Jag mår som bäst....

...när jag känner smärta av en tatueringsnål. Jo, det är faktiskt sant.

Min granne nämnde det häromdagen - att när hon känner sig nedstämd och ur balans, så behöver hon gadda sig.
Jag fungerar likadant.

Jag behöver just DEN sortens smärta för att må riktigt bra. Kanske är det därför jag har valt att tatuera mej så mycket?
Jag har ju alltid brottats med min depression....Känner att den börjar smyga sig på just nu faktiskt. Skulle behöva gadda mej !

Hur sjukt låter det inte då? Man måste ju hitta andra vägar att gå för att må bättre - det insèr ju t o m jag - men smärtan och njutningen av att få gadda sig är sjukt underbar!

Tur att jag aldrig ångrat det jag gör! Jag har aldrig fått ångest över mina tatueringar - även om det finns vissa som inte borde finnas där...Men det är då man gör en "cover up"! Hur bra som helst! Funkar oftast i alla lägen....

Kram på er.

Nappkrig

Nepp - här blir det aldrig något nappkrig, blöjkrig eller annat "uppfostringskrig" - jag VET nämligen att Nemo aldrig lär använda vare sig blöja eller napp när han börjar skolan - så varför kriga?

Jag beslutade mej för att Nemo skulle sluta med napp dagtid - häromdagen. Anledningen var att han helt enkelt ville ha napp på vägs till dagis en morgon - i 10 minusgrader! Jag vägrade. Och eftersom han var sur hela vägen och jag inte gav med mig så tänkte jag "att varför inte helt enkelt spinna vidare på idèn om att bara använda napp när man ska sova??"

Jag hämtade han på dagis och han frågade inte ens efter nappen. När vi kom hem däremot och han ville kolla på film tillsammans med sin snuttefilt - så fattades ju nappen....Men jag lyckades lirka med honom och tillslut var nappen glömd.

"Utan-nappen-på-dagen-romantiken" tog tyvärr slut häromdagen...Den varade i 2 dagar. Nu är vi tillbaka i det vanliga nappträsket igen. Visst är det för jävligt? För visst fan borde jag vara hårdare mot ungen och låta han skrika sig blå efter nappen??? Tycker ni säkert....Men där skiljer jag mig nog från andra hysteriska föräldrar - tror jag.

"Hysteriska föräldrar" = föräldrar som känner panik därför att ungen börjar bli stoooor.

Men är Nemo verkligen stor? 3 år och 3 månader. Han har levt sitt liv i 3 år. JAG har tvingat på honom nappen - och gjort det till ett beroende hos honom - är det då rätt av mej att tvinga honom att sluta med den?

Jag brukar jämföra nappen hos ett barn med en cigarett hos en vuxen.
Brukar vi rycka bort cigaretterna från en vuxen person som är beroende - och tvinga personen att genast sluta?
Nepp. Vi gör inte så. Vi låter personen själv få välja och om det är vi själva som röker så går vi oftast till apoteket och får avvänjningstabletter/plåster som ska lindra beroendet.

Varför ens tänka tanken att ha ett "nappkrig"??? Tids nog känner dom själva att dom är för stora för napp och dom vill därför sluta. Om inte annat så lär dom ju få höra det på dagis av dom äldre barnen och då kanske det inte är lika kul längre...

Jag tycker många föräldrar är för hårda. Alldeles för hårda. Det är era val - men kom inte och tryck på mej att följa era spår - det gör jag nämligen inte. Däremot skulle jag vilja att det var lättare att avvänja Nemo vid blöja och napp. Mycket lättare.

Men kriga? Nepp. Det tänker jag inte göra. Min 12 åringa dotter hade napp tills hon nästan skulle fylla 5 år - det har blivit unge av henne oxå . Idag går hon i 5:an och har varken blöja eller napp!

Eller - trodde ni det förresten?

Strattera....

...heter den medicinen som jag äter mot min ADHD.

