Jag kom att tänka på mitt funktionshinder igen....ADHD och allt vad det innebär.
Jag blev plötsligt väldigt tacksam över att jag träffat en man som förstår min impulsivitet och faktiskt sätter ner foten - när min impulsivitet går "över styr"...
Jag VILL nämligen så jävla mycket. När livet är trist och när inget spännande händer - då måste jag ha något nytt! Något nytt och något roligt! För visst är det mesta roligt i början - men när man sen märker hur jobbigt det är, då tröttnar man ganska fort....
Förra sommaren ville jag ha hund. En idè bland så mycket annat. Jag tror t o m jag skrev om det i min blogg...Jag radade upp 10 positiva saker, och dom negativa sakerna förträngde jag. Givetvis. Min högra hjärna ville ju ha hund och det var ju den jag lyssnade på
!Nåväl - min man sa NEJ. Eller tja - han sa "kanske" och det skulle bli när han fått ett fast jobb. Och det är väl en jävla tur att han inget fast arbete har just nu då!!! Då hade jag garanterat suttit här med en stor hund - som jag inte orkar gå ut med därför att det är för kallt!
För ca 3 veckor sedan, så ville jag ha en kattunge. Min granne hade köpt 2 stycken och den ena ville hon inte ha, och vem kan motstå en kattunge??? Som river på tapeter och på möbler....eller?
Min man sa definitivt NEJ. Vi har ju 3 katter - varför skulle jag ha en till????
Jag kan skriva upp 10.000 saker till, men det skulle ta hela natten - som jag velat ha (i ren impulsivitet). Och när jag bodde ensam så fyllde jag mitt hus med 8 hemlösa katter, ett gäng fåglar och 1 hamster. Om jag orkade? Nej egentligen inte. Att ha så många djur är en heltidssyssla.
Jag skulle gå på loppmarknad en morgon (älskar loppisar!). Men istället för att komma hem med kassar fulla av prylar, så kom jag istället hem med en undulat! En livs levande. Därför att jag tyckte synd om den...Hur jag skulle sköta den - det hade jag inte en tanke på.
När jag var 19 år, köpte jag en schäfervalp. Att det var mycket arbete med en sån hund - det föll mej liksom inte in....Jag skaffade ökenråttor. Dom förökade sej och det kryllade av små vita ökenråttor i min lägenhet. Kryllade! Dom blev tillslut ormmat...
******************************
Nu till detta med barn. Jag ångrar absolut inte mina ungar. Absolut inte. Men hade jag inte haft mitt funktionshinder, så hade jag nog bara skaffat 1 barn. Jag orkar nämligen inte stoj och stim, och skaffar man många barn tätt så blir det ett jäkla liv! Hur jag fixade deras uppväxt (småbarnstiden är ju över för 3 av dom), det är mej en gåta! Jag grät nog mest. Av trötthet. Av utmattning.
Jag skaffade mitt fjärde barn med Daniel. Lilla Nemo. Men det blir inga fler små gulliga "Nemosar". Jag gjorde ett val och det valet var det bästa jag har gjort på mycket länge: jag valde att sterilisera mej. Hade min man inte velat detta, så hade jag faktiskt gjort det ändå. Jag fixar inte mer ungar nu! Det är nog. Det är bra. Jag tänker varken ta död på mej själv eller mitt förhållande. Jag klarar (stundtals) knappt av dom jag har nu....
Skulle jag - mot förmodan - bli gravid trots sterilisering - då blir det abort. Det blir verkligen abort. Jag har inget val.
*******************************
Vad vill jag egentligen säga med detta...? Tja - när man har en vän som är exakt som en själv - så vill man försöka "varna" - försöka stoppa impulsiviteten även där....Tyvärr lyckas jag inte. Och det spelar nog ingen roll även om hon läser detta inlägg - hon har bestämt sej. Och givetvis vill hon ha mitt stöd - tyvärr inte mina råd.
Hade någon försökt stoppa mej innan jag träffade min man - så hade jag förmodligen blivit förbannad. Så jag förstår henne delvis.
Men ändå inte.....Jag vill henne väl. Jag vill hennes bästa. Men istället får man uppslängt i ansiktet att man aldrig stöttar och "tror på det hon gör"! Trist.
Ska jag önska "lycka till" över något som jag ansér vara galet? Ska jag vara falsk mot min bästa vän?
Givetvis inte. Och gör jag något som är galet - så hoppas jag verkligen att mina vänner hojtar till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar