Att lämna ut sej....

När man var tonåring, så skrev man dagbok, låste den med nyckel och gömde den i sitt nattduksbord...Man skrev hemligheter som ingen annan skulle få reda på. Och jävlar om någon råkade sno den! Då blev man galen av olycka...

Idag vänder tonåringarna ut och in på sej själva - helt öppet. Även vuxna givetvis (jag är en av dom). För ett par år sedan skulle jag aldrig ens drömma om att lämna ut mej på på nätet. Aldrig. Och jag vet att min mamma te x , är väldigt mycket motståndare till det.

Facebook, Bilddagboken, bloggar och allt vad det finns...Nu är man inte längre anonym, nu ska det skrivas om allt - och mer därtill.

Det finns många olika åsikter om detta, och jag har nog "mognat" i mitt tankesätt....Jag känner ett behov av att få skriva av mej - inte pga uppmärksamhet (fast det får man ju när man skriver bloggar och sånt..), utan mest för att jag känner behovet av att hjälpa och finnas till för andra, som te x har ett funktionshinder....

Bloggen är min dagbok, men den är oxå mitt sätt att nå ut till människor.

Min mamma reagerar mest på att folk lägger ut foton på sina barn, på nätet. Dom har ju inte valt att bli utlämnade....Hon har delvis rätt. Absolut. Men jag tycker ändå det är skillnad på att skriva om barnen (som många gör), än om man bara lägger ut lite foton...

Jag skriver aldrig om mina barns liv (inte så att det kan skada dom iallafall). Vi har ju varit med om mycket tragiska saker, jag och barnen (framförallt barnen), men det skulle jag aldrig berätta öppet om här. Det är våran ryggsäck - och den stannar inom familjen.
******************************

Det finns mycket skit på nätet. Egentligen alldeles för mycket. Men man får försöka acceptera att allt utvecklas, och man får göra så gott man kan för att skydda sina barn.

Att skylla på sitt funktionshinder.

Är det okej att ursäkta sitt dåliga uppförande med att "han/hon har ju ADHD"? Nej, givetvis inte.

Jag märker att det ibland är "populärt" att skylla över allt på bokstaven, och att man - som förälder - struntar i att istället ta en konflikt. Trist, tycker jag.

Jag kan förstå om man i vissa lägen inte orkar - barn och ungdomar med ADHD är jävligt påfrestande, men att - till andra människor - skylla på ett funktionshinder, tycker jag är fel.

Sen finns det vissa saker man inte klarar av - och då får man hitta verktyg till detta. Om min pojk har svårt att sitta still i klassrummet te x, då ger det inte honom rätten att störa andra (givetvis), då kanske man får hitta en lösning på det problemet, genom att han te x får gå ut och "rasta av" sej en stund.

Jag kan förstå att omgivningen reagerar negativt, när det "daltas" med oss. Jag förstår och jag tycker det är fel. Dalta inte - ge oss verktyg istället, så att vi fixar våran vardag. Och ryt till om vi bete`r oss på ett sätt som inte är acceptabelt.

Att bli "kärring"....

Jag är snart "kärring". Eller jag är nog kärring nu förresten! Och jag har alltid våndats för att behöva åldras, men det finns EN sak som är bra med att åldras - speciellt (tror jag) när man har ADHD och det är att man oftast bli lugnare....

"Vanligt" folk blir ju oftast så lugna att det går över till att dom blir tråkiga - men vi med ADHD (tror jag igen) blir nog lugna på ett behagligt sätt när vi blir äldre....Nu gäller ju inte detta alla givetvis så ingen behöver ta åt sej och det är bara min egna korkade teori !

Jag känner att jag har ändrats mycket vad gäller mitt lugn - sista åren. Och det har inte bara med min medicin att göra. Jag är iof mer hetsig utan medicin, men jag bråkar inte med folk lika mycket längre och det är väl det viktigaste...

Förr "letade" jag nästan efter något att hetsa upp mej på. Och missnöjet var stort. Jag var missnöjd med allt! Och jag tyckte alltid det var andra som bar sej klantigt åt - aldrig att det berodde på mej....
NU (så här 15 år senare) kan jag erkänna många fel och brister, och jag vet att mycket berodde på mitt sätt att vara emot andra människor.