Första halvåret var jag så trött att jag trodde jag drabbats av någon allvarlig åkomma...Jag sov jämt. På dagarna sov jag flera timmar - och på kvällarna var jag tröttare än tröttast.
Jag frågade min läkare om det kunde bero på Statteran. "Nej" blev svaret. Och läste man i fassen så kunde jag inget hitta om trötthet heller....

Jag gick till vårdcentralen för att ta prover - något fel var det ju säkert!
B12-brist trodde dom. TRODDE. För det visade inget på blodproverna.
Jag började käka B-vitamin. Inget hjälpte. Däremot började jag få håret tillbaka (som jag hade börjat tappa sedan Nemo föddes). Men piggare? Nepp.

Jag har knaprat Strattera i över 1 år, och jag kan fortfarande slockna mitt på dagen. Och svaret fick jag när vi var på möte hos BUP häromdan, angående Marcus:

Vi satt (som vanligt) och pratade om eventuell medicin till pojken, men eftersom det mesta är lugnt kring honom nu så ansèr inte jag att han behöver någon medicin - däremot kan det vara bra att få lite information.

"Blir Marcus nedstämd av Concerta så finns det ju alltid Strattera att få. Problemet är att man brukar bli så TRÖTT av Stratteran, och då kanske skolarbetet blir lidande".

???????????????????????????????????????????????

BLIR MAN TRÖTT AV STRATTERAN???? Hörde jag fel??????

Min läkare har ju alltid hävdat att tröttheten INTE beror på Stratterna och nu sitter en barnläkare här och säger precis tvärttom!!!! Jag fattar absolut ingenting......

Ska man alltså inte ens kunna lita på sin läkare längre? Överläkare dessutom! Hur vågar jag ens fortsätta ha henne som läkare???

Här har jag istället kutat runt till andra läkare för att få svar om min trötthet - när det egentligen handlar om min medicin! *pust*

********************************************
Jag var på inredningspraty igår hos grannen och fick se sååå fina grejer till hemmet! Skulle vilja ha allt, men det blev detta:




Hyllor i form av bokstäver att sätta på väggen. Underbart snyggt. Hade jag haft körkort så hade jag blivit säljare för detta företaget - inredning är min grej! Man blir glad ända in i själen av att titta på vacker inredning.

Klänning på pojkar?

Ja, det kan man ju fråga sej.....DiLeva har ju klänning och han är rätt cool i det. Men ärligt talat - jag skulle aldrig klä Nemo i klänning.

Jag följer denna blogg:http://anaiah.blogg.se/ , och råkade rulla ner några inlägg och läste att hennes pojk fått en klänning ..
Nu läste jag inte inlägget så noga, och vet därför inte om pojken har bett om klänning - men har han INTE det så förstår jag faktiskt inte alls varför man frivilligt går och köper en klänning till sin pojk...?

Förra gången jag var på loppis så hittade jag en ursöt väska till Nemo. En rosa tusenfoting var påsydd på ryggsäcken och fötterna hängde liksom utanför - hur cool som helst! Att den gick i rosa och lila bekymrade inte mej - däremot min man....Vad hade han då sagt om jag kommit hem med en klänning till Nemo????

Han älskar iallafall ryggsäcken och har den till dagis varenda dag. Ingen frågar och ingen tycker det är konstigt. Däremot när jag klädde Nemo i strumpbyxor reagerade dom andra barnen, och anledningen att jag klädde honom i det beror på att långkalsonger inte finns med FOT. Och jag tyckte det var bekvämare med fot. Han var ungefär 2 år när han hade strumpbyxor och jag tänkte verkligen inte på att han kunde bli "mobbad" - men det blev han ...Retad kanske är ett bättre ord.

Givetvis skulle jag agerat - det förstår jag nu. Jag skulle sagt till dagispersonalen - istället lät jag honom bara använda strumpbyxor ett par gånger och sen gömde jag undan dom...För inte vill jag att Nemo blir retad!

