Men när jag idag hittade ett foto på "min gamla kärlek" på facebook - kunde jag inte annat än le...Han var ju min första förälskelse - trots att han aldrig blev min.
Hela min kista är full av diktböcker - det mesta handlar om honom.Jag skrev som mest när jag var i tonåren - det mesta handlade om olycklig kärlek.
Hade det funnits mobiltelefon då, hade jag förmodligen messat sönder grabben:)Istället skrev jag kärleksbrev till honom. Så här, 25 år senare - rodnar jag vid tanken och förstår faktiskt inte hur jag vågade...Han läste dom säkert, visade upp dom för sina kompisar och hånskrattade...Brände dom - och för honom gick livet vidare.
För mej var det kaos. Tonåring och olyckligt kär. Satt vid kiosken där vi bodde och spanade när han kom på mopeden...Drömde och önskade.
Det blev aldrig vi. Livet gick - till slut - även vidare för mej. Tack och lov. För tänk om jag hade suttit här - 25 år senare - ensam och fortfarande olycklig över min ungdoms kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar