Idag vänder tonåringarna ut och in på sej själva - helt öppet. Även vuxna givetvis (jag är en av dom). För ett par år sedan skulle jag aldrig ens drömma om att lämna ut mej på på nätet. Aldrig. Och jag vet att min mamma te x , är väldigt mycket motståndare till det.
Facebook, Bilddagboken, bloggar och allt vad det finns...Nu är man inte längre anonym, nu ska det skrivas om allt - och mer därtill.
Det finns många olika åsikter om detta, och jag har nog "mognat" i mitt tankesätt....Jag känner ett behov av att få skriva av mej - inte pga uppmärksamhet (fast det får man ju när man skriver bloggar och sånt..), utan mest för att jag känner behovet av att hjälpa och finnas till för andra, som te x har ett funktionshinder....
Bloggen är min dagbok, men den är oxå mitt sätt att nå ut till människor.
Min mamma reagerar mest på att folk lägger ut foton på sina barn, på nätet. Dom har ju inte valt att bli utlämnade....Hon har delvis rätt. Absolut. Men jag tycker ändå det är skillnad på att skriva om barnen (som många gör), än om man bara lägger ut lite foton...
Jag skriver aldrig om mina barns liv (inte så att det kan skada dom iallafall). Vi har ju varit med om mycket tragiska saker, jag och barnen (framförallt barnen), men det skulle jag aldrig berätta öppet om här. Det är våran ryggsäck - och den stannar inom familjen.
******************************
Det finns mycket skit på nätet. Egentligen alldeles för mycket. Men man får försöka acceptera att allt utvecklas, och man får göra så gott man kan för att skydda sina barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar