Kaos.

I
mitt förra inlägg skrev jag att jag behövde lugn och ro. Givetvis undrar då folk varför jag har skaffat mej 4 barn. Jag ska försöka förklara....

Jag VILL ha lugn och ro - samtidigt vill jag ha spänning. Den kombinationen går inte alltid ihop. För jag vill BÅDE leva ett lugnt "svensson-liv" och ha spänning. Och hur kan man få båda utan att det kör ihop sej?

Jag hatar nämligen bjudningar, tillställningar, julbord, påskfirande, midsommarfirande och allt annat där man måste vara trevlig och "göra sej till". Jag kan bara hålla ihop mej en stund - sen går det inte längre.

Mina barn har "kommit till" genom en längtan efter barn, efter att ha det som "alla andra". En längtan efter att försöka få ihop en normalt fungerande familj. Vad som helt gick mej förbi - var att jag faktiskt överför min damp på mina ungar! Jag överför min oro, min rädsla, min dåliga självkänsla - på ungarna. Dessutom går ADHD i arv.

När jag fick min första tös, så visste jag inte att jag hade ADHD. Jag visste det inte med dom andra efterföljarna heller....Men jag har alltid vetat att något inte stämmer med mej...

Jag fick min diagnos innan jag väntade Nemo - men längtan efter ett barn till, var större än något annat. Trots att jag visste att det kan innebära kaos. Och det blev kaos.

"Har man inte problem så skaffar man sej" heter det ju. Absolut. Och det är aldrig med vilja som jag skaffar mej mer kaos än jag orkar med. Det bara blir så.

Nemo är inget "problem" - jag menar givetivs inte så. Han är underbar. Men: egentligen borde jag nöjt mej med den familjen jag hade innan Nemo kom, egentligen borde jag varit glad och lycklig.
Men som med allt annat: jag är impulsiv. Jag förstår inte hur jobbigt allt blir - förrän det är försent.

Nemo är ett vilt barn. Ett krävande barn. Ett barn som aldrig sovit på nätterna, som skrek mycket som bäbis, som är överaktiv, som har ett jävla humör. Jag älskar honom över allt annat - men jag förnekar inte min brist på tålamod. Jag förnekar inte heller att det stundtals är fruktansvärt jobbigt att få ihop det med 4 barn. Dessutom har min 13 åring ADHD.

Men: jag älskar mina ungar - dom är mitt allt och mitt liv. Utan dom hade jag nog inte suttit här - jag hade nog levt ett mer kaotiskt liv än jag gör nu.