10 år - pga att jag inte "kände" när mitt arbete tog överhanden, när jag inte "kände" att min kropp höll på att rasera...Utbrändhet. Det kallas tydligen så.
10 år - nu vill försäkringskassan ha ut mej på sk arbetsträning. Och jag känner mej fruktansvärt orolig över detta.
Jag har svårt att bromsa mej själv när hjulet väl ha börjat snurra....Kanske har det med mitt funktionshinder att göra - jag vet inte. Men jag gör allt i 110 eller - ingenting alls. Oftast blir det i 110.
Ordet "lagom" finns inte för mej. Jag kan inte träna på ett gym 2 dagar i veckan - jag måste träna 6 dagar i veckan.
Jag kan inte röka 10 cigg om dagen - jag röker 2 paket.
Jag kan inte sitta på facebook "någon gång ibland" - jag sitter där varje dag.
Jag kan inte äta lite lagom av allt - jag vräker antingen i mej 15 paket chips, eller vrålbantar med nutrilett.
Jag förstår inte hur människor kan vara så jävla "lagom"! Och jag förstår inte hur människor kan sitta och stirra i samma lägenhet i 25 år...
Hur har jag då klarat av att vara sjukskriven i 10 år, undrar en del..."För JAG hade minsann klättrar på väggarna, JAG hade minsann bla bla bla"...
Jag klarar det bättre och bättre för varje år som går - därför att jag är min egen chef. Och för att jag bestämmer hur min dag ska se ut. Då mår jag som bäst.
Jag har mina rutiner och ruckas dom så får jag ångest. Mycket ångest.
Jag stiger upp varje morgon, exakt samma tid. Kokar kaffe, sätter mej vid datorn, försöker vakna - ger Nemo frukost och lämnar honom på dagis.
Hemma städar jag - allt görs i den takten som JAG bestämmer. Och det är just DET jag behöver för att må som allra bäst.
Jag har svårt att tänka mej ett liv där det ska jobbas heltid, hämtning och lämning på dagis, skolbarn och läxor, maten ska lagas, det ska tvättas, städas och det ska plockas.
Jag mår faktiskt pyton bara vid tanken.
Jag beundrar dom som klarar det - utan att gå in i väggen.
******************************
Jag får ångest av stress. När min almanacka är full av tider att passa - då kommer den förbannade ångesten - som ett brev på posten.
När bussar ska passas, när det är föräldramöten på föräldramöten, utvecklingsamtal, BUP-möten och hela helvetet på en gång - då håller jag inte längre ihop! Då raseras jag - då töms jag. Då orkar jag inte längre.
För "vanliga" människor är detta vardagsmat - ingen stor grej. Men för mej är det kaos. Jag håller inte ihop. Jag blir arg. Jag känner ilska, frustration och rädsla. Jag känner mej oduglig som mamma, jag känner mej värdelös.
Jag hatar alla "måsten. Jag vill inte ha en massa "måsten" - jag vill göra allt på mitt sätt, och jag vill göra allt i min egen takt.
Jag behöver nämligen inga "måsten" - jag behöver bara lugn och ro.
Jag vill inte leva i en bullrig miljö, jag vill inte leva i kaos, jag vill inte ha en massa tider att passa, jag vill inte sitta i bilkö, jag vill inte stå och vänta på bussen, jag vill inte shoppa när det är mycket folk - jag vill bara få "vara". Jag vill bara få lära mej att andas. Andas i den takt jag själv önskar och kan.
Samhället är inte skapat för oss med ADHD - eller andra funktionshinder. Det är VI som får anpassa oss efter hur samhället är uppbyggt. Och det är en sorg. En stor sorg....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar