Tonåringar....

...kan göra oss föräldrar rasande. Samtidigt är det härligt att man kan diskutera med dom om allt - det mesta iallafall...

Jag får - allt som oftast - höra att jag är för slapp med mina ungar. Och hör man hur andra föräldrar fostrar sina tonåringar så blir man ibland mörkrädd.

Allt ska vara så hårt, så mycket krav och så mycket regler.
Jag tror det skapar mer osämja mellan tonåringen och föräldern, om man har för mycket krav....

Jag hade en vän för några år sedan(tyvärr är vi inte vänner längre...), som hade så mycket krav på sin unge att han till slut valde att bo hos sin pappa (som han aldrig växte upp med) - han började träffa sin pappa en del när han gick i mellanstadiet.
Men nu bor han alltså där på heltid - och jag tror det bottnar i den stränga fostran han fick.

"Frihet under ansvar" är något jag föreläser för mina ungar. Och så länge läraren inte ringer, och så länge jag ser att utvecklingssamtalen går åt rätt håll - tja, då behöver jag heller inte oroa mej. Jag litar på att dom sköter sej helt enkelt. Och jag ser heller ingen anledning till att jaga dom med läxböckerna när jag vet att dom sköter skolan.

Att "dra in på nöjen" för att dom inte skött sej, ser jag heller inte som något bra. Jag är istället för detta med att ge positiv uppmärksamhet (jag tackar utbildningen Komet för att jag lärt mej det). Att uppmärksamma det positiva - och att uppmuntra till te x läxläsning, tror jag stärker deras självkänsla.

Att säga"gör du inte matteläxan nu så får du inte gå på hockeymatchen/konserten" - det gör ju ingen gladare direkt.
*********************************

Jag fick, som barn, sällan höra att jag var bra på något....Inget jag gjorde dög åt mina föräldrar, och det gjorde mej arg och ledsen. Jag kämpade som ett as i skolan, ändå gick det käpprätt åt helvete.....Så jag vet att skolan är hård, och jag vet att det krävs mycket för att "bli något" - men det hjälper väl knappast mina tonåringar om jag jagar dom med piskan?

Avslutar med en dikt , skriven av en ung människa som bara önskar en enda sak: nämligen att bli sedd av sina föräldrar...

Inbördeskrig.

"Varje dag kommer du
frågar hur jag mår
varje dag
svarar jag
med samma vädjande tystnad
att
någon
gräver djupa kanaler
i min
gallskrikande själ,
svullnaden växer i
bröstet
och jag slåss
med blödande armar
men har ingen aning om
mot vem,

och jag har en
kronisk värk
i andetagen
en molande ångest i magen
och mina nödrop
bankar bakom pannbenet
klöver
och vill ut,

och dessutom kan jag inte sova
om natten, mamma.

Så snälla, håll om mig
se mig
se mig!

Låt mej inte kriga ensam.

"Skönt att du mår bra"
säger du
och reser dej
och
går."