Det är svårt det där med könsroller. Vem bestämmer egentligen vad en pojke bör ha på sig? Är det fel att klä sin pojk i klänning?
Och OM pojken ber om att få ha på sig klänning - vad säger man som förälder då? Förmodligen såhär:
"Men lilla gubben då - det är ju bara flickor som har klänningar. Du är ju en POOOOOJK!"

Eller hur?

För visst reagerade jag när jag läste om Anaiah och hennes klänningsköp. JAG hade aldrig gjort det, men det är ju en jävla tur att vi är olika!

Däremot köper jag gärna en rosa tröja till Nemo..Så egentligen: varför går gränsen vid just en klänning? Kanske för att det faktiskt SER "tjejigare" ut? Eller?

Intressant diskussion är det iallafall och en tjej som ofta tar upp ämnet i sin blogg är Lady Dahmer. Här finns hennes blogg:
http://ladydahmer.se/

Väl mött.

Istället för att grubbla på tråkigheter....

...kan man ju alltid längta till att tiden går lite snabbare.

Några saker jag längtar till:

*Den 27:e januari (nu på torsdag) blir det inredningsparty hos min kära granne! Sååå fina prylar. Ta en titt här: http://www.livingandroom.com/

*Lördag den 29:e januari: står jag och säljer gamla prylar på loppis! Jag älskar att gå på loppis och jag älskar att sälja!

*Den 5:e mars blir det att titta på suspensions. Ska bli spännande.

*Den 19:e mars ska jag tatuera mej! Åååh så jag längtar. En cover up på min "stärna från Israel" - som fiskgubben på Willys har fått för sej att jag bär! Den ska bort och fiskgubben kommer gråta blod men det ger jag blanka fan i!

Istället blir det hawaiiblommor som ska gå lila, en sån här ungefär: (alltså sista bilden)

Jag tror det kommer bli kanon. Den kommer att täcka hela överarmen , och kanske att jag senare bygger på den så att den även täcker underarmen.

Så här ser min "stjärna" ut nu: (nej det är ingen stjärna - det är ett häxagram, men man kan ju tolka den olika)

Judestjärna har jag oxå fått höra. Usch - den ska väck!

Utförsäkrad.

Jag blir utförsäkrad i maj - och jag förstår inte hur f-kassan tänker...Eller ska man skylla på regeringen?

Dom har haft flera år på sig att ge mej en chans till arbetsträning. Flera år - då jag faktiskt tror mej ha klarat av ett par timmars arbetsträning varje dag...Då hade både jag och f-kassan kunnat göra en utvärdering på min arbetsförmåga. Nu blir jag utförsäkrad - och då har dom inte ens provat om jag klarar av att arbeta! Hur tänker dom då? Eller hur fan tänker Moderaterna som bestämt dom nya reglerna för oss sjukskrivna?

Jag hoppas och tror mej klara av att börja arbetsträna. Men att bli utkastad från systemet - bara sådär - det gör mej mörkrädd! Finns det ingen trygghet längre?

Dessutom har det ju blivit hårdare krav från f-kassan - vilket är både på gott och ont. Det finns säkert rötägg som utnyttjar systemet - men det är "vi" som verkligen behöver eventuellt sjukbidrag - som drabbas...

Egentligen kallar jag mej inte "sjuk". Jag har ADHD - det är ingen sjukdom. Däremot lider jag av svår panikångest i stressade situationer - och där behöver jag hjälp.

ADHD innebär ju iof oxå att man har svårt för vissa saker - det är ju ett funktionshinder, och jag behöver hjälp även där (te x att inte ge mej en arbetsträning där det är för mycket höga ljud och där det är stressigt...)

Tar dom hänsyn till mitt funktionshinder? När man läser tidningarna så kör ju f-kassan över folk som blivit utförsäkrade - men ska man tro på allt vad tidningar skriver?

