får ofta höra hur "jobbig" och impulsiv jag är...Hur energisk jag är, hur dampig och orolig jag är och hur fel allt blir i mitt liv..."Försök lugna dej lite - du kan väl åtminstonde TRÄNA på att ta det lite lugnt!"
Hur lätt tror ni det är egentligen? Hur skulle det kännas för er, om ni ständigt gick omkring med en oro så stor att den nästan kvävde er? Hur tror ni att ni skulle hantera det?
Jag VET att jag har för mycket energi ibland, jag VET att folk tröttnar på mej - och jag anstränger mej ofta till det yttersta för att vara alla till "lags"...Ibland misslyckas jag. Men misslyckas inte alla människor ibland?
Jag är inte alltid överens med min ADHD - jag har bett den fara åt helvete - många gånger. Men för varje gång så lär jag mej faktiskt något nytt. Jag lär mej att handskas med den, och mitt mål är att en dag stå där - helt jävla självsäker och: UTAN medicin. Jag tror nämligen att jag fixar det - en dag. Inte nu. Men kanske om ett par år.
Jag tror inte att ADHD växer bort. Jag tror däremot att man kan lära sej att leva med den, och att man kan hantera sitt funktionshinder så pass att man kan leva ett "normalt" liv. Hoppet är ju det sista som överger en människa - så sant som det är sagt.
Varför är det då så viktigt för mej att klara mej utan medicin? Jo, därför att MED medicin, så upplever jag ibland att delar av min personlighet försvinner...Jag blir passiv, lite mera tystlåten, lite mera inåtvänd och lite lugnare. Det sista är helt okej - men jag vill inte gå omkring som ett spöke, när jag VET att jag är en annan person utan medicin.
Och personen utan medicin, har faktiskt lite mer livsglädje, har lättare för att gråta och skratta, har mer ideèr, har mer fantasi, är vildare och: har roligare:)
DEN personen vill jag vara. Och det är mitt mål: att en dag klara mej utan det som faktiskt, stundtals, gör mej till ett spöke....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar