Vänskap

(Försöker blogga trots värk)...

Det är svårt med vänner. Svårt att veta hur man ska vara och hur man ska betè sej för att det ska bli så "rätt" som möjligt - utan att såra.
Har man dessutom kännt varann i 11 år, så borde man ju kunna säga det mesta utan att bli missförstådd. Trodde jag alltså.

Tydligen blev allt ett missförstånd ändå. Eller?

Hur ärlig ska man vara? Hur ärlig kan man vara utan att såra? Och; om jag ber om någons åsikt - ska jag kunna kräva ett ärligt svar då? Vad för slags ärlighet vill jag ha? Och hur är man ärlig utan att såra?

Jag har inget svar på mina egna frågor och det känns frustrerande...Önskar verkligen jag hade det.

Vad säger man och vad säger man inte? Och hur fan kan man missförstå varann efter 11 års vänskap???

OM jag får en galen tanke - och jag ber om någons åsikt - då kräver jag faktiskt ett ärligt svar. Svårare än så är det inte. Men varför har folk så svårt för att vara ärliga?

Flummigt inlägg - jag vet. Jag önskar jag kunde blogga vad detta egentligen handlar om - men jag vill inte lämna ut någon.

Har jag varit ärlig? Är detta exemplet en lögn:

- Kolla in min nya tatuering! Visst blev den fin?
- Ja den var fin.

Ja, det kanske är en lögn. OM jag tycker att den är skitful så är det givetvis en lögn. Jag kunde sagt: "Nej, jag tycker inte att den är fin men det är inte mej den sitter på".
Eller?

Man är efterklok. Eller rädd för att såra. Eller så tänker man inte alls i den stunden.

"Jag vill älska dig utan att
klänga mig fast.
Uppskatta dig utan att bedöma dig.
Förena mig med dig utan att
invadera dig,
inbjuda dig utan att kräva,
lämna dig utan skuld,
kritisera dig
utan att skjuta skulden
på dig,
och hjälpa dig utan att
såra dig.

Om du behandlar mig
likadant,
då tror jag att vi
verkligen kan mötas
och berika varandra."

Fin dikt, men ack så svårt det är i verkligheten....