Japp - tankarna snurrar.

Jag har fått i uppdrag att arbeta med avslappning hos min psykolog. Och att "bara" tänka negativa tankar ca 30 minuter om dagen...Just nu tänker jag negativa tankar 5 timmar om dagen! Helt sjukt. Jag målar allt i svart.

Livet är ju ganska roligt egentligen - så varför kan jag inte tänka positivt om min arbetsträning? Kanske är det rädslan? Rädslan att inte kunna fungera ute i samhället - som alla andra? Jag VILL ju fungera! Jag VILL ju kunna arbeta och göra "rätt" för mej! Så vad är det egentligen som kan gå fel?

Mycket kan gå fel. Har man ADHD och allt vad det innebär så kan jävligt mycket gå fel....Hela min familj kan splittras för att f-kassan väljer något som jag inte klarar av...

Jag är rädd.

Beroende....

...blir man lätt. Iallafall jag. Av spel på facebook. Jag började spela ett nytt spel häromda`n och nu sitter jag på facebook för jämnan. Bra eller dåligt? Tja - att bli beroende är ju inget bra - men samtidigt känner jag mej väldigt lugn och harmonisk när jag får spela - hur sjukt det än må låta...

Från spel till ett helt annat ämne - nämligen detta med föräldraskap. Det svåraste som finns.

Jag är förälder - men ibland är jag nog mer som en polare för mina barn - jag tror dom uppfattar mej så.
Sandra och Marcus har väldigt få regler. För så länge dom sköter sej så ansèr inte jag att det behöver finnas så mycket regler. Dom kommer hem i "tid" , dom svarar när jag söker dom på mobilen, dom super inte, dom frågar om lov innan dom gör något - och dom sköter sej i skolan. Ska jag behöva ha regler då?

Det låter som att jag har världens bästa ungar - eller hur? Självklart är det och har varit en massa problem runt ungarna - säger jag annat så ljuger jag. Men jag tror på en ärlig och öppen kommunikation med barnen - jag tror på samtal helt enkelt. Samtalar du med ungarna så har du mycket vunnit...

Ett exempel:

En fågel viskade i mitt öra att Marcus börjat röka. Jag frågade honom och han erkände direkt! Hur många ungdomar vågar egentligen erkänna att dom börjat röka? Och när jag får den ärligheten från mina ungar - då känner jag att jag har gjort ett bra jobb. (Givetvis är det inget bra att han börjat röka - men jag uppskattar ärligheten).
******************************

En annan sak:

Är det så hemskt egentligen att min dotter umgås med folk som är mycket äldre än hon...? Många reagerar, och jag har själv ställt mej undrande till att flickan drar sig till "äldre", men samtidigt; är det inte viktigare att "dom äldre" behandlar henne med respekt? Respekt och tillit har väl ändå inget med ålder att göra? Eller?
Min tös kanske uppfattas som äldre än 15 år ? Inte konstigt alls isåfall att hon inte kan umgås med dom i samma ålder....

Är jag en "slapp" förälder bara för att mina ungar inte har några regler? Och behövs det regler när dom sköter sej?
Sandra säger "nej" till varenda fyllefest hon får erbjudande om. Hon tackar "nej" och jag är stolt som fan över att hon inte väljer det umgänget. När jag var 15 år, så hade mina föräldrar sett mej onykter alldeles för många gånger....Inget jag vill att mina ungar ska ta efter.

Jag är nog hellre "polare" och förälder - än "bara" förälder. Jag trivs att diskutera med mina tonåringar - jag trivs faktiskt väldigt bra med det.

Jag har gått på konsert med dom - och dom BER faktiskt om det. "Snälla mamma - när ska vi gå på konsert igen?"
Jag är en stolt mamma. Stolt för att jag har världens finaste ungar - stolt över att jag VET att vi oftast kan lita på varandra.
Och när jag ser vad jag har - då ser jag heller inget problem i att vara polare och förälder.