Jag bråkade med mina ex, och får man barn med dom oxå - ja då finns det mycket mer att "bråka" om!
När jag pratade med myndigheter, så skrek jag fram vad jag ville ha sagt - att föra sej i samtal var inte min grej...Tillslut gick det så långt att jag fick be om hjälp - jag fick kontakt med en kvinna som var ordförande på föreningen "Attention" - och hon följde med mej på alla samtal med BUP och andra myndigheter. Hon var min följeslagare i många år - stöttade mej och förde min talan. Tyvärr dog hon i cancer - annars hade hon nog varit mitt stöd än i dag.

Många har funderingar och frågor kring mitt umgänge med min dotter ( Moa)som är 11 år. Hon bor ju bara med mej varannan helg - och på loven.

Jag bestämde mej för att överlämna boendet till hennes pappa, när vi separerade - jag ville inte rycka upp henne från hennes dagis och det hus vi tillsammans köpte när hon föddes. Tryggheten fick bli hos hennes pappa och jag har faktiskt aldrig ångrat mej. Jag har gråtit efter henne, och jag har saknat henne något enormt, men mitt beslut står jag för.

Moas pappa och jag har inte alltid kommit överens - vi har varit uppe i Tingsrätten och vänt, och en del telefonsamtal har varit ganska jobbiga. Och nu har jag henne dessutom bara lördagar och söndagar (av olika skäl), och egentligen borde jag väl göra som alla andra föräldrar som är skilda/separerade - bråka och hävda min rätt till mer dagar! Men: där har vi detta med "lugnet" ( eller kanske orken eller kanske är det båda ihop ?)när man blir äldre: jag orkar inte! Och så länge inte Moa gråter efter mej, eller på annat sätt visar att hon mår dåligt - ja då låter jag det vara.....Hon är 11 år - hon vet att jag älskar henne trots att vi inte ses så ofta. Hon vet - och det tror jag gör henne trygg.
**************************************
Jag retar upp mej på mindre saker än förr. Det är bra. Jag orkar helt enkelt inte.
Däremot märker jag att jag gärna argumenterar mer när medicinen gått ur kroppen
Helst då med min man givetvis....Tröttsamt så in i helvete. Och har jag PMS, då blir det kaos.
Men jag har fått utskrivet medicin även för det, så nästa månad blir nog lugn...

Det är alltså inte bara pest och pina med att bli äldre! Och det är väl härligt?

Boktips!

Jag älskar att läsa. Besöker biblioteket flera gånger i månaden, och känslan av att bara gå runt och traska på ett bibliotek - är underbart.

Just nu tänker jag rekommendera speciellt EN bra bok som är alldeles nyutkommen:

"ADHD - att leva utan bromsar" av Martin L. Kutscher.

Den riktar sej till föräldrar och lärare som har barn/jobbar med barn, som har ADHD. Man får massvis med olika råd och verktyg hur man ska fixa sin vardag med dessa barn. Författaren går på djupet i hur barn och ungdomar fungerar i sin ADHD - vad som händer i hjärnan o s v.

Ett måste att läsa denna alltså. Även för dom som aldrig kommit i närheten av ADHD - alla bör läsa den. Eller köpa den - eftersom man säkert borde gå tillbaka i boken när det kör ihop sej i praktiken...

Läser dessutom:

"Huvudvärk" av Kajsa Wallenius. Även om jag tror att optikern hittat lösningen på mitt huvudvärsproblem, så är det ändå intressant att läsa om detta fenomen.

"Varför frågar ingen oss?" av Annika Andersson, Vanja Heed och Ann-Christine Larsson.
Om långtidssjukskrivning och vägen tillbaka till arbetslivet.
Handlar just om detta, och dom har intervjuat kvinnor som varit långtidssjukskrivna pga utmattningsdepression och annat. Verkar hur bra som helst!

"Jag är inte galen" (En bok om panikångest) av Anna Lithander.Handlar om panikångest och vad som händer i hjärnan och kroppen när man får det. Jag lider ju av det, så den blir nog intressant att läsa.

Så - besök biblioteket redan idag - det finns massor av intressant läsning!

Bäbisar.....

Jag känner en sorg över att aldrig mer få ta hand om ett nyfött barn. Det finns ett namn för detta, men kommer inte ihåg vad det kallas...Någon som kan hjälpa mej kanske? När man insèr att livet med blöjor, nappflaskor och barnskrik är över...(Blir galen för att jag inte minns vad det heter!)

