det! Men har man inte haft barn som mina, dvs barn som beter sej som om de har ADHD eller t o m har detta funktionshinder- tja då kanske man inte ska yttra sej så mycket...

Nemo är ett aktivt barn. Ett barn som inte bara stundtals - utan hela tiden, behöver stimulans. Som behöver spänning hela tiden. Han är inte ens lugn när han sover. Har ni ett sånt barn - då kanske ni förstår frustrationen?

Jag sa alltså att Nemo skulle vara hemma hos mej under klämdagen (till dagis). Och idag är det den förbannade klämdagen och jag ångrar mej djupt. Jag ångrar mej, och förstår inte varför i helvete jag gick med på att ha honom hemma!

Igår var en djävulsk dag. Nemo bråkade, skrek, och fick utbrott - hela dan. Det gick inte ens en halvtimme emellan, han var totalt speedad.
********************

Hade jag kunnat säga upp mitt kontrakt som mamma igår - då hade jag gjort det....

Kanske blir det värre eftersom jag själv har ADHD? Jag tror det. Jag är övertygad om det....Jag tål inte höga ljud, jag tål inte stök och oreda - min hjärna fixar inte dessa intryck. Och hur ska jag då kunna hantera situationen när jag dessutom är ensam stundtals med Nemo?

Min man jobbar idag. Ett måste givetvis. Och det finns inte alltid gånger då han kan hjälpa till trots att han inte jobbar..Så funkar ju själva livet! Och det är ju tydligen bara till att bita ihop, och gå vidare, eller...?
*************************

"Be om hjälp, om avlastning" får jag ständigt höra...Ja, man kan ju tycka det; men samtidigt är det ju JAG som satt mej i denna situation, hur kan jag då begära att andra ska finnas där och ställa upp? Kanske är det fel av mej att inte våga be om hjälp, jag vet inte...Kanske är det stoltheten som gör att man inte ber om hjälp...? Jag har fått lära mej som barn, att "var och en sköter sej själv", och den lärdomen har jag tagit med mej.

För vem fanns för oss när Marcus var som värst? Ingen VILLE se, ingen VILLE höra. Och ingen ville hjälpa oss. Ingen ringde och sa: "Hallå, är det jobbigt så kan han komma till oss"! Ingen.
Hade vi fått avlastning så kanske Marcus hade sluppit att hamna på "Vårsol" - ett hem för barn med olika svårigheter...Vi kanske hade fixat Marcus på hemmaplan, om vi fått mer hjälp?

Nemo är ju fortfarande "liten och gullig" - men vem ställer upp när han blir tonåring och kanske börjar slåss och betè sej illa? Vem finns där då?

Det är tufft att vara förälder. Speciellt till barn som inte riktigt kan finna sej i situationer som är överraskande...Där rutinerna bryts.

Det är svårt att vara förälder när man själv har problem. När man själv lider av ett funktionshinder. Det är fruktansvärt svårt.

Den förbannade almanackan...

När man har fyra barn -

fast 3 hemmavarande - är det ett rent helvete att få ihop vardagen - allt som oftast - speciellt när man själv lider av ett funktionshinder.

Maj månad och full av tider att passa. Min almanacka är fullklottrad och mitt huvud sprängs vilken sekund som helst. Tandläkaren, BUP-besök, utvecklingssamtal, extra samtal med Marcus nya lärare inför högstadiet, familjerätten, ortopeden och BVC. Hade jag nu haft ett arbete oxå så hade jag nog hamnat på psyket direkt.

Hur fan får folk ihop sin vardag? Hur lyckas man utan att bryta ihop fullständigt?

När man ringer och ska försöka boka om ett möte eller ett besök, då låter det så här:

- Jag måste tyvärr lämna återbud - min pojk hade tid hos er bla bla bla...

- Okej. Då ska vi titta på en ny tid. Vi ska seeeeee häääär.....Går det bra på onsdag nästa vecka klockan 10.00?

- Jadå, det funkar alldeles utmärkt (säger jag utan att först ha kollat min almanacka).

- Bra, då bestämmer vi det.

När jag sedan kollar i min redan fullbokade almanacka så är det alltså redan 2 besök inplanerade den "onsdagen"! VAD TÄNKER JAG MED???? Och hur ska jag orka ringa tillbaka?

Jag "glömmer" ringa återbud och det kommer en påminnelse på posten + en räkning. Tack så jävla mycket....

Maj månad och mitt liv är rörigt. Jag har nästan lika mycket inplanerat i Juni - vi får se om jag överlever tills dess....

Besatt.

Man kan ju tro att jag är besatt av min vikt......Jag skriver ju allt som oftast om vikten på facebook. Men: så är faktiskt inte fallet - sen får ni som TROR det faktiskt tycka vad fan ni vill.

Så här ligger det till:

Jag vill leva ett hälsosamt liv. Att banta behöver inte alltid betyda att man vill vara smal och vacker. Att banta hälsosamt (att vägra nutrilett och sån skit) är oftast ett steg till ett bättre välbefinnande och ett längre liv.

Sedan jag gick med i viktväktarna, har jag fått ett helt annat synsätt på detta med mat. Mat har för mej nämligen alltid varit något man glufsar i sej, något man vräker i sej för att mat är så förbaskat GOTT!Att kunna NJUTA av mat, och äta sakta, och äta tills magen känns "lagom", har för mej aldrig existerat.

NU har jag lärt mej att njuta av maten. Jag har även lärt mej att äta sunt, OCH för er alla som tror att viktväktarna bara kör med lightprodukter så är även det fel. Viktväktarnas mat är UNDERBAR, och är som vanlig mat - det som skiljer är att det är mer grönsaker och att man ska äta mindre portioner.

Det finns många sätt att gå ner i vikt på, bl a Extravaganza - där man ska späka sej med soppor tills man nått sin målvikt.
Jag vägrar späka mej - jag ska har riktig mat. Därför blev jag medlem i viktväktarna och jag ångrar mej definitivt inte.

Dessutom är min man överlycklig - hela familjen äter VV:s mat och alla fullkomligt älskar den.

Återigen: jag bantar inte bara för att känna mej snyggare (som somliga gnyr över). Jag tänker gå ner 10 kilo - dels pga av att jag ska ORKA mer med Nemo. Dels för att maten jag äter nu är mer hälsosam.

Konsulenten berättade att hon nyligen hade två medlemmar som - trots magsäcksoperation, gått upp alltihop igen. Tydligen kan man det. Äter man "fel" mat så kan man alltså gå upp hela skiten igen. Och hon frågade sej om det verkligen skulle behövas en sådan operation - hon menade givetvis på att man kunde äta bra och ändå hålla vikten nere. Och även om hon naturligtvis förespråkar VV så har hon ju trots allt en poäng. Man går nämligen ner med deras metod.

Jag har gått ner 1 kilo på en vecka med deras hjälp. Inte ens med 5 träningspass i veckan, gick jag ner så mycket på en gång.


Jag är på god väg till ett hälsosammare liv. Jag mår redan bättre, sover bättre och känner mej piggare. Och det är jag väl värd?