Skit samma - jag känner iallafall en sorg över detta. Jag har steriliserat mej - och kan alltså inte ens ändra på mitt beslut! Och tur är väl egentligen det - jag hade aldrig klarat fler barn! Och varför skaffa en massa barn bara för att dom är söta, och sen inte orka ta hand om dom?

Dessutom är jag 40 nästa år - och även om det finns kvinnor i den åldern som känner sej kalaspigga, så känns det inte riktigt så hos mej....Jag har aldrig varit så trött som jag är nu, och när Nemo föddes så trodde jag att döden var nära !

Tänk om man skulle få ett handikappat barn? Skulle man verkligen orka?

Men även om beslutet känns rätt, så känner jag ändå denna sorg alltså....Och panik över Nemos framfart både i utveckling och växt! Jisses - han pratar rent och fint (nja, nästan iallafall), han är snart blöjfri, dricker ingen välling, nappen ska ges till tomten - snart är han stor! Och jag vill inte! Jag vill att min lilla älskling ska stanna där han är - jag kommer ju aldrig mer att få uppleva det !


Här står lilla Nemo och försöker prova storasysters keps, (kortet är från i somras) Jag finns i bakgrunden, men det är inte mej ni ska titta på alltså

Sömnbrist och nattskräck

Jag behöver mycket sömn. Inbillar jag mej iallafall. Jag brukar slockna med en bok i nyllet när klockan börjar närma sej 21.00. Det finns inget så sövande som att läsa....
När klockan ringer vid 06.50 är jag pigg som en lärka ! Då har jag sovit närmare 10 timmar ...Och egentligen har jag nog då sovit för mycket. Eller? Jag känner mej utvilad - men är jag verkligen det? När klockan börjar närma sej förmiddag, börjar ögonen gå i kors igen ! Det låter ju helt sjukt, men det är verkligen så! Och det är inte mycket som kan få mina ögon att hålla sej uppe...

Min psykolog säger att jag lider av utmattningsdepression. Trots att jag varken jobbar eller är speciellt deprimerad (eller jo, lite kanske..., stundtals).
Och av utmattningsdepression sover man mycket.

Mitt ständiga sovande kan ju oxå bero på att jag faktiskt inte får så mycket sammanhängande sömn på natten. Nemo är den som stör mej....Och nu har han dessutom fått nattskräck.

Nemo sov så dåligt som riktigt liten, att vi gick till läkaren med honom. Efter mycket tjatande, så gav dom honom sömnmedicin (Tavegyl). Han drack 10 ml i 2 veckor - sen sov han som en prins. Tyvärr fick han några månader senare - nattskräck - och sömnen var återigen störd. Men jag trodde att det var något som tillslut gick över, och aldrig skulle komma tillbaka...Men tydligen har han fått det igen.....

I natt har han alltså vaknat varannan timme och skrikit. Som om han har en mardröm, men ändå inte är vaken.....
"Kan du gå in till Nemo och lugna honom", bad jag min man innan vi skulle gå och lägga oss (efter ett av attackerna).
"Men det går ju inte, han är ju inte vaken", säger han som svar....

Och DÄR har vi nog nattskräcken. Han skriker, fast han inte är medveten om det själv...Vid en "vanlig" mardröm är man ju oftast medveten om det och vaknar alldeles kallsvettig, men här finns det ingen vakenhet....Otäckt är det iallafall. Riktigt otäckt !

Glasögon

Japp. Nu var det alltså dags! Jag som alltid trott att jag skulle klara mej ifrån detta med glasögon....Men icke.

Jag har haft huvudvärk i ca 2 månader - igår ringde jag en optiker och fick tid idag alltså. Och svaret blev: brytningsfel - bör ha glasögon för jämnan...*pust*

Tanken gjorde mej faktiskt illamående....Jag har redan dåligt självförtroende - ska det bli ännu värre nu då?

Men : när jag väl stod där i affären och skulle prova ut ett par stycken - ja då började jag faktiskt vänja mej....Jag provade och provade och till slut hade jag provat 4 stycken som jag även fick ta med hem....Dom tog jag givetvis med till min mamma och pappa - som smakråd. Och jag fick höra att jag "var snyggare med glasögon än utan"! Tjoho!!!! Där flög självförtroendet upp som "uppskjutet" på Liseberg! Och nu tycker jag faktiskt att det är riktigt trivsamt med brillor! Tänk så det kan ändras....